På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Slå honom då! (del 15+16)

När Timothy är tillbaka ser han något bekymrad ut och han kommer genast fram till mej. Han sätter sej på stolen vid min säng och suckar högt. ”Jag går hem nu, och så kommer jag imorn och hämtar dej…” Säger han till mej. Jag fattar ingenting, sa dom inget till honom, ska jag till ungdomshem, eller får jag stanna? ”Men, vad sa dom?” Frågar jag ivrigt och tittar på Timothy för en gångs skull. Han tittar bort den här gången, och skruvar på sej lite. ”Äh, inget särkilt… Men jag måste nog gå nu, du kan ju ringa om det är nåt.” Säger han snabbt och ser nervös ut. Jag tittar misstänksamt på honom, vad är det han döljer för mej? ”Jag sa inget till dom, om vad som verkligen hände. Det skulle ju bara bli värre då…” Säger jag till Timothy. Han nickar. ”Tack.” Mumlar han och reser sej sedan för att gå. ”Förlåt… igen, Erik.” Säger han tyst och vänder sej sen om mot dörren. Jag betraktar honom när han öppnar dörren, går ut, och stänger dörren efter sej. Det blir tyst i rummet, allt känns overkligt på något sett. Så de trodde på mej i alla fall, men de måste ha skällt på honom eller nåt, eftersom han var så nedstämd. Jag suckar och sätter mej långsamt upp, kroppen känns stel och näsan varm. Jag drar bort det vita sjukhustäcket och sitter en stund på sängkanten. Vad ska jag göra här egentligen? Bara sitta och glo och tänka tills imorgon, vilken rolig helg, verkligen! Fan då, vad är det som händer med mitt liv, allting känns bara uppochner. Sen igår, det var då allt hände, mitt liv förändrades… Det känns som det har gått en vecka redan, fast det bara är två dagar. Jag önskar att jag kunde byta skola, så jag inte behöver se Ivar igen, se vad jag har gjort… jag hoppas att hans blåmärken och fläskläppen har läkt alltihop, så att jag inte behöver ha ångest nästa gång jag ser honom, men det kommer jag nog ändå ha… Dörren öppnas och jag vaknar upp från mina tankar, där står doktorn. Inte hon igen, tänker jag och suckar lite. ”Erik, du borde ta det lugnt medans du är här, du måste vila så att du blir bra igen…” Säger hon i tjatig ton. Jag himlar med ögonen precis när hon tittar bort. ”Vad ska jag göra här då?” Frågar jag tröttsamt doktorn. Hon tittar på mej och höjer något på ögonbrynen. ”Du får vila, du behöver det nu. Föresten, vi pratade lite med din bror Timothy…” Säger hon till mej. Jag blir plötsligt uppmärksam och ser på henne med lite frågande min. ”Ja, vi pratade bara lite om ansvar i hemmet och så. Det är viktigt att han är medveten om att han måste ansvara för dej och se till, att du inte är ute för mycket och inte råkar ut för något…” Säger hon och tittar sedan nonchalant ner i golvet. ”Okej… men, jag känner mej rätt så bra faktiskt, kan jag inte få åka hem tidigare?” Frågar jag i vädjande ton. Hon skakar på huvudet långsamt. ”Nej, tyvärr. Du måste stanna här över natten, om du skulle få biverkningar eller så… Förstår du?” Säger hon bestämt till mej. Jag suckar och tittar sorgset på klockan på väggen, den är bara tjugo över sju på kvällen. ”Det serveras kvällsmat klockan åtta, men om du är hungrig nu så kan du få en macka.” Säger hon vänligt. Jag nickar bara och lägger mej ner igen i sängen, jag är faktiskt ganska trött, men inte tillräckligt för att somna ifrån den här fruktansvärda dagen. ”Kan jag få något att dricka?” Frågar jag doktorn, hon nickar bara och lämnar rummet. Jag sa det mest för att bli av med henne, men också för att jag var väldigt törstig. Imorgon ska jag lämna sjukhuset så fort som möjligt och sen ska jag hem… eller, hoppas att inte Timothy är hemma då. Jag står inte ut med honom längre, han ska säkert på någon fest ikväll, eller träffa sin flickvän Sara. Han verkade inte vilja stanna kvar en sekund här med mej, men de klart, han har ju massa ångest nu för det han gjorde. Så nu kommer han väl att undvika mej för resten av sitt liv antar jag, eller i alla fall hela detta året. Men jag vet på ett sett hur det känns, eftersom jag slog Ivar… Jag önskar att jag kunde spola tillbaka i tiden, och ändra på det hela. Jag önskar att jag aldrig hade slagit honom, det var ju inte bara pga. Axel som jag slog… Jag ville slå någon, jag ville bara slå, för det kändes bra för stunden. Jag kände som att jag var överlägsen och att jag… Dörren öppnas igen, ett vårdbiträde kommer in i rummet med ett glas juice. Jag sätter mej upp och tar emot glaset med ett ”tack”. Hon lämnar rummet utan ett ord, jag tittar ner i mitt glas med apelsinjuice och dricker sedan. Jag ställer ifrån mej glaset på nattygsbordet och tittar på klockan, den är nästan halv åtta. Fan vad tiden ska gå långsamt då, tänker jag.

