{TÄVLINGSBIDRAG} Du tänker |
Well, här är mitt bidrag till novelltävlingen som LoveMusic hade...
Du tänker. Sitter på den mörka trappan i det mörka huset i den mörka natten. Och tänker. Varför finns du? Varför har du inte lämnat jorden när det egentligen är det enda du vill? Varför har du inte bara stuckit? Egentligen behövde du ju inte dö, bara komma bort. Du skulle kunna bo på landet, där är det lugnt. Där finns inte alla problem som finns igen när man kommer tillbaka till stan. På landet med all musik du älskar. Då skulle du klara dig mycket längre än vad du gör här. Snart sticker du väl. Antingen försvinner du någon annanstans, eller försvinner du bort, för alltid.
Du fortsätter tänka. Tänker att du förmodligen kommer att sitta där hela natten. Förmodligen hela dagen också. Du kommer inte att flytta på dig förrän någon tvingar dig. Dina föräldrar tillexempel. Fast de bryr sig inte så mycket. Egentligen. För dem hade du gärna fått sitta där resten av ditt liv. Men nu råkar du ju blockera vägen, så förmodligen måste du flytta på dig när någon ska upp, eller ner. Men inte än. Inte än på länge. Ingen är vaken = ingen behöver gå i trappan. Kommer de ens imorgon? Gick inte de ut? Du vet inte, du har faktiskt inte suttit i trappan hela dagen. Du satte dig där när allt blev mörkt och tyst. Då tänker du bättre, även om du ibland sitter kvar när det börjar bli ljust. Då är du för trött av allt tänkande att du inte orkar resa på dig. Ibland svimmar du när du suttit där för länge. Som när du satt där 5 dagar och inte reste på dig. Åt ingenting. Dina föräldrar var bortresta, annars hade de nog tvingat bort dig därifrån för länge sedan. Om någon skulle kommer på besök skulle det ju inte se så bra ut om du satt på trappan och stirrade tomt ut i blicken. Fast dina föräldrar kallade dig psykfall, det kunde de alltid skylla på. Och kanske var det sant. Kanske var det inte sant. Du pratade med en psykolog, du svalde tabletter, du blev inlagt. Men du fortsatte vara som du var. Och alltid varit. Så länge du kunde minnas hade du varit som du var nu. Och det var länge. Av någon andledning hade du ett väldigt bra minne. Du kunde minnas dina första år. Inte din födsel, nej. Men du mindes saker från när du var tre, och ändå var du sexton nu. Tretton år alltså. Du var inte säker på om det verkligen var så himla länge, men folk brukade säga att det var konstigt att komma ihåg så långt tillbaka. Själv visste du inte riktigt.
Du vred på huvudet, någon var där. Du kunde ha lovat det, ändå fanns det ingenting där. Bara ett bord. Men du kände värme därifrån. Kroppsvärme. Men det var bara inbillning. Innan hade du varit rädd för mörkret, inbillat dig saker överallt och trott att en mördare skulle hoppa fram någonstans. Men det hände aldrig, och nu var du knappt rädd längre. Då hade du inte vågat sitta där hela nätterna. Du slutade vara rädd när du kom på att det ändå inte vore så hemskt om du blev mördad. Då slutade du vara rädd för att någon skulle hoppa fram med en yxa, det skulle ändå inte göra så mycket. Förr eller senare skulle du dö, varför inte då? Du trodde inte på ödet, men saker blev som de blev. Så var det bara. Hemska saker hände, men man var tvungen att gå vidare. Annars skulle ens liv aldrig fixa sig. Annars skulle man aldrig mer le utan att fejka det. Annars skulle man bli som du.
