På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Emil Harversson=bög? del 17

Del sjutton
Rusade fram till Robin som krälade i sanden, och gav ett försök att resa sig upp,
men föll ner igen. Han gav ifrån sig ett svagt skrik ner han landade i sanden igen.
och föll ner bredvid honom. Jag la mina armar om honom,
och tryckte mej närmare. Jag kunde inte se hans ansikte bakom den röda vätskan, som täckte båda kroppen och ansiket.
Robin mumlade nåt, och jag tror det var ett klent "Tack."
Jag kysste honom på munnen, och kramade om honom hårt.
"Robin....Ååå....Robin, älskling...." mumlade jag i hans öra, meed sorg och ånger i rösten.
Ånger att jag lät detta hända, lät detta hända till Robin. Älskade Robin. Min Robin. Och jag blev så
jävla arg att jag aldrig kunde få ur mej de där jävla orden, och att jag alltid ljög. Ljög för hela jävla fucking världen.
För jag älskar ju Robin. Orden är sagda. Och sannnigen kan vara ångest, men jag älskar honom.
Jag trävade efter mobillen i fickan, och fick tillslut upp den. Tryckte på de lysande knapparna. 112.
Några få singnaler pep i luren, och en kort stund efter hördes en röst.
"112. Vad gäller saken?" sa en mörk röst i andra luren. Jag drog ett djupt andetag och kvävde flåsandet.
"Hjälp! Ni måste komma, snälla, HJÄLP!" skrek jag i luren. Rösten skrattade till, men slutade när den fattade att det kanske inte var nån
busringning.
"Vad gäller saken?" upprepade rösten. Jag såg ner på Robins medvetslösa kropp, som blivit dränkt med blåmärken från sparkar och slag.
"Misshandel! Kom fort!"
"Var befinner ni er?" frågade rösten alvarligt. Jag såg mej om i den mörka dungen, som alltid brukade vara ljus som visade att "Du Är Välkommen In."
Men nu återstod bara nattens ögon och den milda vinden som drog så hårt i träden.
"Dungen...Eh, S:t Görans skolan...Skicka en ambulans!"
Rösten tysnade, och några andra röster hördes i luren. Det knastrade till och den mörka rösten hördes igen.
"Tror du att ni kan ställa er vid ingången i S:t Görans skolan?" frågade rösten. Jag kramade om Robin, och såg sedan ännu en gång ner på hans slagna kropp, och ansikte som
var täckt av röd vätska.
"Är ni kvar?" frågade rösten. Jag nickade, men kom på att rösten inte kunde se min nickning.
"Ja," sa jag efter ett tag.
"Vi är där om tio minuter," förklarade rösten och la på luren. Vinden susade genom träden och träffade mej. Rös till, och kramade Robin igen. Jag ställde mej upp på bena, drog in den
svala luften och tog mina armar runt Robin och tryckte honom uppåt. Han skrek till, men tysnade sedan igen. Jag andades tungt, och på nåt sätt fick jag upp honom på min rygg. Men släppande steg
fortsatte jag mot skolan genom skogen. Med utmatning, svett och en känsla att allt var mitt fel fortsatte jag steg efter steg med Robin på mina axlar.

Jävla skit. Fan, allt är mitt fel. Fan. Robin....Robin. Älskade Robin. Fan, allt är mitt fel!

Kom tillslut fram till skolgården. Flåsade fram till ingången, och la föriktigt ner Robin på trappan. Den lilla lampan som var tänd ovanför oss lyste upp hans blodiga ansikte. Jag blundade, grät
i Robins vackra guld lockar. Slöt ögonen, och sög in hans vanilj doft i näsborrarna.
"Förlåt, Robin. Förlåt...." grät jag, och snyftade som ett barn. Robin ögon var stängda, hans mun med de rosa läpparna var vidöppen.
Hans hjärta arbetade för fullt i bröstet. Surener hördes nånstans lågt bort, men ändå så nära. Tankarna surrade runt i huvet, och blandades med surenernas ljud, och Robins vackra leende. Och sedan en
tomhet, sedan slagen. Blodet. Och skriket som kom från Robins läppar.
Abulansen stannade utanför skolan, folk med grön-gul väst kom springades imot oss. Ett rop. Syrenernas tjutande från bilen.
Sedan svart.

Springer. Springer. Springer. Springer. Springer från kärleken som känns så fel, men ändå så rätt. Sprnger från Henkes jävla flin och Iris tuggumi- kyssat, och hennes varma tunga, som legat i Henkes
jävla hals. Springer. Springer. Springer.

Vaknade i en blå soffa. En grön filt låg över min kropp, och kände hur min rygg var kallsvettig.
Jag reste mej upp, och träffades av en huvudvärk. Ljud från vita korridorer. Singnaler från de vita dörrarna som det står olika numere från.
En kvinna i vit klänning som räckte ner till knäna kom gåendes emot mej.
"Hur mår du?" frågade hon vänligt.
"Okej. Hur länge har jag varit här?"
"10 timmar. Sen igår kväll. Vill du ha nåt? Är du hungrig, eller vill du kanske ha ett glas vatten?" frågade hon.
"Vart är Robin?" frågade jag utan att svara på hennes fråga. Kvinnan pekade på en vit korridor.
"Rum 247." Jag tackade och reste mej upp ur soffan. Huvudvärket satt kvar i huvet, och gjorde attack, och det fick mej att nästan svimma.
Skakade på huvet, för att få bort värken och fortsatte mot rum 247.

Stod framför den vita dörren. Andades in den äckliga inspärrade luften, och tryckte ner handtaget och klev in i rummet.
Robin låg på en vit säng, och bredvid honom en dropp påse, och en maskin med en svart skärm. En grön tunn linie gjorde mönster på den svarta skärmen.
Robin var vit i ansiktet, hade blåmärken som gick enda ner till halsen, och ut till hans vita armar. Hans ögon var slutna, han andades lungt och hans kropp låg avslappnat
i den vita bädden. Jag satte mej på stolen bredvid och tog hans vita hand i min. Även fast jag inte ville, och att jag lovat att inte göra det, så grät jag.

Robin. Robin. Älskade Robin. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel! Fan.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

enligt - 22 sep 08 - 17:12- Betyg: