En gång för alla |
Godkväll gott folk. Det här är ett skolarbete som ska lämnas in och jag ser jättegärna att om du har något att säga om den vill jag gärna höra det. Och det gäller alltså konstruktiv kritik.
--
De sönderbitna naglarna med avskavt nagellack trycktes in i handflatorna och blicken var flackande. Tänderna bet hårt i läppen i hopp om att det skulle gå hål och andetagen var snabba och flämtande. Plånboken spottade ut damm, inte en krona fanns det där i. Tunnelbanetanten talade om att nästa station var Centralen så utan att tänka ryckte jag åt mig handväskan som låg i knäet på kvinnan mitt emot, sprang av vagnen och in i folkmassan.
Hjärtat saktade inte ner förrän jag hade kommit ända bort till Kungsträdgården och fötterna inte orkade springa mer och jag föll ihop på en av de kalla bänkarna. Först då vågade jag lyfta blicken och stoppa ner handen i väskan som jag precis hade stulit. Skammen låste jag in bland alla andra känslor långt bak i huvudet där det inte fanns någon risk att jag skulle behöva tänka på dem, mitt huvud var redan fullt av tankar som prompt skulle bli tänkta.
I väskan fanns allt möjligt, allt ifrån papper, nycklar och en kalender till läppstift, en mobil och pennor i alla möjliga färger och former. Allt hällde jag ut på bänken och till slut var det enda som låg i väskan plånboken och den här gången hade jag tur. I vanliga fall brukade det bara vara några småmynt och småsedlar, men den här damen verkade ha tagit ut hela sin månadslön med en gång.
Jag tog upp min mobiltelefon ur jeansfickan och slängde iväg ett sms. Några sekunder senare fick jag ett svar och jag reste mig sakta och började gå emot tunnelbanestationen vid Kungsträdgården.
Klockan var strax efter halv fyra när jag vred om nyckeln i den slitna trädörren två trappor upp i radhuset på Södermalm. Solen började gå upp och min kropp drogs till sängen, ruset hade försvunnit lagom då jag gick av tunnelbanan. Utan att vare sig borsta tänderna, byta kläder eller tvätta bort de två dagar gamla sminket stoppade jag påsarna jag hade köpt under madrassen och somnade fort.
Som vanligt vaknade jag efter bara några få timmars drömlös sömn med en dundrande huvudvärk, värk enda ut i fingerspetsarna och en otrolig törst. Jag slängde fötterna över sängkanten och de landade på gamla tidskrifter och smutsig tvätt. En blick i spegeln på väg mot dörren som ledde till resten av lägenheten visade att jag hade ramlat igår natt, för under näsan fanns levrat blod och strax under vänster öga hade jag en färsk blåtira. Att kliva ut genom min dörr och ut i lägenheten var som att gå in i en helt ny och felfri värld. Från nerdragna persienner, dammråttor stora som riktiga råttor och en vält bokhylla från en snedtändning till blanka fönster, färgglada gardiner och välluktande blommor.
Som så många gånger förut öppnade jag det röda skåpet med ett vitt kors på, tog en karta Alvedon och svalde de tio tabletterna med ett glas vatten. Klockan ute i hallen visade tjugo över sju, helgen var slut och nu var det dags att klä på mig min fasad och möta världen.
Vattnets varma strålar försökte rena min kropp men trots att det vita klinkergolvet färgades ljust brunt kliade ångesten innanför huden och jag visste att jag aldrig skulle bli ren, hur länge jag än duschade. Den lila frottéhandduken svepte om min ärrade, magra kropp och i spegeln mötte jag ett till ytan rent ansikte. Granskande gröna ögon, ännu oplockade ögonbryn, små narriga läppar, blek hy och en liten näsa. Men tittade man närmre såg man spår av ängslan och rädsla i ögonen, läkta sår på läpparna, sönderstressad hy och tunna näsväggar.
Kammen åkte igenom det axellånga rödbruna håret och vattendropparna landade på mina bara, beniga axlar. När håret torkat bredde jag ut lite pulver på köksbordet och drog in det i en inandning.
GHB. Gamma-hydroxismörsyra. Lugnet spred sig längre och längre med varje andetag och mitt ansikte sprack upp i ett stelt leende. Efter några minuter gick jag på moln tillbaka till badrummet för att lägga dagens make up.
