#Story of My Life# Del 2 |
[Sorry att det tog sån tid att få upp andra delen men det
har varit mycket med skolan osv... men nu är den här iallafall^^
Tack alla som läser den och kommenterar :)]
Kim:
Väckarklockan skriker för fullt och jag orkar knappt öppna ögonen. Fan. Morsan hade varit värre än vanligt. Helt jävla otroligt, bara för att man inte är hungrig eller att man inte har någon jävla lust att umgås med dem. Allt detta tjat. För att få stopp på tjutet från min väckarklocka skjuter jag ner den på golvet och masar mig upp ur min varma sköna säng som jag helst av allt hade stannat kvar i om jag kunde. Men nej skolan kallar och alla idiotiska lärare. Det blir ett sånt jävla liv om jag inte går till skolan, det spelar ingen roll att jag går i gymnasiet.
Den varma vattenstrålen värmer upp min trötta kropp, sakta men säkert vaknar jag allt mer. Jag går ut i köket, tittar i kylen och i skafferiet men hittar inget som jag vill äta. Slänger ett öga på klockan och ser att jag har en timme på mig att göra mig i ordning. Fan. Okej vilka kläder ska jag ha? Jag plockar fram ett par svarta tajta jeans och en svartlila t-shirt. Inget speciellt, och nu till mitt hår och smink. Hoppas att han gillar det. Jag ler för mig själv när jag tänker på Dima, han är snygg och han vet om det. Det märks på hela hans sätt och han flirtade skamlöst igår i skolan och det var hans första dag. Helt sjukt, fast jag tror inte att jag är så mycket bättre själv.
Jag går in i cafeterian och ser ingen av mina kompisar, vart fan är dem? Suckande går jag igenom lokalen och vidare ner i korridoren. Det skulle jag inte ha gjort.
”Jävla emobög!” ropar Danne efter mig.
”Men stanna då!”
Jag fortsätter att gå. Lyssnar inte på deras glåpord och förolämpningar, bara går. Tills jag blir tacklad så att jag åker in i väggen. Där står dem och blänger på mig. Sen börjar dem knuffa mig emellan sig. Min väska åker i golvet och min tröja knakar i sömmarna.
”Lärare fan,”
Sen är dem borta, jag rättar till mina kläder och tar upp min väska. Sen går jag bort till toaletterna för att rätta till mitt hår och mitt smink. Men när jag kommer fram brister det och jag låser in mig, sätter mig ner och bara andas. In ut, in ut. Lugnt och sakta. Så att jag inte förstör sminket och jag vill inte ha rödkantade ögon heller för då kommer alla att förstå att jag har gråtit och Kim Jönssen gråter aldrig. I alla fall inte öppet. Undrar vad Dima kommer att säga när han får reda på att jag är en nobody på skolan om jag inte är med mina kompisar.
Första lektionen var matte och det sög. Jag suger på matte och det är ingen statshemlighet, jag går till och med på sär matte, inge vidare alltså. Sen var det svenska och det är jag faktiskt riktigt bra på . Nu är det lunch och jag har inte sett till Dima på hela dagen. Vilket sög det också eftersom jag vill lära känna honom bättre. Eller nåt.
Där sitter dem, mitt i lokalen sitter dem, Lilly och Trey, Lexa och Dima. Jag kan se hur Folk slänger blickar mot dem, intresserade blickar. Mina kompisar är verkligen snygga, ingen är ful eller har några skavanker alls, vilket kan vara lite deprimerande ibland helst om man själv inte ser lika bra ut.
Jag går i alla fall och sätter mig vid dem, har ingen bricka med mig. Var för skulle jag ha det ? Jag äter inte i skolan och så är det. Jag känner Dimas is blå ögon på mig och de har en frågande blick. Jag tittar inte på honom.
”Jaså, så du kommer äntligen” ler Trey.
” Ja, blev stoppad på vägen” säger jag lite undvikande. Mina kompisar vet inte så mycket om att jag blir mobbad när dem inte är med mig. Varför undrar ni? Jo för att jag vill inte att dem ska veta och sen så är det mitt problem och inte deras.
”Stoppad?” undrar Dima.
” Ja, lärare ni vet” säger jag och rycker på axlarna. Helvete, han är bra jävla uppmärksam. Vi hör ett utrop bakom oss och en tjej som man bara kan klassa som fjortis kommer fram springade och slänger sig runt halsen på Dima så gott det nu går efter som han sitter ner och äter.
” Dima! Det är verkligen du!” Skriker hon med gäll röst.
