12: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Jag tycker typ att ni är de finaste läsarna i världen, så här får ni en ny del.
MEN jag har lite beslutsångest. Jag vet inte hur det ska sluta. Jag har två val, men jag vet inte vilket som är bäst. Först tänkte jag ett längre slut, men sen ångrade jag mig och kom på ett annat som jag tror är mer powerful x) Nu är jag osäker igen.. Ngn som vill få lite spoilers av mig, och sedan hjälpa mig välja slut? (A)
TOLV
Så fort jag fick chansen skulle jag döda henne. Fast innan det skulle jag få henne att be om nåd. Hon skulle få ångra att hon gjorde det här mot mig. Innan jag avslutade hennes liv åt henne skulle jag be henne förklara varför hon gjorde så. Varför just det här inte gick att undvika. Och varför JAG inte hade varit medveten om den här delen av planen.
Medan jag gjorde upp lömska planer om hur jag skulle döda Nikola trummade regnet mot bilrutorna och rann i rännilar längs gatan. Jag tittade upp mot den grå himlen, och sneglade sedan över axeln.
Jag var inte den enda som stirrade ut på skyfallet utanför.
Bills käke var spänd och han satt stelt och helt stilla. Jag tittade snabbt bort.
Och sen stannade bilen. Fast bilresan varit näst intill plågsam var det allt annat än lättnad jag kände när jag tvingades gå ur.
Nikola klängde på Tom som tidigare. Hennes mun rörde sig snabbt och jag brydde mig inte ens om att försöka förstå lite av den snabba tyskan hon använde. Jag följde personerna framför mig, med blicken fäst på mina skor.
Jag hade redan bestämt mig för att hata den här kvällen och brydde mig inte om att tänka på omgivningen. Ändå kunde jag inte undgå att tycka att det var lite för grönt för att leda till en studio… Men så hade jag väl alltid trott att en studio låg i ett höghus, utan ett grönt grässtrå i sikte.
Jag var knappt medveten om att dörren stängdes efter mig, och visste inte exakt hur det gick till, men några minuter senare satt jag i en fåtölj och tryckte i mig en pizza. Bill satt i en annan fåtölj, och Nikola och Tom delade på soffan.
”Var försiktig nu Bill”, retades Tom. ”Det vore förjävla kul om du tappade pizzan i knät!”
Den mördande blicken Bill gav honom fick mig att fnissa till. Jag hade inte sagt ett ord på så länge och mitt plötsliga och oväntade ljud gjorde att tre ansikten vändes mot mig. Jag harklade mig besvärat.
”Vad stirrar ni på?” sa jag förläget och de tittade snabbt bort.
Jag kände att jag rodnade. Av ilska. Det var en väldigt dålig egenskap jag hade. Min far och Edna hade helt fel. Jag var lätt att läsa. När jag blev förolämpad och arg blev jag röd i ansiktet och kunde börja gråta. När jag var ledsen blev jag arg. Och blev röd i ansiktet och kunde börja gråta.
Eller så satt jag som ett stenfigur utan att bry mig om någonting. Det berodde helt på sammanhanget.
Till slut reste sig Nikola upp.
”Nu måste vi gå, Tom, om vi inte ska missa filmen.”
Jag såg hur Tom tittade tveksamt på Bill. Jag blev genast lite hoppfull. Tom kunde se det plågade uttrycket i Bills ögon… eller hur? Och visst skulle han inte vilja såra sin älskade tvilling?
”Ja”, mumlade han sen. ”Ni… Vi kommer ju snart…”
”Vi hämtar min bil efter filmen” sa Nikola till mig. ”Så åker vi hem sen tillsammans. Ring om det är något!”
Jag fnös. ”Visst. Toppen.”
När dörren slog igen bakom de blev det tyst. Jag kände inte för att säga något alls under hela kvällen. Ja, hur länge skulle det dröja? När skulle de vara tillbaka? Plötsligt blev jag osäker. Vad var det med mig? VARFÖR kunde jag inte bara göra som jag blev tillsagd? Med andra ord prata med Bill och komma närmre honom. Jobb, påminde jag mig om. Det måste göras.
Jag drabbades nästan av panik. Hade jag missat något Nikola sagt? Var det här inte ett tillfälle att bli vän med Bill Kaulitz, utan ett tillfälle att… göra DET? Var vi redan där? Var det dags att göra slut på det nu?
Nej. Det var… Jag fick plötsligt svårt att andas.
”Jag tycker inte heller det här är så kul”, sa Bill oväntat. ”Men måste du sitta och stirra på mig som om du tänkte döda mig?”
”Vad?” pep jag. ”Jag… tänker inte …döda dig.”
Bill bet sig i underläppen.
”Jag menade det inte så ordagrant”, sa han.
Jag rodnade. Här hade jag varit helt säker på att han på något sätt visste, men så var fallet bara… att jag hade suttit och stirrat på honom. Jag hade… vad?! Jag insåg att även nu följde min blick konturen av hans ansikte, käkbenen, de knappt synliga markeringarna under hans ögon, små skuggor som fransarna kastade ned mot kinderna… Och jag svalde och tvingade mig att titta bort.
