På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Slå honom då! (del 14)

Jag vaknar plötsligt upp och ser lite suddigt, jag ligger i en säng i ett ljust rum, bländas av en lampa… ”Erik!” Säger en röst snabbt, det är Tim upptäcker jag. Han är anledningen till att jag ligger här, jag tittar åt andra hållet in i väggen istället. Jag känner att jag har nån slags kompress över näsan eller nåt. Det känns bättre i näsan faktisk, jag vet inte vad dom har gjort, men min näsa känns stel, som att nåt hårt håller ihop den… ”Erik, hur känns det?” Frågar Timothy oroligt, men jag tittar inte på honom. En läkare kommer in i rummet och jag vänder huvudet mot henne. Jag ser att hon ger en konstig, misstänksam blick mot Timothy, han tittar frågande på henne. ”Kan du gå ut en stund, så jag får prata lite med Erik?” Säger hon med en djup stämma i rösten. Han nickar långsamt och ger mej en snabb blick, innan han lämnar rummet. Läkaren sätter sej på en stol bredvid min säng, och ler något ansträngt. ”Känns det bättre?” Frågar hon och tittar in i mina ögon. Jag nickar mot henne. ”Erik, vi vet att dina föräldrar inte är… närvarande, och din bror tar hand om dej…” Börjar hon, hon pratar med mej som att jag vore trög eller nåt. Jag nickar igen, och ser frågande på henne som Tim hade gjort. Hon suckar och tittar ner i knät en stund. ”Erik, vi vill att du berättar hur det här hände… Vi förstår ju att du inte direkt ramlade, ja, med tanke på blåtiran, svullen läpp, blåmärken och så nu bruten näsa…” Säger hon och tittar på mej allvarligt. Jag tänker efter en stund, ska jag berätta för dem? Men Timothy hade inte orsakat mer än näsan, de andra var Axel och gängets verk… Men, om jag säger att det var Tim, som slog mej på näsan, kommer de ju tro att han orsakade blåtiran också… Vad skulle sen hända, om jag berättade? Timothy skulle antagligen komma till någon ungdomsanstalt, han skulle definitivt inte få ta hand om honom. Erik skulle väl få bo hos någon fosterfamilj, han ryser av bara tanken. ”Okej… jag ska berätta. Timothy slog mej inte, det var en olycka… Blåtiran och de, fick jag i fredags, jag var på väg hem, men blev anfallen av några äldre killar… Jag vet inte vilka de var.” Ljuger jag och hoppas att det ska räcka. Jag ser henne i ögonen utan att göra en min. Hon ser på mej en stund, jag blir osäker på om hon verkligen gick på det… ”Okej, jag hoppas du säger som det är nu Erik. Om Timothy har slagit dej, så kommer vi att ta itu med det direkt, du behöver inte vara rädd att han ska göra dej illa då.” Säger hon i mild ton. ”Han har inte slagit mej, han är min bror ju, han tar hand om mej!” Säger jag och försöker låta övertygande och förolämpad för vad hon trodde. Hon nickar och reser sej sedan. ”Okej… Men Erik, om du känner att det finns något annat du vill prata om, eller något du går och bär på… så finns det vuxna du kan prata med, vi kan ge dej nummer till barnpsykologer och liknande. Vi vill bara att du ska ha det bra Erik, vi vet att du och din bror har haft det mycket tufft sen era föräldrar försvann.” Säger hon och tar min hand en stund, lite stelt, men för att visa att hon bryr sej. Jag skakar på huvudet. ”Nej, det behövs inte. Tack ändå.” Mumlar jag och tittar ner. Hon ser något besviken ut, sen vänder hon på klacken och går mot dörren. ”Du kommer att bli utskriven imorgon, du får vila här över natten har vi bestämt. Du får ta ledigt från skolan i alla fall en vecka så näsan hinner läka ordentligt. Om det är något du vill, eller behöver ett glas vatten, eller en verktablett, så trycker du bara på knappen där, så kommer vi så fort vi kan. Okej?” Säger hon systematiskt och sen lämnar hon rummet. Timothy kommer in igen, med en osäker min. Han tittar ner i golvet en stund och sen på mej. Jag betraktar honom tankfullt, tänk om jag gjort fel nu… Tänk om han slår mej igen och igen och… det kanske blir ett mönster liksom. Fast han ser ju ut att ångra sej rejält, och han har sagt förlåt typ tusen gånger nu. Han skulle nog inte våga göra det igen tror jag, eftersom han förstod hur allvarligt det blev nu, med sjukhuset och allt… Dörren flyger upp igen och samma läkare kommer in i rummet. ”Timothy, vi vill prata en stund med dej.” Säger hon lite snäsigt till Tim, han ser förvirrat på henne och följer sedan med ut. Mitt hjärta börjar dunka lite snabbare, var det här stunden som han hade oroat sej för länge nu? Är det nu som han ska skiljas från sin bror? De trodde alltså inte på min berättelse, men det var ju delvis sanning… Vad ska hända nu? Vart ska jag bo och var ska Timothy bo? Tänk om han kommer i fängelse för misshandel? Det har jag inte tänkt på innan, det är ju det allra värsta som kan hända! Men jag är inte redo för det är än, även om han slog mej, även om jag hatar honom ibland… Han är ju ändå min brorsa. Jag stönar och vänder mej om i sängen. Om jag inte kan gå i skolan på en vecka, behöver jag i alla fall inte oroa mej för Axel och dom… men sen då? Sen, när jag kommer tillbaka, vad ska alla säga? Jag suckar och stirrar ivrigt på dörren i väntan på Timothy.

*T

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

Harrypotterlover - 11 okt 08 - 12:06- Betyg: