[Oneshot]In the blink of an eye |
När jag vaknade i morse så kändes allt som vanligt. Solen sken och fåglarna kvittrade. Jag vaknade med ett leende i morse för jag visste inte att innan kvällen kom skulle allt vara förändrat. När mörkret föll var mitt liv för alltid annorlunda och jag kommer för alltid att minnas den sekunden då det hände.
Jag hoppade upp ur sängen med ett leende på läpparna. Snart dånade Tokio Hotel ur mina högtalare och jag dansade runt i rummet medan jag letade efter kläder att ha till skolan. Med ett leende på läpparna sminkade jag mig och när allt såg ut som det skulle hoppade jag nerför trapporna och in i köket för att fixa frukost.
Lyckligt ovetande om att mitt liv snart skulle ta en helt annan vändning satte jag igång iPoden och gick smånynnades till skolan. Det gick inte att vara ledsen på en sådan strålande dag. Jag log mot världen och världen log mot mig. Nu vet jag att allt bara var lugnet före stormen. En falsk trygghet innan allt slogs i bitar.
Skoldagen gick på i vanlig takt. Matten segade, svenskan gick ganska fort och lunchen flög förbi innan idrotten och tröttheten tog över. Men solen sken ju så jag var ändå på bra humör när jag traskade hemåt igen. Om jag vetat vad som skulle hända sedan hade jag kanske njutit mer av min promenad. Men nu var jag lyckligt ovetande om vad som komma skulle.
Väl hemma njöt jag av att ha hela huset för mig själv. Jag satte på Tokio Hotel på full volym och hoppade runt överallt. Tillslut gjorde hungern sig påmind och jag stängde av musiken och gick ut i köket. För att det inte skulle bli för tyst omkring mig satte jag på tv: n och halvlyssnade lite på videorna på MTV medan jag plockade fram allt som behövdes till att göra omelett i ugn.
Om jag inte hade satt på tv: n hade jag levt i ovisshet några timmar till. Då hade jag haft ett helt annat minne av när mitt liv förändrades för all framtid. Tänk hur ett sådant enkelt val som att sätta på tv: n eller inte kan göra så stor skillnad. Hur mycket går vi inte miste om varje dag för att vi väljer a istället för b?
Nu hade jag valt att sätta på MTV och det är det jag kommer att minnas igenom hela livet. När nyheterna kom så spetsades mina öron och sakta, sakta träffade orden mitt hjärta och min själ. Ägget som jag höll i min hand för att knäcka i en skål föll ur handflatan. Som i slowmotion föll det mot golvet. Efter vad som kändes som en evighet slog det i golvet och spräcktes så att gulan flög åt alla håll. Det var en bra symbol för vad jag kände inombords. Mina ben bar inte längre och jagföll till marken. Där låg jag skakandes av gråt och försökte förstå att det som inte fick hända hade skett.
En timme senare låg jag fortfarande kvar på golvet med orden från nyheterna ringandes i mitt huvud. Jag visste att inget skulle bli som förut och ingen kunde någonsin laga mitt hjärta igen. Det enda jag levt för och verkligen älskat hade slitits ur mina händer och kunde aldrig mer bli mitt. De lyckligaste stunderna i mitt liv skulle jag aldrig mer kunna njuta av utan att gråta inombords. Allt hade förstörts i en blinkning. Eller borde jag säga en vänster sväng?
”Vi har just fått in chockerande nyheter ifrån Tyskland. Rockbandet Tokio Hotel som just har påbörjat sin världsturné är inblandade i en seriekrock på Autobahn. Enligt uppgifter från polisen så berodde olyckan på att en påverkad förare genom en vänstersväng kom in i fel körfält och krockade med en lastbil. Lastbilen slog in i Tokio Hotels turnébuss och de hamnade båda i diket. Vittnen på olycksplatsen säger att alla inblandade fordon är oigenkännliga. Enligt uppgift dog 23 personer i olyckan och det är med stor sorg vi måste meddela att Bill Kaulitz, Tom Kaulitz, Georg Listing och Gustav Schäfer, ifrån Tokio Hotel, alla finns med bland offren.”
Jag har många gånger önskat att allt bara vore en dröm, men det var den bistra verkligheten. Från min plats på golvet kunde jag se tv: n och om och om igen visades bilder från olycksplatsen. Jag kunde se deras turnébuss som låg på sidan, alldeles hoptryckt och runt den låg högar av glassplitter och delar från bussen och andra bilar. En trasig gitarr låg nära mitträcket och asfalten färgades röd av blod på vissa ställen. Det var ingen dröm. Mina älsklingspojkar var borta för alltid.
De följande dagarna stannade jag hemma ifrån skolan. Jag låg i min säng och bara grät och orkade knappt äta eller dricka. På tv, i tidningar och på internet var det fullt av bilder på Tokio Hotel och olyckan och intervjuer med gråtandes fans från hela världen. Olycksplatsen svämmades över av blommor och meddelanden från dem som älskat bandet.
