Slukat liv. |
Med min blick fäst på den knottriga väggen kom slag efter slag, jag rör inte en min. Jag hade för en gångs skull lyckats att drömma mig bort, gå in i min egna lila värld och glömma vad som pågick i nuet med mig och min kropp.
Det gjorde inget att mina tårar rann ner för mina smått röda kinder, ingen såg det eftersom jag stod vänd in mot väggen, den perfekta skamställningen. Vid vissa tillfällen bryter jag mig ur min drömvärld, ibland med vilje men oftast så är det ett fruktansvärt misstag.
Att återgå till verkligheten bestraffas, slagen tränger in och jag känner smärtan, min far som står bakom mig med sina älskade redskap bestraffar mig för mer än vad han tror.
Vad hade jag gjort denna gången för att förtjäna denna ritual? Det är oftast inget som jag kommer ihåg, jag blir slagen oändliga gånger och man blir lätt vilse i sina tankar, men ibland tror jag att jag blev slagen för att jag helt enkelt existerade, andades.
Tanken har slagit mig att jag är ett misstag, att jag inte är önskad här. Det gör ont, det är ingen en fysisk smärta, den är inne i mitt huvud och jag inbillar mig att det gör ont i hjärtat, men det är ju bara fel.
Slagen blir slöare och slöare, min fars ork varar oftast inte länge än i en halv timme, men den tiden räcker gott och väl för att hinna slå min rygg fördärvad och öm.
I många år pågick denna ritual av plågande och den upphörde inte förrän jag blev gammal nog för att flytta till ett institut två delstater bort från mina föräldrar.
Det var en befrielse från min fars ritualer som var plågsamma men jag blev inte fri från skammen, förtvivlan, ilskan och längtan som jag fick kämpa med under mina år på institut. Under mitt första år på institutet tog jag rollen som den utsatta, den lila och rädda killen.
Men vad ingen visste var att jag sökte efter bråk, någon som kunde slå mig blodig precis som min far gjort under hela min uppväxt, det var som om jag sökte efter en ersättare, jag behövde slagen, jag behövde varenda spark och knytnäve för att kunna överleva.
- Slå mig blodig om du vill jag bryr mig inte ett endaste skit, ska jag säga dig.
Eleverna som hade samlats omkring mig och min arga motståndare skapade en våg av buanden. Den första smällen var ynklig ,nästan patetisk, jag ryckte inte ens till och det verkade som om det gjorde min motståndare ännu argare.
Hans blick var som fastsydd i min och han vägrade att sluta stirra mig rädd, rädslan kom men skammen tog övertaget. Jag ville slippa skammen, jag ville vända bort huvudet för att slippa skammen som kom som en stor oväntad våg över mig, men då kunde jag lika gärna lägga mig ner på rygg och visa strupen.
Spelet fortsatte och det visade sig att den första smällen var en miss av min motståndare, för han var verkligen stark. En fullträff av min motståndare träffade mig i huvudet och jag föll hjälplöst ner på den fuktiga asfalten, huvudet banka och det svartna för mina ögon, ingen hjälpte mig upp.
Efter ett år av smällar slutade jag med att ta rollen på mig som offret och jag blev den aggressiva, farliga och konstiga killen som slog tillbaks. Min klädsel blev svart och min hjärna spelade spratt med mig. Samtalen med rektorn och psykologen var många men vi alla visste att det inte fanns någon bot för mitt uppförande,
jag var ond ända in i själen enligt min rektor. Ingen kunde förvrida min syn på andra människor, mina handlingar ångrar jag inte, inte en enda, det enda jag gjorde var att leva upp till min far. Doften av svett, rädsla och parfym fyllde skolkorridorerna, jag kunde lukta mig till rädslan och ett rus fyllde min kropp när jag väl hittade det jag sökte, ett nytt offer för mina ritualer.
Jag blir min far, jag känner mig levande och betydelsefull när jag slår andra blodiga och förstörda. Jag levde upp till min fars beteende och jag började att inse varför han slog mig så som han gjorde när jag var mindre. Varför min mor ej plåstrade om mina sår, varför hon ej hejdade min fars ritualer och varför hon ej sa tröstande ord som, “ det ordnar sig”.
Hatet och den förakt jag innan hyste mot min far förvandlades till faderlig kärlek till honom . Jag gick över gränser, jag slog mina offer inte bara blodiga och fördärvade, jag krossade deras drömmar om någon framtid överhuvudtaget.
- Drömkrossaren, du har ett nytt offer på ingång. Viskade min kompanjon i mitt öra och nickade med huvudet åt ingången, där en tanig liten kille kom gående. Vi kompanjoner var vänner, i alla fall så nära vänner man kunde bli, vi var båda lika konstiga och störda på den tiden och därför så passade våra hjärnor bra ihop.
Om kvällarna inne på vårt rum, som vi delade, brukade vi slå varandra med olika instrument som vi tillverkade på träslöjden, vi båda blev blodiga, men det räckte inte. Det räckte inte med att slå andra och oss själva, vi blev giriga och hungriga, vi behövde bara mer och mer. Vi ville känna och se smärta, vi ville se folk lida och vi kunde inte få nog helt enkelt.
Blodet forsade ur näsan på mitt nya offer, ritualen hade just börjat, inga elever hade denna gång samlat sig runt omkring oss, vi var helt ensamma. Min omtalade kniv ristade ett djupt jack i offrets ben, jag vikte benet så att såret skulle spricka upp mer, en illröd vätska fyllde i såret och ett vrål kom ut från offrets gapande
mun. Såret sprack tillräckligt mycket för att få blodet till att forsa över sårets kant och nedför benets övre del. Kniven hann göra många djupa jack innan jag slutligen gick där ifrån, jag lämnade honom vrålande och blödande. Innan fick jag en kick av att se såret töjas ut och se personens uttryck i ansiktet när smärtan slog dem, men jag har tröttnat.
På en normal lång skoldag hann jag att skada på ett ungefär 10 elever, små som stora, utan att ens blinka, de var som ingenting för mig och ritualerna blev bara allt mer blodigare och smärtsammare för varje gång.
Spänningen som jag innan drogs till försvann och det räckte inte längre med att bara skada, fördärva, skära och slå någon annan och mig själv, jag behövde något mer, något utöver det vanliga som jag då var van vid.
Det var en fredags eftermiddag och skolan hade slutat för dagen, visa elever åkte hem under helgerna men sen var det också de som stannade kvar, jag var en av dem som stannade kvar. Min vän och jag satt inne på vårt rum och grubblade. Till slut bröt jag tystnaden som löd inne i det lilla mörka rummet.
- Vill du slå mig?
- Egentligen inte, jag vill inte slå någon men det är precis som om något inom mig säger åt mig att jag måste utföra någon slags fysisk smärta, antingen på mig själv eller på någon annan, varför frågar du mig det?
- För att jag har själv inte kunnat släppa tanken på att jag kanske till slut mördar någon..
Hans blick är uppspärrad, precis som om det jag sa precis bröt mot någon regel.
Jag vet vad som väntar nu, en lång stund av samtal kring djupa tankar och funderingar kring blod och slag. Vi diskutera tills det blev mörkt, vi pratade långt in på natten och vi brydde oss inte ens om att titta på tv, som vi vanligtvis brukade göra.
Samtalet pågår i timmar, det kommer jag ihåg, vi pratar oavbrutet och vi skapar en pakt som självklart ingen annan än vi två får veta någonting om.
- Vi kanske ska dra iväg ett par människor till någon stuga i sommar och sedan slå dem till döds… Säger min kompanjon med en blick fäst någonstans utanför fönstret.