Efter att ha läst en tråkig tidning och lyssnat lite på miniradion som finns fastskruvad på nattygsbordet, så är klockan åtta och jag reser mej sakta på stela ben. Jag har fått såna här blåa sjukhusbyxor nu, dom är alldeles för stora och ser ut som ett par joggingbyxor. Jag släpar mej fram till dörren och går ut i korridoren. Matsalen ligger till höger tydligen, jag styr mina steg ditåt. När jag har fått min mat upplagd, makaroner med tomatsås, sätter jag mej vid ett bord där ingen sitter. Jag tittar ner i min mat, känner mej plötsligt inte hungrig längre, utan illamående. Jag känner mej iakttagen av de andra patienterna, det är nog inte så konstigt, med den här grejen på näsan… Jag äter lite makaroner, det smakar inte så mycket… såsen ser äcklig ut. Efter bara en liten stund, känner jag att det vrider sej i magen på mej. Jag blir panikslagen och springer ut från matsalen och in på närmaste toalett. Jag spyr ner i handfatet, det smakar vidrigt i munnen och det luktar äckligt. Tårarna börjar rinna från ögonen av sej själva, jag spottar flera gånger och spolar kranen tills handfatet är rent. Sen sköljer jag munnen flera gånger och dricker. Jag torkar mej med papper runt munnen, smaken är fortfarande kvar lite. Jag öppnar sen dörren och går ut, där möts jag av en sjuksköterska. ”Är allt bra med dej?” Frågar hon försiktigt. Jag snyftar och försöker sluta gråta, men det går inte. ”Kom, jag följer dej till ditt rum.” Säger hon oroligt och lägger sin arm om min axel. Hon följer mej in till mitt rum och ser till så att jag kommer i säng med täcke och allt. ”Har du kräkts?” Frågar hon och tittar allvarligt i mina ögon. Jag nickar bara, hon måste ha känt lukten, vad pinsamt… Hon öppnar skåpet som står vid sängen och tar ut en slags skål. ”Om du behöver kräkas igen, så har du den här.” Säger hon och ställer skålen på nattygsbordet. Hon ser inte äcklad ut, eller bekymrad, hon måste vara van. Hon är ganska ung, sådär 22 eller nåt och har vackert blont hår som är uppsatt i en hästsvans. Jag har slutat gråta nu, som tur är, och det känns lite bättre nu när jag har spytt. ”Kan jag få ett glas vatten?” Frågar jag sjuksköterskan. ”Ja, självklart. Vänta lite bara, jag är snart tillbaka.” Säger hon och lämnar rummet. Jag känner mej ganska ompysslad nu, det är skönt, för jag har aldrig blivit särkilt ompysslad förut, inte ens när mamma levde. Hon var arbetsnarkoman och pappa också. Tim har aldrig varit mycket för att pyssla om andra, fast han gjorde ju det igår i alla fall. Fast igår hade han nog inget val, jag var ju blåslagen då. Jag tittar på mina armar, jag har bara ett blåmärke, men såren från repen runt handlederna syns fortfarande. De här på sjukhuset tror säkert att jag har skurit mej själv eller nåt, men skit samma. Jag vill inte vara här längre. Dörren öppnas och samma sjuksköterska kommer in igen med ett glas vatten. Jag dricker några klunkar och ställer sen glaset på nattygsbordet precis bredvid spyskålen. ”Är det nåt mer du behöver?” Frågar hon vänligt. Jag tittar på henne och ler svagt, det var länge sen jag log nu. ”Nej, inget…” Säger jag och stirrar ner igen. Hon går och sätter sej på stolen bredvid sängen. ”Du, om det finns nåt du vill prata om… så lyssnar jag gärna.” Säger hon till