”GHB?” Alex målade mun uttalade bokstäverna vant och tog mig under armen.
”Du har sagt att du bara skulle hålla dig till benzo. Varför blev det så här nu då?”
”Han hade bara GHB och E, och jag var tvungen att ta något.” rösten var svag och rosslig och jag fick harkla mig många gånger för att orden skulle vara begripliga.
”Både Zoloft och Stesolid är slut och jag får inga pengar till att köpa nya…”
”Det är inte så konstigt att du inte får pengar eftersom att du köper droger istället för medicinerna du måste ta mot din sjukdom, Karin.” Besvikelsen draperade Alex gröna ögon men jag kände ingen skam. Jag var som vanligt helt avtrubbad.
”Du vet vad jag har sagt, tar du något annat än dina mediciner eller benzo kontaktar jag din läkare. Och då blir du inlagd på avgiftning.”
Tonen i Alex röst gjorde mig rädd och jag visste att hon menade allvar. Trots att jag hade dragit i mig två linor till pumpade mitt hjärta snabbare än på länge, svetten rann i pannan fast än jag bara hade ett linne på mig i slutet av november. Mina ögon lös av panik.
”Karin, du har telefon!” mammas kvittrande stämma kunde skära genom ben och märg, och den brukade irritera mig otroligt mycket. Men nu hade jag precis svalt en orange tablett med ett hjärta på. Ingenting i världen kunde rubba mitt humör just nu. Inte ens samtalet som väntade.
”Hejsan, det är Josefin. Packa en väska med lite kläder och så, så kommer jag och hämtar dig om en tio minuter.” Josefin är min fyra år äldre faster och för fem år sedan låg hon inne på avgiftning för amfetamin.
På ett sätt var det tur att hon ringde nu, mitt i ecstasyruset, för just nu älskade jag allt. Men längst bak i huvudet bland alla känslor fanns det en tanke som sa att nu var det slut med alla droger. En gång för alla.
Lysrören i väntrummet var så starka att jag trodde att de skulle dela min kropp i två delar som en laser. Svetten rann och klibbade innanför den blekgröna skjortan med texten Tillhör Landstinget på bröstet som den nervösa sköterskan gett mig. Påsarna hade de tagit ifrån mig, men jag hade kvar en ampull med flytande GHB i bh:n.
När läkaren hade tagit alla möjliga prover på mig och läst ur min journal tog han av sig sina fläckiga glasögon och tittade på mig.
”Panikångest?” jag vände bort huvudet och fäste blicken på en gul fläck mitt på väggen bredvid dörren. Undrar ifall någon hade spytt där… Med ens blev jag illamående och kastade upp genomskinlig galla.
Samma nervösa sköterska hjälpte mig in i en dusch och försökte ta av mig kläderna.
”Låt mig vara” spottade jag ur mig.
”Men lilla vän, du kan inte duscha med kläderna på…” försökte hon ännu en gång. Jag tog tag i hennes arm, vred den så mycket jag kunde i en konstig vinkel och puttade henne därifrån. När hon hade försvunnit krossade jag ampullen mellan mina tänder och den sura vätskan rann ner i halsen. Egentligen var dosen mycket större än den jag brukade ta, men rädslan och ångesten fick mig att svälja allt ändå. Jag knep ihop ögonen men lugnet uteblev. Istället vek sig benen under mig, mina händer letade febrilt efter något att hålla sig i och världen blev svart.
Den fräna stanken av spya trängde in i min trasiga näsa, men den mjöliga konsistensen jag kände i munnen tog snabbt uppmärksamheten.
”Hon är vaken!” en gäll röst gjorde hål i bubblan mellan mig och resten av världen. Försiktigt öppnade jag ögonen och möttes av samma skarpa lysrör som i väntrummet. Ändå kopplade jag inte. Vad gjorde jag med svart sörja på tröjan, på en obekvämt hård säng i ett rum med lika blekgröna väggar som tröjan jag hade på mig och ljus som kunde väcka de döda flera gånger om?
Med hjälp av händerna försökte jag resa mig upp och ägaren till den gälla rösten var genast framme med en mugg vatten. Jag öppnade munnen för att få fram ett ljud men allt som hördes var mummel.
