På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Förändringar är inom synhåll. [Twilight-ff]

Första delen, lite kort, dom kommer att bli längre. Ville som bara att ni skulle få känna av lite snabbt hur det hela kommer att se ut. Smått i alla fall. Min karaktär heter Cecilia. Kommentera ifall bra eller dåligt! :)

Alla har väl ett älsklingsland? Det har jag. England. Kanske är det på grund av att jag är född och uppväxt där eller kanske är det bara på grund av att jag älskar Englands historia?
Kanske båda två faktiskt, det inbillar jag mig själv faktiskt.
Vem visste att detta regniga land kunde ha så mycket att stå för och visa?
Idag var det en sån dag, regnig. Det är man van vid. Det var man tvungen att vara, speciellt under hösten och våren. Då regnar det mest. Fast så är det kanske i dom allra flesta länder?
Men som sagt, idag var det en regnig och dimmig dag.
Jag sitter vid piren ensam och kollar ut över vattnet. Ensamhet är något jag gillar och kräver efter. Det är nog bara jag vid piren just nu. Det är jag också ganska van vid. Ingen brukar vara vid den här delen av piren på grund av stanken.
En bensin båt har just kommit in till hamnen höger om mig. Det är det alla inte vill känna av, stanken av bensin. Egentligen så gillar jag nog doften, men det är något jag aldrig skulle säga högt till någon. Det är en av dom där sakerna jag håller inom mig. En av många saker. Kanske blir det så att man börjar gilla en sak mycket om man hela tiden blir utsatt av det?
Jag lyfte upp mina vita väska med svarta och röda streck och sniffar på den. Den luktar också bensin. Jag undrar om jag också luktar bensin? Utan att vara diskret sniffar jag på min egen ärm och tackar gudarna för att jag inte luktar bensin. Jag luktar som mitt schampo, honung. I alla fall tror jag att det är den lukten.
Ännu en gång lyfter jag min blick för att kolla ut på vattnet, det är cirklar i vattnet. Säkert någon fisk som har gjort dom. Men då låter det plopp, en sten slog mot vatten ytan och det blir några cirklar. Sakta ser jag hur stenen sjunker ner. När jag förstår att jag inte är ensam längre kollar jag upp för att se vem det är som har inkräktat min ensamhet.
Beredd på att fräsa åt något småbarn kollar jag upp. Gissa hur förvånad jag blir när jag märker att det inte är ett småbarn, verkligen inte. Det är en tonårs kille. Förvånad borde jag kanske inte bli, men det blir jag, Fast det är inte för att han är här, där är därför han gråter.
Det kommer inget ljud från honom, men det syns. Han har sitt huvud begravda i sina händer och han bara sitter där hukad. Han har nog inte märkt att jag är här.
Långsamt reser jag mig upp för att försöka smita därifrån omärkt.
Det gick inte så bra, pojken kollar upp på mig och stirrar på mig.
Hans ögon låser sig i mina och jag vet inte hur jag ska reagera. Hans ansikte ser så onaturligt ut, ändå så naturligt. Som marmor är hans hy felfritt och hans guldiga ögon skiner av sorg.
Känslan över att jag har stört honom i något viktigt så skyndar jag mig att böja mig ner och ta upp väskan.
”Om du vill så kan jag gå så du får vara här ensam igen. Jag visste inte att någon var här. Förlåt.”
Jag hör knappt hans röst. Han viskar nästan och ändå kan jag höra hur formell hans röst är. Otäckt formell, som dom där på sextonhundra talet hade.
”Öh”, säger jag klumpigt inte alls lika formellt. ”Det är lugnt. Du verkar behöva tystnaden mer än mig.”
Jag tar några steg bort från piren.
”Tack.” Jag vänder mig om för att ge honom ett snett leende men han var inte där.
”Varsågod?” säger jag ut i tomma luften.
Hemåt går jag medan jag muttrar svärord i den blåsiga höstluften som nästan blåser omkull mig.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Solstorm - 14 dec 08 - 12:18

Verkar bra :D
Ska gå och läsa nästa del nu genast ^_^

Justmyfault - 24 sep 08 - 16:15- Betyg: