Utbytesstuden Phoenix ( 1 |
Hej alla älskade bloggläsare, nu är det bara en dag kvar till jag ska till Phoenix, Arizona, USA som utbytesstudent men det
vet nog redan alla. Jag vet att jag har tjatat om det här i flera veckor i min blogg, men det ska bli så himla kul.
Har fått lite kort på min värdfamilj och de värkar jätte trevliga, det är en mamma, en pappa, en kille som är 2 år äldre än mig
och en tjej som är lika gammal som mig ja alltså 16 år. Satt och pratade med mamma en stund idag och det kommer kännas konstigt
att inte ha henne att vända sig till när jag är ledsen, hon finns alltid där för mig. Jag ska ju vara i Phoenix i ett helt år,
alla håller på och tjatar att jag inte kommer klara det. Vad är det för upp muntring, jag vet att jag kommer längta hem så ini bomben,
men jag har bestämt mig för att jag ska klara det här och de är en sån upplevelse som man inte kommer ångra. Min syster va ju i Phoenix för
två år sedan och hon älskade det, så det tror jag nog att jag också kommer göra. Och som jag sagt för jag är inte världen bästa bloggare och
startade ju bloggen för att ni där hemma ska kunna hänga med i min vardag där borta. Men nu måste jag slut och gå och packa klart det sista.
XoXo älskar er :) / Ellen.
Jag stängde ner datorn och packade ner den i väskan, alltså gud i morgon åker jag verkligen. Alla min kompisar har tjatat på mig att jag kommer ångra mig så jag har¨
nästan blivet irriterad på varenda en, och det känns inte som det bästa när jag ska vara borta i ett helt år. Jag kollade i väskan och allting var med, iaf såg det ut
som det. Mamma kom upp på rummet med tårar i ögonen, hon har gråtet sig igenom hela den här veckan nu och jag kan ju inte låta bli att bli tårögd jag med då.
- Snälla mamma kan du inte sluta gråta, jag blir ju också ledsen då.
sa jag och kramade om mamma.
- Förlåt gumman men allt känns ju så sorligt, du ska åka bort i ett år Melissa har flyttat då blir ju jag och pappa helt ensamma här hemma.
- Jo jag vet men ett år kommer gå fort.
- Hoppas det gumman, du och din syster är det bästa som hänt mig ska du veta. Och jag älskar er över allt annat på jorden.
Så pussade hon mig på pannan.
- Har du packat allt ?
Frågade hon och kollade igen väskan. Efter ett tag försvann hon ner och sen kom hon upp med ett paket. Jag blev förvånad.
- Här gumman från mig och pappa.
Jag öppnade paketet och i låg en ny mobil med 5.0 megapixel kamera och touchscreen. Jag blev så glad att tårarna sprutade.
- Tack så mycket jag älskar er.
- Varse god gumman, och vi vill att du ska mmsa mycket kort nu till oss.
jag gav mamma en stor kram och sedan fortsatte jag packa.
När klockan var 11:a så kröp jag ner i mitt täcke och ställde alarmet på klockan. Och jag somnade direkt, hade trott att det skulle ta år för mig att somna.
Jag vaknade av att klockan pep, den var 03:00. Jag stänge av alarmet och gick in på toan och gjorde mig i ordning. När jag kom ut från toan
stod mamma och pappa och väntade på mig, båda skulle följa med till Arlanda.
Det tog 1 timme med bilen till Arlanda och väl framme fälldes många tårar ska jag säga, har nog aldrig varit med om något värre, allt kändes så extremt sorligt.
När vi stod och skulle checka in väskorna kom det någon och knackade mig på axeln, när jag kollade bak så var det David min kille. Eller förra kille vi gjorde slut eftersom
jag ska vara borta så himla länge, jag kände hur tårarna börja forsa ur ögonen. Han kramade om mig och gav mig den bästa kyss jag någonsin fått, det kändes som om att jag blev
ny kär igen. Han har något speciellt det går inte att beskriva. Men det blev bara svårare för mig att åka iväg när han var där.
- Jag kunde inte låta dig åka utan en sista kyss. Jag älskar dig så himla mycket Ellen, det går inte att förklara.
Sa han med tårfyllda ögon.
- Jag älskar dig också.
snyftade och och tårarna forsade ut ögonen på mig och det gick inte att stoppa.
Plötsligt ropade det i högtalarna att alla skulle gå om bord på mitt plan, jag tog min väska och gav David en sista kyss och kram. Mamma och pappa kramade om mig och sedan gick jag
åt ett håll och de åt ett annat, och allt kändes så fel. När jag kom fram till planet hade alla redan gått på.
Platserna bredvid mig var kom och det var ganska skönt, det skulle ta 16 timmar att flyga, det var de längsta 16 timmar i mitt liv. Jag tror jag grät hela vägen. En flygvärdinna som
gått förbi mig några gånger slog sig ner.
- lilla gumman, vad är det för fel. Nu har jag gått förbi här flera gånger och du har varit ledsen hela tiden.
- Jag ska vara utbytesstudent i Usa i ett år och jag kommer inte klara det, alla min kompisar har rätt. Jag saknar redan min mamma, min pappa, min kille och alla kompisar.
snyftade jag fram.
Hon såg förstående på mig.
- Jag var också utbytesstudent i Usa när jag var yngre, jag var precis som dig när jag satt på planet, och alla mina kompisar sa till mig att jag inte skulle klara det. Men vet du vad
när jag fick träffa värdfamiljen så ångrade jag mig inte en sekund att jag åkte dit. De var de underbaraste människor jag någonsin träffat.
Jag log och kanske kommer det bli bra endå.
- Vet du vad jag bor i Phoenix, och du kan få mitt nummer så är det bara att höra av dig om du vill.
sa hon och log.
Hon tog upp en lapp och skrev numret, och sedan reste hon sig och gick iväg. Jag tog lappen och lade ner den i väskan. Sen slöt jag mina ögon, och jag vaknade av att kapten sa att vi skulle
landa. Allt hade gått så snabbt.
När planet hade landat väntade jag på min väskor och sedan gick jag mot utgången. När jag kom ut stod det jätte mycket folk och tjatade om hotell och annat. Jag kollade mig runt men såg ingen
som skulle hämta mig. Plötsligt så tog någon mig på axeln och när jag kollade bak så stod hela familjen där.
- Hello welcom.
Sa mamman och log snällt.
- Hello.
sa jag och allt kändes bra. Alla gav mig en kram sedan gick vi iväg till bilen.
|
|
|
|
