Livet är inte alltid en dans på rosor [ 2 |
jag reste mig upp och det värkte i kroppen, Sandra kollade på mig och jag såg att hon led.
- Fy fan va jag är förbannad jag vet inte vad ja ska mig till.
Skrek hon och hoppade upp och ner. Jag bara kollade på henne.
- vet din mamma om det ?
Frågade hon och kollade mig.
Jag tvekade att svara, hon vet inte ett skit och hon bryr sig inte.
- nej
sa jag tyst och kollade bort.
- men gumman du måste ju berätta, du är hennes barn hon bryr sig.
- Nej det gör hon inte, kan vi bara gå ?
och jag kände hur ögonen fylldes med tårar, och Sandra kramade om mig.
- Jag kommer alltid finnas här för dig och du är det viktigaste för mig här på jorden kom ihåg det.
viskade hon i mitt öra, och det kännes i kroppen men jag ville bli glad, men det gick inte efter allt som har hänt.
Jag klädde på mig och vi gick ner för trappan, såg inte mamma någon stans hon låg säkert inne på sitt rum och tyckte synd om sig själv.
Jag öppnade dörren och stängde igen den fort när vi var ute. Solen sken i ögonen, och löv föll från träden. Om det här skulle varit en
vanlig dag skulle jag varit hur lycklig som helst att solen sken men inte idag, allt var bara piss. Sandra tog min hand och gick med mig
hela vägen till Polisstationen. När vi var framme öppnade hon dörren, och allt tog stopp jag kunde inte röra mig.
- Matilda ?
sa hon och kollade på mig.
- Jag kan inte, det går inte min kropp vill inte röra sig.
- Det kommer gå bra jag är med dig hela tiden, kom nu.
Hon drog i mig och tillslut så kunde jag slit mig loss, vi gick och tog en nummer lapp och satte oss på stolarna. Bredvid satt det en tjej
som var helt sönderriven hela hon och satt och höll sig på magen. Polisen kom fram men snabba steg och frågade tjejen vad som hänt och hon sa
att hon ville anmäla våldtäckt. Mitt hjärta stanna, här sitter jag helt normal och där borta sitter hon helt sönder hela hon och båda anmäler en
våldtäckt. Jag känner mig så töntig.
- Jag kan inte, kolla på henne hon är ju helt förstörd och kolla på mig en ens en skråma. Ingen kommer tro mig.
viskade jag i Sandras öra och tårarna rann.
- Matilda sluta nu, det spelar fan ingen roll om du är helt sönder eller hel du ni har ändå blivet utsatt för samma sak. De kommer visst tro dig
varför skulle de inte.
Hon tog min hand och kramade om hårt. Jag skulle inte klarat mig om inte hon var där, jag skulle stucket på en gång.
Plötsligt kom det fram en kvinnlig polis och frågade vilket nummer jag hade.
- 56
sa jag och kollade ner på marken.
- då är det din tur. Vad är det du vill prata om då eller har något hänt ?
jag kunde inte hålla mig tårarna forsade ur ögonen.
- nej men lilla gumman, vad är det som hänt ?
frågade hon och satte sig ner på knä bredvid mig.
- jag har blivet våldtagen
fick jag fram efter ett tag.
- men gumman då, kom så ska vi prata. Vill du ha din kompis med dig ?
sa hon snällt och kollade på Sandra.
Jag nickade och vi reste oss upp och följde efter den kvinnliga polisen. Hon gick in i ett rum och i rummet fanns det ett bord och några stolar.
Hon satte sig ner och pekade på stolarna mitt emot henne. Vi satte oss ner och hon tog fram en inspelare och ett block.
- Jag vet att det här kommer kännas jobbigt men du måste berätta allt från den dagen. När det händer, hur, vart och vidare.
Jag tog ett långt andetag och började prata. Det tog flera timmar för mig att få fram bara någon timmes händelse. När jag var klar så hade jag nog gråtet
ut flera liter. Hon stängde av inspelaren och reste sig upp.
- Nu måste du göra en anmälan, och vi måste prova dig.
jag nickade och följde efter. När vi var vid henne bås så tog hon fram en lapp jag skulle fylla i om en anmälan. När jag var klar så kollade hon
på mig och sa att jag skulle sätta mig ner.
- Matilda vet din mamma om det här ?
sa hon alvarligt och kollade på mig.
Mitt hjärta stannade, hon visste och hon skulle inte ens bry sig.
- nneej
sa jag och tårarna rann.
- hon vet inte och hon bryr sig. Enda sedan min pappa dog så har hon bara brytt sig som själv och ingen annan. Hon är alltid arg på mig och hon kommer inte bry sig om ni ringen och berättar.
Polis kvinnan blev helt paff och kramade om mig.
- Självklart älskar dig mamma dig, men när någon som står en när dör så kan allt bli fel. Vad är erat hem nummer så ska jag ringa och prata med henne.
- 0102- 54689, och det är hon som kommer att svara har ingen annan i familjen.
Poliskvinnan försvann ut, jag satt kvar själv i rummet. Sandra hade gått efter förhöret för poliskvinnan hade bett henne att gå hem så hon fick prata själv med mig.
Just de minuterna kände jag mig som den ensammaste människan i världen.
Jag hade lagt mig mer på stolarna och somnat, jag vaknade av att mamma kom in springande och tårarna sprutade. Hon sprang fram till mig och kramade om mig som om att hon
inte hade sett mig på flera år.
- Förlåt gumman, jag älskar dig. Hon ringde och sa vad som hade hänt. Varför berättade du inte för mig jag bryr mig visst. Du är det viktigaste i världen för mig. Förlåt
att jag inte brytt mig om något men allt har varit så jobbigt jag lovar att jag ska bettrat mig.
Vi satt och kramades ett långt tag och allt kändes så bra.
Hon gick och pratade med poliskvinnan sedan gick hon fram till mig och tog min hand och gick ut ur huset.
Solen hade gått ner när vi kom, och det var mörkt.
- Ska vi hyra en film och ha mys kväll gumman ?
sa mamma och kramade om mig.
- Ja det skulle vara mysigt.
Vi hoppade in i bilen och åkte till affären. Vi hyrde en film och köpte en massa godis, chips och läsk. När vi kom hem packade vi upp allt och satte oss framför
tv:n och satte på filmen. Jag hade inte varit så lycklig på länge. Vi låg i soffan bara mös. När filmen var slut så pratade vi ett tag och det kändes som om att det skulle
bli bra mellan oss igen. Men det kändes ändå inte bra för jag visste att han och Joel skulle vara i skolan i morgon och allt skulle bli skit då. När jag gick och lade mig så gjorde jag det med ett leende och en klump i magen över morgondagen.
|
|
|
|