Tystnaden VAR pinsam. Men det var inte därför jag försökte få igång ett samtal, utan för att jag faktiskt var nyfiken.
”Om du och Tom är så tajta som du påstår, varför dumpar han av dig här med mig då?” sa jag.
Hans läppar blev plötsligt som ett smalt streck.
”Är det inte NIKOLA som dumpar av DIG här?”
Jag kände hur mina ögon smalnade.
”Jo. Men jag vet redan att hon är en idiot. Hur Tom är vet jag inte alls.”
Oops. De där orden ville jag verkligen ta tillbaka. Jag bet hårt i underläppen och vek undan med blicken. Jag skulle förstöra allt igen! Igen! Fast jag undrade om det kanske var bra… om det inte gick som Nikola och hela UTS hoppades… skulle han vara säker då? Skulle Bill få leva några år till då?
När han inte svarade kikade jag försiktigt upp på honom. Med fingret drog jag bak en hårslinga som fallit fram i ansiktet, och koncentrerade mig på att andas ut när ett snett leende lekte i hans mungipa.
”På vilket sätt är Nikola en idiot?”
Ja. Det hade definitivt varit ett misstag att säga det.
”Kan vi inte låtsas att jag inte sa just den biten?” sa jag och log tveksamt.
”Den biten där du sa att hon var en idiot?”
”Ja.”
Jag märkte inte att min hand letade sig upp mot min strupe och att fingrarna slöt sig om den tunna silverkedjan. Som alltid när jag var nervös började jag leka med smycket och tvinna det mellan fingrarna.
”Det kan vi låtsas… men först kan du väl säga varför hon är en idiot?”
De gyllene ögonen var nyfikna, oskyldiga, och jag stammade fram något som han inte hörde. Jag visste inte själv vad jag försökte säga.
”Tom är inte en idiot i alla fall”, sa han när jag inte svarade. ”Eller det är han väl på sitt sätt. Ibland. Idag till exempel.”
”Jävla film”, muttrade jag.
Bill log snabbt.
”De hade nog kommit på något även om inte just den filmen gick.”
Jag rynkade missbelåtet pannan.
”Vad… tycker Tom om Nikola egentligen?”
Något hade nämligen slagit mig precis. Kanske behövdes inte jag. Nikola fanns ju, och jag visste att hon var villig att ta min plats. Hon… och Tom? Det som var bra med det, var att jag skulle slippa vara den som utförde det. Men jag var inte alls säker på om det var något bra. Nu när det var meningen att jag skulle göra det kunde jag fortfarande känna mig lite säker. Det vore en helt annan sak om det var upp till någon annan… Jag rös. Jag skulle inte veta när och jag skulle inte ha något alls att säga till om. Som om jag ens hade det nu.
”Jag vet inte”, sa han tveksamt. ”Jag trodde inte det var något mer än vänskap… men jag har ingen aning faktiskt. Jag tror inte han har det heller.”
På mindre än en sekund blev jag tjock i halsen.
”Jag hoppas inte att…” Jag tystnade. Vad skulle jag säga? Att inte ville att Tom skulle komma för nära Nikola, för att det kunde hota hans liv?
Bra, Alex, kom på något bättre!
”Alltså…” stammade jag. ”De får väl om de vill… det är ju inget fel med det menar jag. Inte alls. Det förstår jag. Men de borde inte… det är inte bra… jag menar, faktiskt inte… Nikola… liksom, hon… det är ju inte som om…”
Jag bet ihop tänderna och log grimaserande.
”Jag förstod inte riktigt”, sa Bill och brast i skratt.
Jag förstod mig inte på honom. Hur snabbt kunde människan skifta humör? När jag frågade det blev han snabbt allvarligare.
”Berätta först varför du stör dig så mycket på Nikola”, manade han.
”Varför skulle jag berätta det för dig?”
”För att du vill berätta för någon som lyssnar och inte kommer skvallra.”
”Varför skulle du inte skvallra? Eller ens bry dig om att lyssna?”
Och varför fick jag känslan av att han var road av förvirrande tjatter? Borde han inte bara tycka att jag var irriterande och fruktansvärt jobbig som inte kunde säga något utan att ångra det, och sedan inte kunna förklara alls? Precis vad jag tyckte om honom.
Det dröjde ett tag innan han svarade. När han gjorde det var det lite tveksamt.
”Jag vet inte”, sa han. ”Men jag lovar att allt du säger kommer stanna mellan oss två.”
Hans ögon var helt ärliga, och jag blev lite förvirrad av hans vänliga blick.
”Milda makaroner”, sa jag så tyst att han inte hörde.
”Du behöver inte berätta”, sa han och någonting i hans tonfall gav mig tunghäfta igen.