”Du tog en överdos av flytande GHB och vi har magpumpat dig med kol” fyllde den gälla rösten i.
En man i vit rock kom in i rummet med de blekgröna väggarna. Han la sin kalla, lite blöta hand på min panna, tog bort den, antecknade något på ett papper, mumlade och lämnade rummet. En ny sköterska kom och gjorde samma sak, vilket jag fann konstigt men så fort jag försökte få orden att lämna min tunga som den gälla rösten och gav mig ännu mer vatten. När jag försökte svälja en klunk ljummet vatten kändes det som om jag svalde en sandlåda och det gjorde otroligt ont i halsen, så jag spottade tillbaka vattnet i muggen som nu hade något grumligt innehåll.
När jag vaknade för ungefär fjärde gången kunde jag resa mig upp och se mig omkring. Jag låg mycket riktigt på en sjukhussäng, i en sjukhussal med smutsvita draperier runt mig. Varför jag låg där hade jag fortfarande ingen aning om, och mer än så hann jag inte fundera innan det som fanns i magen åkte i 120 upp genom strupen, ut ur munnen och ner på golvet under sängen. Jag skrek av smärta, för det kändes som om jag spydde rakblad och mina hände slöt sig runt min hals för jag var säker på att den var sönderskuren. Det mina händer fann var dock helt och istället började tårarna rinna okontrollerat samtidigt som paniken kom krypandes.
”VA´ FAN ÄR DET HÄR FÖR JÄVLA STÄLLE?!” skrek jag gång på gång. Tårarna tog inte slut, men kraften gjorde det. Min kropp säckade ihop och jag föll ihop i en hög på golvet där den kolsvarta uppkastningen också låg.
Ångesten tog tag i mig när en av sköterskorna ledde mig i en korridor med blekgröna väggar.
”Har ni råd med riktig färg eller?!” jag skrattade efter att jag hade slängt kommentaren på sköterskan. Skrattet fortsatte bubbla ur min mun men när jag inte fick någon reaktion tystnade jag. Jag hade tydligen varit här i en vecka, men har inget minne av det.
Rummet jag blev insläppt i hade starkt turkosa väggar och jag gillade det med en gång. Där fanns även en kvinna i en brun page, ögonen var välmarkerade av blå ögonskugga och på kroppen hade hon förutom massor med onödiga smycken en vit tröja, grå kofta och en knallröd kjol. Den här kvinnan gillade jag med en gång, därför slog jag mig ner i en av de blå fåtöljerna och öppet och ärligt svarade på frågorna hon ställde.
”Du har panikångest, stämmer det Karin?”
”Ja” kraxade jag, ”fick diagnosen för två år sen”
”När du var sexton alltså?”
”Ja” svarade jag ännu en gång
”Kan det berätta varför du tror att du är här, på en avgiftningscentral?”
”För att jag drogar”
”Vad för droger är det du tar?” det fanns inget otrevligt i hennes ton och hennes ögon log mot mig.
”Det jag får tag på, men allra helst vilka benzo som helst, GHB och ecstasy”
”Benzodiazepiner alltså. Men du får väl Stesolid mot din panikångest? Det är ju en sorts benzodiazepin.”
”Jo…men mina mediciner tar alltid slut så fort…”
Om nätterna andades ångesten åt mig och på dagarna var det rädslan som styrde mig. Ändå var överdosen av GHB det sista jag tog.
© Between
|
| Kommentarer | | Cilises - 9 okt 08 - 08:19 | Jätte bra. Man lever sig in i den och bara väntar på vad som ska komma.
Jag hade velat att slutet inte skulle vara så tvärt ... gärna en fortsättning :D
<33<33 | | Isabellaaaa - 7 okt 08 - 08:45 | | Den blev helt awesome! :)<3 | | Sparkling_Ink - 24 sep 08 - 18:04 | O___O du äger
(edit bara: först står det radhus och sen blir det lägenhet...?) | | TrasigFlikka - 22 sep 08 - 12:28 | Mimmi, du är verkligen bäst på att skriva!
<3 | | sofiiie - 21 sep 08 - 20:39 | | Du är helt fantastiskt duktig på att skriva!<3 |
|
|
|
