Adrian och jag (kap 10) |
förlåt att det dröjt! men skolan och annat tar tid, men nu har jag fått ihop ett nytt kapitel och ska förska skynda på med nästa ;)
And don`t hate me för vad jag gjort nu xD haha,
..kram på er och kommentera gärna för då blir jag glad :D <3333
Kapitel 10
Adrian
Alla gör vi misstag man ångrar mer än självaste livet någon gång. Du vet, dem där som ingen kan förlåta och det kvittar hur många gånger man försöker förklara, de har slutat lyssna. Det är precis vad jag har lyckas göra, jag har gjort något som jag önskar aldrig har hänt och nu vägrar Maria ens titta på mig och det sätter blödande sår inom mig. Det var bara två dagar kvar till vi skulle flyga iväg till Sverige, men jag har sabbat min chans att få följa med, nej snarare sabbat alla chanser att någonsin få henne tillbaka. Hon har nämligen stängt mig ute.
Igår kväll när hon var hos Justin och Dennis tänkte jag bara gå ut lite för mig själv, hamnade på en pub på någon gata och fick för många glas i mig.
Minns ni när jag och Maria träffades för första gången?
På en bar och vi båda var fulla och kunde inte behärska oss?
Jag vet inte riktigt när jag kom hem, kanske runt två tiden på natten och vaknade på morgonen med en brunett bredvid mig i sängen. Det var aldrig meningen att det skulle bli som det blev, så där på morgonen vaknade jag med en brunett vid min sida helt naken under det vita lakanet och sov lika fridfullt som en vacker blomma under solens strålar. Precis när jag tänkte väcka henne och säga att det som hänt aldrig har hänt, hörde jag hur dörren till lägenheten låses upp och en förbluffad Maria stod i öppningen till sovrummet, och bara stirrade. Brunetten som sov så tyst vaknade av Marias ilskna skrik som blev knappt hörbara och när hon började gråta försökte jag krama om henne men hon putte bara ifrån mig. Sedan försvann och kom tillbaka med sin packade väska och min som hon tömde mitt framför mig.
”Adrian, jag vill inte att du följer med och förlåt för att jag trodde du inte var som alla andra.”
Hade hon sagt, dem orden träffade så hårt i mig och medans hon packade i några saker som tillhörde henne satt brunetten (som jag inte vet vad hon heter) och stirrade med sina mörka gröna ögon på mig som satt naken på golvet från när Maria putte omkull mig och stirrade även på Maria som upprörd packade. Flera gånger bad jag om ursäkt, bad henne lyssna men hon tittade inte ens på mig.
”Jag vill inte höra mer, jag… ge mig tid, kanske jag någon gång lyssnar. Hejdå…”
Det var det sista hon sa, sedan gick hon.
Det var igår, imorgon flyger hon till Sverige. Tänk om hon väljer att stanna? Nej, det får hon inte! Jag måste få henne att lyssna, att det sista jag vill är att såra henne på något vis. När jag blundar ser jag hennes ansikte, besviken och arg. Besviken för vad jag gjorde, arg för det jag gjorde, men det var ju aldrig meningen! Jag kan fortfarande se hennes ögon, genomträngande och tårar som nog aldrig slutade rinna. Jag ville så gärna hålla om henne, vill inte att hon ska vara ledsen. Men jag gjorde henne det, JAG gjorde henne besviken och ledsen på mig.
Och jag ångar det mer än allt.
Maria
Klockan är tolv. Justins tunga andning hörs ända från sovrummet på andra sidan väggen och Dennis snarkningar ekar till soffan jag ligger på och stirrar upp taket. Det är så många tankar som går runt i mitt huvud, saker jag vill ändra på och en del stoppa tiden för att bevara.
Tiden då det var jag och Rasmus, då han bodde hos mig och vi delade så mycket men ändå så lite. Han kunde lita på mig, jag litade på honom och jag saknar hans gröna ögon som jag mötte varje dag. Dem jag troligtvis aldrig mer får se.
Bill, ja honom saknar jag hela han. Men jag har slutat att sörja, men självklart saknar jag honom också, vi kunde skratta tillsammans tills ingen av oss knappt fick luft. Det är sådana stunder som jag skulle tänka mig att vrida tillbaka och stanna klockan. Få bevara dem och lägga dem i en fin låda, en låda med fina minnen som aldrig kan förstöras och kunnas öppna och de står bredvid mig igen. Men andra vill man ändra på. Till exempel vill jag ändra om igår, att jag skulle ha stannat hemma och inte gått upp till tvillingarna för då skulle inte Adrian ha träffat på den dära brunetten. Jag kan inte fatta hur han kunde göra så mot mig, han som lovade att aldrig såra eller sluta älska mig. Det kvittar hur mycket han än ber om förlåtelse, hur mycket han än försöker förklara. Jag orkar inte lyssna på sådant bullshit, det är inte värt. Han har redan förstört mig mer genom att ligga med någon annan, nu kanske jag tar i för mycket, men då kanske ni inte varit i min position. I hela mitt liv har jag bara önskat mig en sak, det är att få bli älskad och kunna lita på den personen. Den enda person som faktiskt sått mig närmast var min bror, men nu har jag förstört det genom att bli så dum genom att gå och bli ner kärad i honom och till och med kyssa han! Och nu är det så att mina känslor ha svalnat, men ändå så vet jag inte om jag älskar honom som en bror eller inte. Det är väl något jag får underfund med om bara några timmar.
”Adrian du svek mig, jag litade på dig, jag lät mig älska dig men nu så stängde du den dörr jag öppnade för dig.”
Det mörker i rummet håller mig vaken tillsammans med Dennis snarkningar och Justins tunga andning som håller mig kvar på planeten Jorden istället för att låtas svävas bort. Men det kan inte få bort bilden i mitt huvud, bilden av Adrian liggandes tätt ihop med den där brunetten. Aldrig. Bilderna spelas upp om och om igen som en overklig film. Jag som går igenom dörren, tänkte överaska med att berätta om det nya jobb tvillingarna kunde fixa till mig. Istället blev jag överraskad. Det var som om någon skar ut mitt hjärta när jag fann Adrian, min älskade underbara pojkvän i sängen med brunetten som jag har absolut ingen aning om vad hon heter. Vilket jag inte bryr mig ett skvatt om vad hon heter heller för den delen! Hon sov där tätt intill honom med hans arm runt hennes nakna kropp under lakanet, jag blev träffad och sårad och arg. Skrek, Adrian som försökte förklara och krama om men jag lyckades putta undan honom. Hans blåa ögon som desperat sökte min blick, hur jag bara kunde säga hejdå där han satt naken på golvet och brunetten som satt då käpprakt upp med täcket runt hennes smala kropp. Hon sa inget, kanske hade hon fullt med att tänka ut hur hon hamnade där. Jävla slampa. Jävla Adrian. Hade ju nyss blivit av med Jasmine och så dyker en till liten apa upp, men hon kan få honom denna gång. Jag vill inte ha honom längre, okej, där ljög jag. Jag vill ha han, jag vill ha honom mer än allt, men först ska han få känna på hur det är att bli krossad. Men om jag bara visste vad som väntade där hemma, om jag bara visste vad som skulle hända mellan mig och min bror skulle jag nog ha stannat kvar i London.
Adrian
Klockan är fyra på morgonen och jag inte sova. Om fem timmar lyfter Marias plan och jag får kanske aldrig mer återse henne, hur ska jag överleva? Jag behöver henne, älskar henne. Men hur kommer hon tro på dem orden nu? Brunetten hette visst Naomi och var lika gammal som jag, det vill säga tjugoett. Hon lämnade sitt nummer, men i hennes ögon såg jag att hon visste att jag inte skulle ringa, visst hon var vacker men hon är inte Maria.
Sängen känns så tom, hela lägenheten känns tom. Tyst. Bara mina andetag hörs, jag saknar att höra hennes andetag. Det gör ont i mig att veta att jag kanske aldrig mer fårträffa henne igen, att jag kanske aldrig få höra hennes röst eller prata med henne igen.
Naomi, brunetten, stack direkt efter Maria gick, snabbt var hon påklädd och skrev ner sitt nummer sedan var hon borta. Kvar var jag, naken och ensam och bara ville gråta. Aldrig har jag nog gråtit offentligt, aldrig och om någon sett mig inatt skulle dem bli väldigt chokade. Jag är den typen som lärt sig hålla känslorna på plats och stängt av kranen till tårarna, hur lärde jag mig detta? Enkelt, under min barndom redan vid elva års ålder hade jag lärt mig att stänga av mig själv. Jag visste redan då hur man slutar vara hungrig, hur man kan stänga av öronen och låta ögonen förbli torra i alla lägen. Kanske var det därför jag inte grät på min mammas begravning när jag var tolv år, men det var nog mest för att min mamma aldrig var någon ängel. Jag hatade henne, hon hatade mig, men aldrig förstod jag hur man kunde bara så ond.
Maria vet inget om mitt förflutna, jag vet inte om det var bäst att låta henne vara omedveten om det eller inte, skulle hon få höra skulle hon bara tycka synd om mig och det vill jag inte. Att bry sig om någon bara för att den har haft det jobbigt gör inte att man tycker om den personen för den man är. Och den person som jag tycker om för att den är som den är åker snart iväg till ett annat land, vad ska jag göra?
___________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abeer - 22 sep 08 - 19:09- Betyg:  | | sjuuuuuuuuuukt bra!!1 | | tjoh - 21 sep 08 - 18:35 | AAAAAAAAAAAAAH, så bra ! :D
men dåligt att han var otrogen :(
fast jag vill veta mer om hans förflutna ! :D
kram ! :) |
|
|
|