När dagen för deras begravning kom isolerade jag mig för omvärlden. Jag ville inte se direktsändningarna av när mina fyra idoler sändes till sin sista viloplats. Ändå hade jag velat sitta där i kyrkan och fått ta ett ordentligt farväl, men jag var givetvis inte bjuden. För även om Tokio Hotel hade varit hela mitt liv och lika viktiga som luften jag andades så var jag inget för dem. Jag hade varit som vilket fans som helst. En i den stora massan på deras konserter. Ett ansikte bland alla andra. Jag hann aldrig få dem att lägga extra märke till mig innan de dog och nu skulle jag aldrig få chansen igen.
De visste alltså inte vem jag var och ändå hade jag vigt mitt liv till dem. Varje dag flydde jag verkligheten och drömde mig bort i forum där deras fans samlades. Jag köade i dagar för att få en så bra plats som möjligt på deras konserter. Den dagen olyckans skedde försvann inte bara mina idoler ifrån jorden utan mitt liv förändrades totalt. Solen sken inte längre utan regnet föll. Allt jag kunde göra var att se på när jorden fortsatte att snurra utan mig.
Jag stannade upp i min berättelse och såg på mitt barnbarn som redan hunnit bli 13 år. Hon såg på mig med tårar i ögonen och lyssnade spänt till min historia. När jag berättade den för henne så kändes det som om jag återigen var i hennes ålder och återupplevde den värsta tiden i mitt liv.
– Vad hände sedan farmor? undrade hon.
Jag strök henne över håret och fortsatte berätta.
Du kan förlora det som betyder mest och du kan ligga i din säng och gråta och hoppas på en förändring, men förr eller senare måste man ta sig i kragen och gå vidare. Smärtan finns kvar och den blir knappast lättare, men du kan lära dig att leva med den. Jag förlorade chansen att få nya låtar från Tokio Hotel att ta mig igenom dagen. Jag fick inte längre nya bilder på de leenden pojkarna och jag kunde inte längre gå på deras konserter och fyllas av total lycka. Ändå var det andra saker som i slutändan kom att göra mest ont.
På alla TH-forum hade jag lärt känna en massa underbara människor. Vi stöttade varandra i sorgen av att ha förlorat de personer som vi alla älskade, de personer som hade fört oss samman. På något sätt fick vi varandra att skratta och le igen. Men med Tokio Hotel ute ur bilden blev det pinsamt uppenbart hur lite vissa av oss egentligen hade gemensamt. När inga nyheter om bandet kom in och inga nya låtar producerades fanns det inte längre så mycket att diskutera. Många tappade intresset och gick vidare. Forumen avfolkades och idag finns inga av dem kvar.
Ibland är det inte det mest uppenbara som gör ondast att förlora. Den dagen som Tokio Hotel dog i en olycka blev också början till min största förlust. Jag förlorade de vänner som funnits där så länge. De som verkligen hade hjälpt mig att leva mitt liv. Först när det skedde insåg jag hur stor påverkan Tokio Hotels fans hade haft på mitt liv. Utan dem hade jag nog inte berättat den här historien för dig idag. Jag är tacksam för den tiden jag fick med dem och mitt hjärta gråter fortfarande av saknad.
Jag såg återigen på den blonda flickan som var en spegelbild av mig själv i den åldern. Livet var tufft i hennes ålder och jag ville att hon skulle veta att hon inte var ensam med att ha det svårt. En suck slapp ut innan jag sa det viktigaste av allt.
Du ska alltid vara noga med att ta vara på dina lyckliga stunder för de kommer att försvinna. Men kom ihåg att det alltid finns en ljusning borta i horisonten. Det som verkar omöjligt just nu går att övervinna. Men kom ihåg att ta vara på de lyckliga stunderna för du vet aldrig vilken sekund som kommer att förändra just ditt liv. Du vet aldrig vilken sekund som kommer att bli den du minns i resten av ditt liv. Början till slutet lurar alltid bakom nästa hörn, men det är delvis upp till dig hur du hanterar den. Lägg dig ner och gråt om du behöver, låt dig själv sörja, men se alltid till att hålla utkik efter nästa ljusning! I mitt fall var det din farfar som återigen förde solen in i mitt liv på allvar och visade mig att lyckan kommer tillbaka.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | Mangasagan - 20 sep 08 - 19:18- Betyg:  | | Så underbar! <3 Himla bra<3 | NewMoon - 19 sep 08 - 17:07- Betyg:  | nej vad gullig.
Man kan verkligen känna smärtan..:'( | | Unendlichkeitavt - 17 sep 08 - 17:14- Betyg: | | FY FAN VD BRA! GRÅTER =) |
|
|
|