Sommarlovet kommer snabbt och våra sommarplaner tycks fungera, vi har lurat till oss fyra elever från skolan, till att följa med på en resa till en stuga mitt i ingenstans.
Min vän hade fixat fram en bil som vi använde oss av när vi tog oss till stugan, vägen var lång och dålig, bara nu när jag tänker på den så får jag ont i huvudet.
Vi åker långt in i skogen, som bara blir allt mörkare och mörkare för varje mil vi kör, det hinner att bli natt innan vi ens är framme vid stugan.
När vi äntligen kommer fram är vi alla trötta och vi går in i stugan och kryper ner i våra sovsäckar som vi har med oss, det är kallt och det luktar fuktigt i stugan men det bryr vi oss inte om.
Jag och min kompanjon ligger vakna och väntar på att de andra fyra ska somna ordentligt, det pirrar i magen och vi kan knappt hålla oss lugna, efter att de somnat packar vi fram våra redskap och lyfter de alla, en och en, in mot en lång och stabil vägg och binder sedan fast dem med ansiktet vänt in mot väggen.
Ingen av dem vaknar av våra beröringar, alla sover lika djupt som de gjorde när de låg i deras sovsäckar på stugans hårda golv.
Det första slaget blir som en uppväckning, de alla fyra skriker till och tittar sig panikartat omkring, man kan inte se deras uttryck i ansiktena men det är heller inte meningen.
En våg av uppfriskande slår mig och ruset är tillbaks, jag känner mig som en kung på sin tron, jag trodde att jag var oövervinnlig och att inget kunde stoppa mig från mina ritualer. Men jag hade fel. Förtvivlande gråtsnyftningar skriks ut, paniken och rädslan gör att deras kroppar skakar.
Jag njuter av detta,
jag blickar åt min vän och säger att du är det dags, nu ska vår eviga ritual av plågande börja och det finns inget som kan stoppa oss.
Med ett stort flin tar jag fram en kofot ur vårt urval av redskap, detta är nog mitt favorit redskap om jag ska vara helt ärlig, greppet är stadigt och jag går fram till en av de fyra bundna eleverna.
Deras kroppar skakar som asplöv, de har gråten i halsen, mina första 100 slag ekar i skogen lika så gör deras skrik.
Vi håller båda på i evigheter, vi slår tills vi inte orkar och tills inga skrik hörs.
Tystnaden gör ont i mina öron, jag slår en sista gång på en av de sönderslagna kropparna, ingen reaktion.
Jag känner efter, jag väntar på skuldkänslorna och rädslan att ta över kontrollen av min kropp men ingenting händer.
- Ska vi grilla, frågar min kompanjon mig med ett himmelskt leende.
Vi båda skrattar medans vi lossar på repen som de döda kropparna hänger i, vi hjälps åt med att bära ut kropparna till baksidan av stugan där vi sedan ska göra upp en eld.
Jag kommer ihåg doften av elden, en brännande doft som sticker i näsan, jag kan än idag få en känsla av den doften det är precis som om den förföljer mig efter alla dessa år.
Efter att vi bränt kropparna gör vi ett misstag, det som gjorde att jag miste min frihet, vi åker iväg därifrån utan att släcka elden.
Inom en veckas tid efter att de hittat vem det var som hyrde stugan, kropp resterna och våra blodiga kläder dömdes vi båda till sluten vård på ett mental sjukhus.
Än idag även om det var tio år sen min ritual utfördes så sitter jag här inspärrad, jag vet inte om det var rätt åt mig men jag ångrar inget.
Det var kanske mitt öde att bli tagen på bar gärning, jag hade ju ändå tillsammans med min kompanjon avslutat fyra liv, krossat deras drömmar och plågat dem till döds.
Jag vet inte när jag kommer härifrån, ärligt talat så bryr jag mig inte men lite sällskap skulle inte sitta fel, pappa.
( Uppgift: Det allvetande jaget)
Av: Viveka Andersson
|
|
|
|
