Vinter * från skrivarlägret i somras |
Jag var ju på skrivarläger i somras, och vi skulle då skriva en novell den veckan vi var där. Vi fick bestäma vad den skulle handla om och så själva.
Det här är vad jag skrev
Tio över två. 02.10.
Det är släckt. De kornblå gardinerna är fördragna, och inget ljus lyser igenom.
Jag huttrar till, men släpper inte fönstret med blicken.
Släckt. Alltså sover hon. Gömmer sig under duntäcket, som om hon vore ett skrämt litet barn.
Men hon är ju inte det.
Hon är 36 men fortfarande rädd för monster under sängen.
Fosterställning. Hon sover i fosterställning. Alltid. Kryper ihop, försöker göra sig så liten som möjligt. Armarna om den späda kroppen. Ögonen hårthårthårt ihopknipna.
Men tänk om hon faktiskt inte sover? Tänk om hon sitter där i klädkammaren.
Hon har börjat krypa ihop bland de gamla kläderna istället för att sitta i vardagsrummet. Bara för att inte jag ska se henne när jag står utanför och betraktar fönstret. Bara för att jag ska bli lugn.
Hon kanske sitter där i klädkammaren och gråter ljudlöst in i en kudde medan Jocke Berg sjunger om hur jävla synd det är om honom.
Kanske.
Jag skrapar med min slitna smutsgrå vinterkänga i den bara någon timme gamla snön.
Den är fin nu. Ren. Orörd.
Inom mindre än ett dygn kommer den att ha förvandlats till en misslyckad snögubbe och en grådaskig sörja.
Jag slår armarna om mig själv, släpper inte fönstret med blicken.
Halv tre. O2.30.
Hon borde sova. Det borde jag med, om jag inte vill somna på lektionen imorgon. Igen.
Mest av allt borde jag verkligen inte stå här ute och frysa.
Blundande sträcker jag ut tungan och låter några snöflingor landa på den.
Står så en liten stund. Blundar så hårt jag kan.
Sedan slår jag in portkoden. 5387. Knuffar upp den tröga dörren. Imorgon ska jag säga till vaktmästaren att fixa den.
Imorgon.
Trappan tar jag i tre steg. Två trappsteg i varje kliv.
Stannar framför den lite smutsiga dörren. Träskylten jag gjorde i trean talar om att ”Här bor Alice och Emily” Med sneda a:n och ett vingligt h.
Alice, det är jag, och Emily är min mamma.
Men oftast bara Emily.
Hon har insisterat på att jag ska säga Emily och inte mamma ända sen jag var liten.
Det är olåst. Det är alltid olåst hos oss.
Emily vägrar låsa. Säger att jag kommer bli utelåst, trots att jag alltid har nyckel med mig.
I hallen är det släckt. Mörkt. Städat.
Jag tar tyst av mig skorna, skyndar in i vardagsrummet. Det knarrande golvet under mina nakna fötter. Griper tag i en filt. Den tjocka, röda. Virar den runt min kallakalla kropp. Tassar försiktigt fram till Emilys sovrumsdörr. Puttar försiktigt. Ställer mig på tå.
Hon sover.
En kompis sa en gång till mig att en människas liv kan liknas med årstiderna, med de olika faserna och så.
Jag har aldrig riktigt förstått vad han menade. Aldrig förstått var man började.
Var sommaren början, födelsen? Eller slutet?
Emily var vinter.
Nu i December föll det mjuka flingor utanför fönstret. Men också i henne snöade det. Blockerade vägen. Stängde in henne i sig själv.
Och det var mörkt.
Som om hon gått i dvala. Stängt av. Funkade liksom inte.
Det var inte ofta hon kom upp ur sängen på morgonen och faktiskt åkte till jobbet.
Oftast sjukannmälde jag henne.
Emily Johnson hade väldigt ofta influensa. Eller feber, eller någon annan ovanlig men ofarlig sjukdom jag letat fram på wikipedia.
Ute och gått, var vad hon svarade när jag ringde hem från skolan för att fråga vad hon hittat på. Hur hon hade spenderat dagen.
Ute och gått alltså. Eller något annat som lät bra. Typ läst en bok.
Kanske var hon faktiskt ute och gick.
Kanske satt hon inte i vardagsrummet och fyllde kollegieblock med helt osammanhängande och vansinniga saker.
Ett block, ett grönt, hade hon fyllt med femmor.
Femmor på varenda rad.
Jag vet inte vad det var med de där femmorna, men på något sätt gjorde de mig rädd. Det var någon med hur prydligt de var skrivna.