”Ja, det är jag” ler Dima.
”Du ringde aldrig upp” säger hon och truttar med munnen.
” Jag vet raring; jag tappade intresset” säger han bara så där struntar totalt i om han sårar henne eller inte.
”Jaså, men jag kan säkert fånga ditt intresse igen ” ler hon och trycker nästan upp brösten i hans ansikte. Jag blir äcklad av hela scenen framför mig, Lilly ger mig en blick. En blick som jag har lite svårt att tyda.
”Tror inte det älskling, det är bäst att du går nu så att jag får äta i fred” säger Dima.
När tjejen väl har gått så sitter vi bara och tittar på Dima och väntar på en förklaring.
Dima tittar på oss och rycker på axlarna och säger :” Vad då? Jag var full och hade inget bättre för mig det är fan i mig inte mitt fel om de tror något”
”Det är inte det vi menar heller, vi blev nog bara lite chockade över ditt player beteende” säger Lilly.
” Varför det?” undrar Dima.
” Jo, alltså har du någonsin haft ett seriöst förhållande?” undrar Lexa.
” Ja det har jag, Fan jag måste röka” utbrister Dima och reser sig och går.
Jag vet inte om de andra märkte det men Dimas ögon blev kalla och mörknade avsevärt när Lexa frågade honom. Jag undrar jag vem som gömmer sig bakom hans tuffa image.
Dagen gick för fort för mig. Som ni kanske har märkt kommer jag inte överens med min familj övertaget. För det första så klär jag mig annorlunda och det kanske inte är så farligt men sen att jag är bög gör inte saken bättre. Att ha föräldrar som är homofober är inte så jävla kul om man är homosexuell. Mina bröder gillar det inte heller, men den som tog den nyheten bäst var min lillebror konstigt nog. Hela min familj är fucked up. Fan.
Jag sitter på bussen hem som vanligt, mp3 in pluggad och slipknot skriker ut sina låtar på högsta volym. När jag har dåsat bort och bara sitter och stirrar ut genom fönstret, ser jag något som jag inte trodde att jag skulle få se någonsin. Min bror Daniel, står och håller om en annan kille, och inte bara en sån där kompis kram utan som vi-är-ihop-kram. Jag är med ens klar vaken. Han var så himla emot att jag är bög och sen står han med en annan kille.
När jag kommer så är jag ensam hemma, som vanligt sätter jag mig vid datorn och kollar runt. Runt sex kommer Daniel hem. Daniel är då min storebror. Jag går och möter honom ute i hallen och ser frågande på honom.
”Vad?” säger han och tittar på mig.
”Vem var killen?” frågar jag och jag kan inte låta bli att le.
”Du såg?” säger han och nu ser han med ens orolig ut.
”Ja, jag såg... så vem är han?” frågar jag och följer honom ut i köket.
” Ehhmm, ja du ... hur ska jag förklara...?” undrar han medan han tar och gör i ordning en macka.
”Han är din pojkvän va?” säger jag och sätter mig ner vid bordet.
”Ehhmm... ja det är han, men snälla säg inget till mamma och pappa” säger han och ser bedjande ut på mig.
” Jag ska inte säga något men var inte det du som tyckte att bögar var äckliga och onormal och allt annat skit du slängde i ansiktet på mig när jag berättade för er att jag var bög?” frågar jag och tittar på honom.
” Jo... förlåt... men... alltså... jag var eller är så osäker på mig själv och det här....” säger han tyst.
” Det förstår jag, men hallå!” säger jag och lutar mig tillbaka i stolen.
”Jaja, jag vet....” säger han.
”Du är ju otrolig, vet du det?” frågar jag.
”Ja, jag vet det, men ... jag vet inte vad jag ska säga” säger han.
” Du behöver inte säga något, jag är glad att du har hittat någon och det spelar ingen roll att det är en kille, när får jag träffa honom?”undrar jag och försöker lätt upp stämningen lite för det ser han ut att behöva.
”På fredag kanske, då är det fest hos Mia och du kan ta med dig dina kompisar om du vill” säger han och ler svagt. Han vet att jag inte tycker om Mia, hon är en av dem som har gjort livet surt för mig men om jag tar med mig mina kompisar så kanske...
”Vi får se” är allt jag säger innan jag går in till mig och lämnar honom i köket.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gbg_95 - 18 sep 08 - 17:18- Betyg:  | | jättebra!!! snälla skriv nästa del nuuuuu!!! |
|
|
|