Det var det som hände dig. Du bröts ner i småbitar. Du blev stampad på och slagen. Du kan inte glömma det som hände. Du kan inte glömma Honom. Fem år. 5 år. Det är lång tid när man längtar. Ännu längre tid när man saknar. Han betydde allt för dig. Du älskade honom mer än livet. Han försvann. Dog. Du grät mer än haven. Du försvann så mycket man kan göra medan men fortfarande lever. Och fortfarande stanna kvar. På två år kunde inte någon få något vettigt ur dig. Sen pratade du ibland. När det inte kändes för hemskt. På dina bra stunder. Nuförtiden kunde man få ur dig ett helt samtal, och inte bara när du mådde bra. Men oftast ljög du bara, eller lyssnade inte ordentligt. Men du pratade i alla fall, och det gladde vissa. Lärarna tillexempel. Innan du slutat gå till skolan såklart. I början hade dina lärare ringt hem och klagat på att du inte kom dit, och du hade fått skäll. Men tillslut slutade de bry sig och du gick aldrig mer dit. Istället satt du utomhus vid ditt favoritställe. Vid en fontän nära skogen. En bit av fontänen var täckt av grenar, om man inte kom in. Innan för grenarna fanns ett tomrum där du satt och tänkte, läste, skrev, lyssnade på musik. Det var ditt ställe, och vad du visste var det ingen annan som var där. Men kanske var det någon annans hemliga ställe också. Kanske satt också någon annan där och tänkte, bara inte samtidigt som du. Du hoppades att det inte var så. Du ville ha det för dig själv. Det var ju ändå det ända du fick ha för dig själv. Förutom dina tankar.
Du vände fram ansiktet igen, hade fastnat vänd mot sidan. Framför dig fanns ett fönster. Förmodligen var klockan runt fyra, eftersom det började bli pyttelite ljust vid horisonten. Men kanske var det bara en båt, eller månen, eller bara ditt öga som lurade dig.
Vädret intresserade dig inte. Du bestämde dig för att tänka på något annat, men när Han dök upp i huvudet var ändå vädret bättre, men då var han som fast i skallen och vägrade flytta på sig.
Du såg honom framför dig, den sista dagen du träffade honom. Han satt i sin säng då. Det hade han gjort när du kom. Då satt han i sängen med täcket över huvudet. Han sa att han inte ville att du skulle se hur han såg ut. Du skulle bara gråta. Men han gömde inte armarna, han visste väl förmodligen att det inte gjorde någonting. Du visste ju, och brukade se det. Men just den här dagen, då gjorde det ont i dig, det gjorde ont att se hur mycket han hatade sig själv. Om du inte fick se hans ansikte, varför var du tvungen att se hans armar? Men du ville inte säga något, han fick inte ta illa upp. Du visste inte vad han gjort då. Kanske ingenting, kanske någonting.
Plötsligt hade han dragit ner täcket, och du såg hans ansikte. Egentligen var det kanske inte värre än armarna, det han gjort där var ju något hemskt. Något man inte skulle göra. Det som hade hänt med hans ansikte var normalt. Det var svullet. Svullet och rött av all gråt som kommit ut. Han hade märken i huden från när han torkat bort tårarna.
Men sen såg du. När han tagit ner täcket tillräckligt för att du skulle kunna se hans hals. Där, mitt på, precis där pulsådern borde sitta. Där, där fanns ett sår. Ett rött sår som ännu inte riktigt hunnit börja läka. Förmodligen för att det var för djupt.
Han sa förlåt, och berättade, även om du redan fattade. Han hade försökt ta sitt liv. När din chock började gå över lutade du dig fram och kramade honom. Du gav honom en puss på kinden och viskade i hans öra. Det du viskade var privat, du skulle ha dödat dig själv om någon fick reda på det. Du fortsatte hålla om honom, och satt så i flera timmar. När klockan var över 3 var du tvungen att gå hem.
Nästa dag var han borta.
Du gråter nu. Du sitter här och gråter. Men det gör inget. Du har precis berättat om den människa som betydde mer för dig än någon annan kan göra för någon annan.
Din blick tränger sig in i luften. Som om någon var där. Som om han var där. Du vinkar.
Sen faller du. Du faller i mörker. Du faller för evigt.
Har man en gång tappat greppet, då landar man aldrig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nattros - 12 sep 08 - 22:35- Betyg:  | | jävlar vad vacker! <3 | | PunkyGirl - 11 sep 08 - 21:54- Betyg: | | underbar. <3 |
|
|
|