Men om nu Emily var i fasen vinter, måste hon ju ha varit höst innan, och till och med sommar.
Hon var sommar när jag var liten.
Bullbak, utflykter med rosa platsglas och varm luft i nacken.
Plåster. Hon hade alltid fickorna fulla av plåster i alla regnbågens färger.
Gula med pippi och lilla gubben, rosa med alla olika möjliga prinsessor och vita med lille skutt på.
Hon var så fruktansvärt rädd att jag skulle slå mig. Varje liten skråma behandlades noggrant.
Sårtvätt, fjärilslätta pussar och kompress.
Men det var ingen som satte plåster på Emily, ingen som tog emot henne när hon snubblade på sig själv.
Pappa pratade vi inte om.
Jonas, det var så han hette.
Det var också allt jag visste om honom. Det och att mina bruna ögon var från honom.
Han hade försvunnit när jag var nyfödd.
Hur någon kunde lämna Emily förstod jag inte. Förstod inte hur någon kunde lämna hennes docklika ansikte och persikodoftande fingrar.
Min kompis Lina ville gifta sig med sin pappa när hon var liten, så som små flickor alltid vill.’
Jag ville gifta mig med Emily, eller i alla fall aldrig förlora henne.
Hennes egna föräldrar hade också försvunnit.
Flyttat till Australien.
Då och då kom det små opersonliga vykort från dem.
”Hoppas ni har det bra. Här är det varmt. Kram från mormor och morfar”
Jag slängde de alltid direkt. Lät de fina korten blandas med morotsskal och mögligt bröd.
Jag vill inte ha någon kram från två främlingar.
Det är kallt.
Huttrande lovar jag mig själv att sluta springa över till Lina utan jacka. Eller i alla fall gå hem tidigare.
Men ju senare jag kommer hem, desto större är chansen att hon sover. Desto större chans att Kent inte spelas på repeat och hennes ögon är så där tomma.
Snabbt slår jag in portkoden, halkar lite med fingret över åttan. Skjuter upp den tröga dörren.
Imorgon, tänker jag. Imorgon.
Upp för trappan. Hoppa över vart annat steg.
Andas.
Trycken försiktigt ner handtaget till den olåsta dörren.
Det känns direkt.
Det ser exakt ut som det gjorde när jag lämnade.
Uppställda skor. Upphängda jackor.
Men det känns, eller kanske luktar.
Om ångest hade någon doft, skulle det lukta exakt så här.
Jag behöver inte gå in i vardagsrummet för att bekräfta, men gör det ändå. Parkettgolvet gnäller under mina klumpiga kängor.
Hon sitter i soffan. Vaggar fram och tillbaka. Gråter.
Och så är det det där ljudet. Det där kvidandet.
Jag står blickstilla i dörröppningen.
Hon tittar upp, och för en sekund möts våra blickar. Hennes blåa ögon talar om att hon är ledsen, hon är så jävla ledsen at jag behöver ta hand om henne.
Mina bruna svarar att jag är ledsen att jag inte kan göra det bra nog.
Utan att säga något skyndar jag in på toan. Fumlar med låset. Kalla fingrar krånglar med vattenkranen. Kallt vatten. Iskallt. Väntar tills handfatet fyllts upp.
Pressar ner ansiktet. Kniper ihop ögonen.
Syns inte,
Finns inte.
Flämtande tar jag upp ansiktet. Vatten droppar ner på min tröja.
”Är du okej?” Mumlar jag.
Spegelflickan nickar, och vi ler svagt mot varandra.
Sedan lutar jag huvudet mot glaset.
Det är kallt. Så förbannat kallt.
Jag vill ha vår.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | jagvetattduvet - 22 dec 08 - 15:36- Betyg:  | | WOW WOW WOW; alltså det här var så JÄVLA bra!! | | sandruskapuska - 27 nov 08 - 15:14- Betyg: | | wow. verkligen bra. ruskigt bra. klart 5a<3 | | prickigthallon - 20 sep 08 - 21:49- Betyg: | | SÅ klockren, Tone! Galet bra <3 | | Violet - 20 sep 08 - 15:57- Betyg: | Woow!!! Alltså den var så perfekt...vartendaste liten ord var så fin så himla fin...du är en utav de mest begåvade på dikta kanske till och med bättre än Dandinginthedark...
Ja..jag ångrar mig inte. | | glasbubblan - 18 sep 08 - 16:02 | En riktigt författare är vad du är.
Du har verkligen ett eget sätt att skriva på,
som får mig trollbunden ända från rubriken till sista punkt.
Otroligt Begåvad! <3 |
|
|
|
