Det var inte meningen |
Det var meningen att jag skulle hata honom. Hata honom för allt som han hade gjort. För allt som jag visste att han skulle göra igen. Det var meningen att jag skulle försöka fly, vilja fly. Det var meningen att jag skulle vara rädd för honom, men det enda jag var rädd för var den kärlek som jag kände för honom, den som jag fortfarande känner…
Snyftande låg jag på golvet och torkade av snoret med ärmen. Med svullna läppar, skakande kropp och tårar rinnande längs mina blåslagna kinder, försökte jag hindra blodet fläcka ner den nya mattan.
Han stod vid dörröppningen, såg på mig med avsmak i blicken. Det var de här stunderna som var värst. Det var inte när han slog mig som jag ville dö, utan det var minuterna efteråt, när han enbart tittade på mig och hatade mig. Han hatade mig för att jag var svag, ful och patetisk. Jag var svag för att jag inte kunde lämna honom. Ful för att svullnaden, tårarna och blodet fick mig att se ut som ett litet monster. Patetisk för att jag ständigt försökte inbilla mig själv att saker och ting skulle förändras. Han hatade mig för att jag inte kunde sluta älska honom.
Oftast brukade han slutligen lämna mig ensam utan att säga ett ord, men ibland hände det att han avslutade genom att säga något kallt och kärlekslöst, liksom den här gången:
- Gå och duscha. Du ser för hemsk ut.
När jag hörde ytterdörren stängas igenom bakom honom, bröt jag ut i hysteriskt gråt. Efter flera försök att resa mig upp, lyckades jag till sist och gjorde såsom jag hade blivit tillsagd. Självhatet fick mig att ta av mig alla mina kläder, ställa mig i duschen o vrida på värmen. Det rykande, varma vattnet plågade mig, men inte ens det fick mig på andra tankar. Gråtande svimmade jag av till sist.
När jag vaknade låg jag i vår mjuka säng bland våra vita lakan. Han smekte mitt bruna hår och kärleken lyste i hans ögon. Han viskade vackra ord som jag inte riktigt kunde uppfatta, men det kändes ändå skönt att höra honom säga dem.
Det var de stunderna jag såg hans sanna sida. Det var då jag såg hans riktiga jag. Så när skulle jag kunna lämna honom? Då han slog mig fördärvad eller då han smekte mig och berättade hur mycket han älskade mig? Hur skulle jag kunna gå medan jag blev misshandlad? Och hur skulle jag överhuvudtaget kunna gå iväg när han sa allt det som jag kände för honom? Kanske var det, det dåliga samvetet som talade. Kanske manipulerade han mig bara för att jag inte skulle överge honom, men det spelade mig ingen roll. Det var ändå de stunderna som jag levde för. Han fick slå mig så mycket han ville så länge han såg till att trösta mig efteråt, så länge han var min hjälte. Fastän det var honom som jag behövde räddas ifrån.
Jag ville bara ligga i hans stora famn, känna hans värme och doft. Så jag brukade gråta medan han omfamnade mig och jag brukade hålla i honom hårt. Jag grät för att han fick mig att känna kärlek som inte gick att beskriva med ord. För att jag på så vis hade fått det som jag alltid hade drömt om, fått det som jag så länge fantiserat om. Men aldrig i mina vildaste fantasier hade jag anat hur farlig den kärleken kunde vara…
Det var meningen att det skulle förbli så. Han skulle få slå mig hur mycket han ville, bara han älskade mig efteråt, eller åtminstone låtsades älska mig. Det var aldrig meningen att han skulle börja komma tillbaka för att slå mig ännu mer, att han istället för att viska hur mycket han älskade mig, började sparka och slänga saker på mig. Det var aldrig meningen att han skulle slå mig medvetslös och sedan lämna mig för evigt…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | vattendroppe - 25 maj 06 - 00:44 | wow, hur bra som helst! har detta hänt på riktig?
håller med sophie914522, den går rakt in i hjärtat! | sophie914522 - 7 maj 06 - 23:16- Betyg:  | | dengår rakt in i hjärtat | | ZebraFlickan_ - 26 mar 06 - 06:30 | | haha livlig fantasi..tur att det inte har hänt dig :D | | Mle23 - 24 mar 06 - 07:28- Betyg: | .. lider med dig.. har varit i en liknande situation.. var stark..
det är jättesvårt jag vet, man älskar trots slag och hot.
Jag lyckades tillslut ta mig ur detta mönster.. bryta mig loss.
Idag mer än ett år sedan är jag lycklig och glad över att jag tog
det steget. Lycka till... |
|
|
|
