Fejkprinsessan (dikta-ff) (del6) |
Pappa berättade senare att kvinnan pappa skulle ut med hette Lena, jobbade på samma jobb som honom (det vill säga på någon konsultfirma) och så ägde hon en egen ateljé (jag mindes ej vad den hette, hade aldrig hört om den förr). De skulle ut och äta på en kinarestaurang, men pappa visste inte riktigt när han skulle vara hemma. Inte efter tolv i alla fall, sa han. Och så åkte han iväg i sin lilla bil.
Jag hoppades verkligen inte att han skulle ta med henne hem, den där Lena. De kanske skulle säga ett kort ''hej'' innan han drog iväg med henne på rummet och göra barnförbjudna saker. Jag rynkade på näsan åt tanken. Pappa med någon rödhårig, glömsk, slarvig kvinna som hela tiden bar handväska, blä.Jag föreställde mig en vanlig filmscen där killen bjöd hem tjejen, fast nu skulle det säkert vara tjejen som insisterade. Jag fasade för om jag skulle träffa henne, eller snarare när. Hon skulle säkert inte tycka om mig, jag var inte den söta lilla flickan som vuxna tyckte om. Jag var ful, tyst och tillbakadragen. Oftast, jag kunde i alla fall inte konsten att vara trevlig.
Jag satt som vanligt vid datorn och tänkte, ingen ovanlighet för mig numera. Jag började känna mig hungrig, och fingrade på hundralappen pappa givit mig en timme tidigare så att jag kunde gå till närmaste pizzeria och beställa. Klockan var redan åtta så det var kanske dags? Då kunde jag ju köpa lite godis i kiosken mittemot medans jag väntade, pengarna skulle säkert räcka. Jag tog beslutet och gjorde så.
Isatt pyjamas, men Kent på hög volym och smaskandes på en kycklingprydd pizza, så kunde du ha funnit mig den femte september sent på kvällen när jag satt framför dikta.se. Du skulle också sett ett av mig ovanligt leende – det var nämligen ett äkta sådant. Jag hade nämligen skrivit och skickat in en ny dikt, så här gick den:
''Värdelösa tårar''
''Mina tårar är värdelösa
För ingen kan se dem
Inte ens jag,
Jag känner bara de små våta mot kinderna
Känslorna är tabubelagda,
Meningslösa
Jag kan inte nämna dem
Lika lite som att visa mina tårar
(Ni skulle i alla fall inte bry er om dem)''
Jag fick två kommentarer på den rätt snart, läs dem:
Mammamia – idag kl 22:04
Enkel och kort, men bra!
13_olyckliga_steg – idag kl 21:55
Jättefin, men jag bryr mig visst om dina tårar och känslor och jag är nog inte den enda,.
Finns här om du vill snacka, <3
13_olyckliga_steg’s kommentar, visst var den helt underbar? Inte för att jag skulle våga skicka något medelande till henne, jag visste inte vad jag skulle skriva, men visst var det snällt av henne? Jag trodde inte att någon brydde sig om mig, för man brydde sig ju inte om sådant som var värdelöst. Och om jag skulle fattat mod till mig och svarat på hennes kommentar, skulle hon säkert inte kommit ihåg vem jag var. Men att hon ändå tog sig tid till att skriva något sådant som visade att hon brydde sig för stunden, det gjorde mig glad. Jag var enormt tacksam på grund av henne, för hon fick mig att le. Jag var glad nästan hela kvällen.
Det var först framåt midnatt jag började bli orolig, för pappa hade fortfarande inte kommit hem. Jag låg i sängen då och försökte sova. Jag blev oroligare och oroligare, pappa hade säkert glömt bort mig och dragit hem till hon Lena, och där hade han stannat och gjorde barnförbjudna saker. Jag var helt klart bortglömd. Jag kunde knappt andas, jag ville ut från mitt orangea instängda rum. Med panikartade känslor rusade jag ut från rummet, bort, bort från lägenheten och genom trappuppgången, jag måste ha luft.
Där stod jag tillslut, utanför lägenheten i bara nattlinne och utan skor. Det var mörkt och kallt, men jag märkte det knappt. Jag kunde äntligen andas syre och det var det enda som räknades. Långsamt försvann andningsnöden. De få människor som vinglade förbi kollade konstigt på mig eller lade inte märke till mig alls, men som tur var sa ingen något. När ångesten nästan var helt borta tvingade jag mig in igen. Huttrandes kröp jag ner i sängen, blundade och försökte ignorera ångesten som kröp tillbaka igen. Jag somnade inte förrens klockan var över ett, och då hade pappa fortfarande inte kommit hem.
Han satt vid frukostbordet när jag klev upp vid halv tio nästa dag. Pappa menar jag. Man märkte knappt att han var trött, för hans ögon såg så glada ut när han pratade.
''Godmorgon, hur var det igår då?'', frågade jag och döljde att jag var sur på honom för att han inte kommit hem igår.
''Jättebra'', sa han och log. ''Förlåt för att jag inte kom hem i tid igår’’, fortsatte han och såg uppriktigt ledsen ut. ''Det… Det bara blev så. Vi gick in på någon pub och vi hade så roligt att jag glömde bort tiden.''
''Det gör inget'', ljög jag. Men jag blev midre sur i alla fall, han verkade ju ångra sig trots allt. Han log igen till svar, och jag log tillbaka. Men jag visste konstigt nog inte ens om leendet var fejkat eller inte.
---
(Dikten ''Värdelösa tårar'' är skriven av mig.)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | vissenros - 8 mar 09 - 22:00 | | superbra! (L) | ThisIsJustMe - 17 dec 08 - 21:41- Betyg:  | ÅH! Så bra!! :D
Värd så MYCKET mer än 5!! | | NadaZero93 - 23 okt 08 - 16:12 | | det är nånting med sättet du skriver på som håller mig fastnaglad vid datorn. har en stor "WOW" känsla innombords. | | Harrypotterlover - 18 okt 08 - 15:33- Betyg: | Bra del! Måste läsa nästa nu <3
//Sara | | ILoveTAKIDA - 30 sep 08 - 17:58 | | Asbra och jättefin dikt :D | | Sandra91 - 28 sep 08 - 20:49 | | meer! :D | | Ciissii - 22 sep 08 - 15:44 | | Väldigt bra :) Fortsätt! | | Maadelen3 - 21 sep 08 - 20:32 | | massa bra :'D mera snartttt :) | | snovit1 - 21 sep 08 - 18:54- Betyg: | | Jag väntar verkligen på en fortsättning! | | Sandra91 - 21 sep 08 - 17:08 | | åh, ge mig mer! | | Madvis - 20 sep 08 - 20:33- Betyg: | Vad kul med nästa del :)
Förutom lite slarvfel (EHEM!) så är den här delen jättebra. Som vanligt är historien intressant hela vägen ut och man tröttnar aldrig på ditt vackra och lätt-tydliga språk :)
Väntar ivrigt på nästa del. |
|
|
|