Nu var det faktiskt så att jag VILLE berätta, men jag fortsatte stirra på honom och inte ett ljud lyckades lämna mina läppar. Min hjärna var för upptagen med att granska hans vackra yttre för att orka komma ihåg hur man uttryckte sig mänskligt. När jag klarade av att slita blicken från honom andades jag ut.
”Jag vill berätta”, sa jag, glad över att jag åter kunde prata.
Han nickade, med ögonen uppmärksammade mot mig medan händerna lekte med en soffkudde. Inte - stirra - på - hans - händer, bannade jag mig själv och gjorde då misstaget att titta upp i hans ansikte. Ännu värre. Jag tvingade mig att fästa blicken på soffbordet mellan oss och då gick det skapligt bra att fokusera på vad jag skulle säga.
Men vad skulle jag säga? Att berätta sanningen var helt uteslutet. Men han ville inte veta sanningen, påminde jag mig om. Han ville veta vad jag tyckte om Nikola.
Och det var en hel del. Jag log bistert för mig själv.
”Nikola och jag… Vi har inte känt varandra länge, trots att vi är kusiner. Det var inte förrän vi flyttade hit som jag träffade henne och sen dess har hon dragit med mig hit och dit, som du nog märkt. Till ställen jag verkligen inte vill och till ställen där hon verkligen inte vill ha mig. Ändå gör hon det. För att… mamma…” Jag svalde. ”…och pappa ska tro att allt är bra mellan oss kanske.”
Bill tittade fundersamt på mig, som om han verkligen tog in alla ord jag sa.
”Egentligen är hon en riktig bitch. Hon lurar folk för att få det hon vill och kan vara hur elak som helst. Hon hatar mig, alla här faktiskt, Hamburg, Tyskland… hon är inte så lycklig som hon låtsas vara, så jag vet inte… kanske är det lite synd om henne. Men hon förstår inte hur bra hon har det jämfört med en del andra.”
Jag tystnade och hoppades att jag inte hade försagt mig på något sätt. Jag såg snabbt upp på Bill och såg hur hans käke spändes.
”Jag har aldrig riktigt sett den sidan av henne…” Han avbröt sig. ”När du menar att hon lurar folk…”
”…Tom också”, sa jag lågt för jag visste att det var det han ville veta. ”Men… du säger inget till henne, eller hur?”
”Det lovade jag ju.”
Nu var min röst svag.
”Men Tom… du kan väl… han behöver väl inte vara så mycket med henne?”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 1 nov 08 - 07:18- Betyg:  | | go for it girl. shit bra <3 | | RowsahKanin - 5 okt 08 - 11:16 | | Bra:) | | lillolisen - 25 sep 08 - 18:00- Betyg: | | gut hanna!;) | | HorseGirl - 21 sep 08 - 17:44- Betyg: | | skit bra^^, som alltid.... | | woops - 20 sep 08 - 20:06 | | Fybubblan vad jag tycker om er :) Vill bara springa fram och ge er varsin fet kram. *kram på er allihop* | | Mangasagan - 20 sep 08 - 19:29- Betyg: | | Jättebra!!<33 Som alltid ^^ ;D <3 | | Lovely__ - 20 sep 08 - 18:17- Betyg: | Åh, jag har verkligen hållt utkik efter en ny del:D Jättebra skrivet som alltid, du lyckas på något sätt placera varje ord rätt och ju mer man läser ju mer fastnar man.
Och om du vill ha hjälp så är det bara att bomba min inbox här på dikta^^ Även fast jag inte är riktigt säker på om jag vill veta hur slutet kommer bli xD | | gbg_95 - 20 sep 08 - 17:06- Betyg: | åhh en ny del *jippi* jag hade nästa glömt bort denna novellen.
det har varit ett bra tag sen du skrev:PMen jättebra skivit:D | | LoveMusic - 20 sep 08 - 15:48- Betyg: | Åhh, En ny del *springa runt av lycka* :D
Jag är verkligen helt fast i denna, det är en av de bästa ff'sen på dikta :P
Och jaaa, om du behöver hjälp, så finns jag:P | | mikaelanystrom - 20 sep 08 - 15:46- Betyg: | ojsssh. jättebra hanna <33
säger samma sak som justmyfault, bara höra av dig om du behöver hjälp ;* | | Ifos95 - 20 sep 08 - 15:21- Betyg: | Men...oj..fy. Alltså, FY, vad jobbit allt blev nu. *rynka pannan* Men Bill kan ju inte..och hon kan ju inte bara säga sådär..och..nej BLÄÄ.
Men ja, du skriver fortfarande så att man fastnar som i klister. :o Jag verkligen ääälskar varenda mening...även om det blir sådär..som däruppe *titta menande på det jag skrev innan*
Jag längtar verkligen efter nästa del! :D
Kramar //Kitty | | Justmyfault - 20 sep 08 - 14:56- Betyg: | Jättebra! :)
Det är bara att höra av dig om du vill ha hjälp ^^ |
|
|
|