mej med mild röst. Jag tittar upp på henne och suckar en darrig suck, sen skakar jag på huvudet. Hon nickar förstående. ”Nej, jag förstår om du inte vill prata… Men, är du säker på att du inte vet vilka de var, de som slog dej?” Säger hon försiktigt. Jag känner mej lättad, hon ville inte prata om näsan alltså. Jag tvekar en stund, men känner tillit till henne. ”Jag vet vilka de var.” Säger jag tungt till henne. Hon säger inget, bara lyssnar. ”Men det var mitt eget fel egentligen, att det hände. Jag skulle aldrig ha hängt med dom…” Säger jag sorgset och tittar ner i täcket. ”Det kan inte ha varit ditt eget fel! Du verkar vara en jättefin kille tycker jag, om du vet deras namn så måste du polisanmäla det.” Säger hon allvarligt. ”Jag är ingen fin kille, jag är en jävla idiot, jag förtjänade egentligen det här.” Säger jag surt. Hon tittar förtvivlat på mej. ”Varför säger du så? Ingen förtjänar att bli slagen Erik!” Säger hon och sätter handen på min axel, varför är hon så snäll egentligen? ”Jo, jag förtjänade det… Jag var lika dum som dom, jag slog en annan kille jättemycket, han kunde ha dött! Jag var så rädd för dom, att jag inte vågade säga ifrån… Det var så dumt! När gänget hade gått så hjälpte jag killen, och han lovade att inte anmäla mej, jag vet inte varför…” Börjar jag, hon bara lyssnar spänt. ”… Men sen kom gänget tillbaka och de fick tag i mej, så de slog mej jättemycket…” Säger jag med tung röst. Hon håller handen för sin mun och är tårögd. ”Erik, det dom gjorde var jättefel! Du måste anmäla dem, annars kommer de göra samma sak med andra killar. Förstår du det?” Säger hon allvarligt och skakar min axel lätt samtidigt som hon pratar. Jag nickar otydligt och tittar ner i täcket. Det känns jobbigt att prata om det, för jag får bilder i huvudet. Sjuksköterskan sitter kvar en stund, hon betraktar mej. Jag skruvar lite på mej, det känns jobbigt att bli uttittad. ”Vad är det här?” Frågar hon plötsligt och tar tag i min ena hand och stirrar chockat på såren runt handleden. Jag drar tillbaka min hand långsamt och betraktar själv de röda såren som inte har läkt än. Jag suckar besvärat, hade inte tänkt att berätta alla detaljer. ”Du behöver inte prata om det, om det känns jobbigt…” Säger hon plötsligt, hon verkar ha kommit på nåt. Hon måste förstås tro att jag har skurit mej av någon anledning, och inte vill prata om det. ”De band mej med ett rep.” Säger jag kort och tittar inte upp när jag säger det. ”Usch.” Säger hon bara och låter frustrerad. Jag förstår inte att hon bryr sej så mycket om mej, fast hon inte ens känner mej.
När vi har pratat en stund, säger hon att hon måste gå vidare till andra patienter, men om jag vill prata med kan jag bara fråga efter henne på receptionen. Hon heter Vera, hon är nog den snällaste människa jag träffat, hon verkligen bryr sej på riktigt. När hon lämnat rummet känner jag mej på något sätt gladare, det känns som det är lättare att andas. Jag har inga problem med att somna ikväll, jag somnar ganska fort faktisk till icke-oroliga drömmar.

(Komentera gärna och sej till om ni har några åsikter eller frågor) ;D
/*T

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Kvist - 26 okt 08 - 15:24

den är så bra

vissenros - 13 okt 08 - 20:07- Betyg: