Kärlek bortom tiden - del III av V |
Solstrålarna stack Theresa i ögonen när hon vaknade nästa morgon, men hon ville inte vakna, ville inte gå miste om den underbara drömmen hon hade haft. Mötet med den vackra Nicholas Pierre Ándreo, hur de hade kyssts och sedan plötsligt befunnit sig i underjorden och dansat genom mörker och eld, över is och dimma. Hur konstig drömmen än hade varit kunde hon inte låta bli att tycka om den.
Så slog hon upp ögonen och såg med förskräckelse att klockan redan var elva.
– Gör aldrig så där igen!
Paula stod i morgonrock i dörröppningen med armarna i kors och såg rasande ut. Hennes hår var rufsigt och hon såg ut att ha sovit dåligt.
– Gö- göra vadå? gäspade Theresa.
Systerns ilska verkade blandas med en sådan förvåning att hon först inte hittade orden.
– Du... Du hade inte kommit hem klockan fem imorse! Sen måste jag ha somnat, men fattar du inte hur orolig jag har varit? Och nu ligger du här i din säng som om ingenting...
Theresa vände huvudet bort från fönstret för att fråga någonting, men kom av sig precis som Paula.
På garderobsdörren hängde en klänning i purpur och svart prydligt på en galge. Den verkade inte av denna världen, som en balklänning ur en saga. Överdelen och axelbanden bestod av svart silke och kjolens blodröda tyg frasade när Paula rörde det. Svart spets låg över det mörkröda tyget och fick klänningen att se ut som om den kunde tillhöra Nattens Drottning.
– Varifrån kommer den där?
Theresa visste inte om frågan bar på en skräckslagen, beundrande eller avundsjuk underton.
– Tess?
Vad skulle hon svara? Det var helt klart den klänning hon hade haft på sig i drömmen – eller hade det verkligen hänt? Hade hon åkt till havet, träffat Nicholas och följt med honom till fyren, och därefter följt med honom till nattens rike under jorden?
Utan att riktigt tänka drog hon av sig täcket och gick med svävande steg fram till klänningen. Tyget kändes kallt i hennes händer, kallt med bekant. Hon sade ingenting när hon tog ett steg bakåt, men var väl medveten om att systern betraktade henne.
– Var någonstans var du igår? frågade Paula, nu med varsamhet i rösten.
Theresa passerade Paula utan att möta hennes grå ögon, gick in i badrummet och låste dörren efter sig.
Sina egna ögon vågade hon möta. Spegelbildens leende tycktes berätta för henne vad hon egentligen borde känna. Ögonen verkade mörkare än sist hon sett sig i spegeln, och var det bara inbillning eller såg hon en glimt av rubinrött i dem? Hon lutade sig fram med händerna mot handfatet. För att ha sovit så lite såg hon utvilad ut. Sminket satt där det skulle, hur det nu hade kommit dit, och hennes vanligtvis så platta hår var lockigt och glänsande, inte rufsigt efter en natts dålig sömn, som Paulas.
– Vem är nu snyggast av oss? viskade Theresa med ett hånleende till sin spegelbild.
Sekunden efter bleknade hennes ögon till sin vanliga ljusblå nyans, och samtidigt kom skuldkänslorna över henne. Paula hade väl inte gjort henne något? Hon sträckte på sig, vände sig bort från sin skräckslagna blick i spegeln och drog på sig ett par jeans och en svart polotröja som hon hittade på en galge.
Paula satt vid det lilla köksbordet med en kopp te mellan händerna. Theresa satte sig mitt emot henne, försökte förstå varför en del av henne hyste sådant agg mot systern.
– Syrran, förlåt.
Paula stirrade envist ut genom fönstret. Efter en stunds tystnad verkade hon ha hittat orden.
– Om du verkligen menar det kan du väl ta och berätta var du var igår, och varför du plötsligt äger en balklänning.
– N... Nej, det kan jag inte, sade Theresa och kände åter ett starkt förakt mot systern för att hon inte förstod.
– Den är inte min.
– Vems är den då?
Paulas annars så mjuka röst blev plötsligt uppfordrande, beordrande, och Theresa var nära att svara ”Nattens Drottning”, men kom i sista stund på hur dumt det skulle ha låtit.
– Det har inte du med att göra! fick hon fram, men det var som om någon annan talade genom henne.
Paula såg på henne med uppspärrade ögon, och först då insåg Theresa att hon hade rest sig upp.
– Jag... Jag måste gå.
På tre steg var hon framme vid ytterdörren och hon hade hunnit smälla igen den bakom sig innan Paula tagit sig samman och ropat: – Tess!
Theresa smälte in i folkmassorna på stan. Gatorna var fortfarande regnvåta, men idag sken solen och det var en vacker höstdag. Med händerna i fickorna gick hon utan mål, gata upp och gata ner, tittade på sin spegelbild i skyltfönstren och tänkte obekymrat att hon faktiskt var riktigt snygg. Lockigt hår klädde henne.
Det var som om det obehagliga samtalet med Paula på något sätt hade flugit ut ur hennes minne, som för att lämna plats för viktigare tankar – som Nicholas.
I den äldre delen av staden, där husen var små, gatorna var täckta av kullersten och murgröna klättrade upp för stenväggarna slog hon sig ner på ett mysigt litet café och köpte en kopp kaffe. Caféet var tomt så när som på en man längst in i lokalen. Var det bara önsketänkande, eller var det Nicholas? Hon tittade på honom en stund, men när han lyfte blicken från boken han läste och mötte hennes blick med gröna ögon tittade hon snabbt bort.
Hon ville inget annat än att träffa Nicholas igen, hon kände att hon inte skulle bli hel förrän hon var med honom. När denna tanke upprepades gång på gång i hennes huvud fann hon att caféet inte var den plats hon borde befinna sig på just nu, och lämnade därför sitt kaffe orört och gick ut genom dörren. Någon annan styrde hennes steg när hon gick till gatans slut, till Riddarparken, vars träd och buskar var klädda i höstfärger. Utan att se på de människor hon mötte gick Theresa längs en av grusgångarna som ledde till fontänen i parkens mitt. Av någon anledning var denna runda plats med bänkar, omgiven av vintergröna häckar, tom just idag, men för Theresa var det inget konstigt, inte idag.
Statyn, i form av en riddare på sin häst, i mitten av fontänen tycktes springa fram genom en forsande flod, då vattnet sprutade utåt från marken under hästens hovar. Riddaren hade dragit sitt svärd, och fast Theresa inte kunde se hans ansikte på grund av huvan på hans mantel, så visste hon vem det var. Han bar en underlig ring på sitt vänstra långfinger, formad som ett vidöppet öga.
Det föreföll helt naturligt för Theresa att kasta ett mynt i vattnet och önska att Nicholas var här, och hon ryckte inte ens till när han plötsligt dök upp bredvid henne på fontänens kant. Först nu var hon hel igen, sprickorna i henne var lagade och hon hade inga bekymmer som tyngde henne. Allt var som det skulle.
– Jag ser att du har hittat mitt minnesmärke, log Nicholas med en menande blick på statyn.
De kysstes medan höstlöven stilla föll runtomkring dem, vattnet porlade lugnande bakom dem och inga människor syntes till. Allt var som det skulle...
|
|
|
|
