"nån jävla lodis" |
Vt. 2007 / Ht. 2008 Gammalt material. Håll till godo vänner.
***
Regnet strilade ihärdigt ned för den rostiga stuprännan ovanför honom, en kall vind drog över den smutsiga gatan. Den hårda asfalten fick hans rygg och höfter att värka, och temperaturen sjönk oroväckande fort. De blöta höstlöven blandade sej med den kladdiga leran och förvandlade gräsmattan bredvid till ett brunt, sörjigt hav. Det var en deprimerande påminnelse om de tider som nu stundade, de ensamma, hårda, långa dagar som nu stod för dörren. Han var frusen, han var bitter, men än var han inte kuvad.
En och annan bil körde förbi och skvätte upp smutsigt regnvatten från gatan på hans trasiga lilla filt. En och annan svart kontur av någon sen flyttfågel som brådstörtande gav sej av, avtecknande sej mot den jämngrå himmelen. Det vilade en dyster känsla av obehag över den lilla staden. Klockan på kyrktornet slog halv fem, snart skulle det vara mörkt… Busstorget på andra sidan gatan låg öde, bara några enstaka ölburkar rasslade mot asfalten när vinden ibland tog tag i dem. Glaset i busskurerna dånade mot metallen när vindbyarna rev och slet i dem. Han rös till av obehag, stämningen som vilade i luften gjorde honom illa till mods. Han vände blicken upp mot himmelen och såg missbelåtet på de svarta molnen som hotfullt tornade upp sej vid horisonten. Det verkade vara regn på väg in…
***
Det var en gråmulen dag tidigt i november, Nanna och Therese var på väg hem från dansträningen. Vanligtvis brukade deras lustfyllda promenader fyllas av skratt, prat och glada tillrop, men den här dagen var inte som alla andra. De gick tysta och stirrade båda ner i marken. Therese suckade besvärat och såg med ett deprimerat ansiktsutryck på kastanjeträdens kala grenar. Högar av omkringblåsta löv kantade hela Vallgatan, och snålblåsten tog sej med lätthet igenom hennes tunna sommarjacka.
När de rundade hörnet på den rödbruna tegelbyggnaden som utgjorde slutet på aktiva seniorers möteslokal, blåste en halvfull plastpåse med någonting oidentifierbart upp i ansiktet på Nanna.
- AHH! Gud!, utbrast hon, och hennes röst hade en gäll underton, Fy FAN!
Therese antog ett äcklat ansiktsutryck,
- VAD var det?!
- Ah men hur skulle jaaag kunna veta det? Sa Nanna så otrevligt hon kunde, det var ju inte precis jag som slängde den i ansiktet på mej själv eller?!
Therese lyfte indignerat på ögonlocken. Så återgick de till att vara tysta igen.
De gick så en stund, dämpade och djupt försjunkna i sina egna tankar. När de slog av på kronogatan kände Nanna en tung regndroppe mitt på näsan,
- Döh, jag tror att det börjar regna…
- Fan också… Då fortsätter vi på den här gatan, det regnar mindre mellan husen.
- Mhum… Bara inte mina nya skor blir våta så…
***
I samma stund som han kände den första vattendroppen träffade hans utsträckta handflata, visste han att det skulle komma att bli en mycket lång natt. Han suckade tungt, vad skulle det bli av honom egentligen?
Han blundade och lutade huvudet bakåt så att han kunde känna de kalla regndropparna mot sin panna. Det dova suset från bron över mot Dalaborgsparken och Ursand letade sig in genom ett hål i hans medvetandemur och spann mjukt i bakgrunden. Plötsligt kändes det som om allt stannade upp, som om ögonblicket frös till is, och en mycket klar och tydligt bild uppenbarade sej innanför hans ögonlock. Det var den allra vackraste bild han kunde föreställa sej, så ljuv, så mild, så obeskrivligt vacker. En bild av ljus, en bild av kärlek, en bild av det allra renaste och oskuldsfullaste. En bild av hanns dotter.
Han slog upp ögonen, ”Therese? Therese mitt lilla hjärtegryn?!”
Han gjorde ett klumpigt försök att komma på fötter men misslyckades och föll mot den rappade tegelväggen. ”Therese! Vänta älskling... vänta på pappa..” Med en samlad kraftansträngning lyckades han med hjälp av stuprännan intill att ställa sig upp. Det var vingligt, men han stod hjälpligt.
Den unga kvinnan intill Therese vände sig om,
”Öh, jag tror det typ är någon som ropar på dig Tessan..” Hon kvävde en fnissning, ”nån jävla lodis.”
Han kände hur det högg till i bröstet på honom, ”nån jävla lodis”. Stupränneröret gav vika och marken kom farandes emot honom. Han kämpade för att återfå balansen men benen ville inte lyda honom.
”Therese, THER..!” Rösten stockade sig i halsen på honom och han fann att inte ett ord hade kommit över hanns läppar. Han satt fortfarande där han suttit hela dagen och bara sekunden senare var hon försvunnen. Borta. Där hennes nätta lilla gestalt tidigare befunnit sig stod nu bara den bastanta husväggen och hånlog mot honom.
Lilla Therese, hon hade inte känt igen honom ändå, inte låtsats om att han satt där, att han ropade på henne…
Älskade Therese, hon hade skämts så för pappa.
Han suckade tungt, klockan i kyrktornet slog sju.
Han var frusen, han var bitter, men än var han inte kuvad.
Amina 2oo7/2oo8
|
|
|
|
