Den hemska sanningen |
Jag vände upp sista sidan och klottade Ville i den. Det hade nu gått två veckor sedan jag berättat för Elin att jag tyckte om Ville. Alla, åtminstone vad jag hört, hatade honom och ingen gillade honom med kärlek. Åtminstone var det så, innan sanningen kom fram. Det var en helst vanlig dag i skolan och allt var sig likt.
- Emilia! Ropade Elin och kom springande i full fart mot min rygg för att ta tag i min axel och hoppa.
Jag vek precis så mycket åt sidan att Elin rasade framåt i kön på Harri, Cecilias och Elins kärlek. För bara någon dag sedan hade jag fritt erbjudit mig att fråga chans på Harri, från Elin förståss. Själv har jag aldrig varit ihop och aldrig fått höra att jag är söt. Det beror på min storlek. Jag är ganska rund men ändå i topp form. Så mycket åtminstone att jag orkar leka och ha roligt precis som alla andra. Sedan vi började den här skolan hade vi vissa dagar gått till en butik, men jag hade bara följt med som sällskap.
- Börja lugna ner dig, sa Harri åt Elin och Elin rodnade stort.
Jag flinade lite elakt bakom Elins rygg men minen blev sur genast som Elin vände sig om. Cecilia kunde knappt hålla sig för skratt, jag vände mig hopplöst om och träffade nästan Villes huvud. Han vände sig precis om och hastigt tittade vi varandra i ögonen. Men jag vände mig bort. Rebecca flinade till och log retsamt åt mig, jag himlade med ögonen och blev genast glad när Hasse kom. Det var vår sista timme och det var teckning, tillsammans med femmorna.
- Så, temat är kärlek, sa Hasse retsamt åt oss och ritade ett hjärta på tavlan.
- Öh, åh nej! Hörde jag många säga och stöna.
- Vad är det för farligt med lite kärlek? Frågade jag högt och Joakim var den första som svarade.
- Det är hemskt! Ropade Joakim högt som svar.
Jag nickade och log. Det var kul när någon lyssnade. En plötslig blick fick mig att titta på Elin och sen på Ville. Min mage kändes inte mer som en mage, utan som ett monster… Mina tankar flög till ett annat håll och jag började rita det jag kom på. En kvinna och en man som dansade. Koncentrationen var bra idag så det gick fort och lätt att rita denna vackra bild. Skuggningen blev till och med bra tyckte jag. När den var färdig hade timmen nästan gott. Med lätta fötter steg jag upp och visade den för Hasse.
- Väldigt bra! Berömde Hasse och så hängde han upp den på tavlan.
Med en vissling fick han allas uppmärksamhet.
- Gör ett bra jobb och koncentrera er! Sa han och skrev upp det.
Han gav min bild tillbaka och jag kunde hänga upp den. Den var svart vit men Hasse hade godkänt den ändå. Många steg upp och började beundra min bild. Jag rodnade lätt varje gång någon sa något fint eller att den var romantisk. När timmen var slut började alla sakta men säkert söka sig ut från klassrummet. Till slut var det bara jag och tystnaden kvar. I hallen stötte jag på Elin som kom fram till mig.
- Wow vilken bild! Du är så bra på att rita! Sa hon med avund i rösten.
- Mmm… tack, svarade jag och rodnade.
- Vi tänkte fara till butiken så… ses senare!
Elin vinkade hejdå och plötsligt kändes min mage lika konstig igen…
När bussen kom en halvtimme senare satte jag mig bredvid Elin och Elin började berätta vad som hände. Min mage kändes jätte illa men jag lyssnade ändå.
- Ville fråga efter 20 cent av mig! Sa Elin ivrigt.
- Jaha, svarade jag och kände att det var det som jag känt på mig hela dagen.
- Och så rörde jag hans hand, sa Elin och flängde lätt med sitt hår.
Rebecca vände sig om i sätet framför och tittade på mig. Men det märkte jag inte, för tårarna kröp fram i ögonvrån.
- Gillar du honom? Frågade jag av Elin.
- Nja, lite faktiskt, svarade Elin glatt.
- Va kiwa då, sa jag tyst och sprang ut ur bussen.
Jag sprang ända till vårt vägskäl och trampade i full fart på cykeln hem. Hemma kastade jag mig på sängen och grät så att kinderna var som floder. Min telefon ringde till och jag svarade.
- Hej, sa jag.
- Hej, du är väl inte avundsjuk? Frågade Elin i andra ändan.
- Nej, då! Svarade jag så gott jag kunde utan resultat.
- Visst, ljug inte för mig! Jag känner dig, sa Elin och jag hörde gråten i hennes röst.
- Men… försökte jag.
- Nej! Elin lät arg.
- Jo! Låt mig vara ifred, jag hatar dig! Skrek jag medan tårarna rann och jag satte på.
Det hemska var, att jag faktiskt sagt det som jag hållit inom mig i flera år. Nämligen den hemska sanningen som nu Elin fått veta. Att jag hatade henne, just när hon höll på så där och trodde att hon var allt och bäst. Det här var min hemska sanning som jag nu berättat och döpte till: Den hemska sanningen.
|
|
|
|
