11: Hata mig så mycket du vill (TH FF) |
Okej. Jag känner mig skyldig att ge er en ursäkt x) Jag har uppdaterat skitsegt, förlåt. Jag har ingen ursäkt, jag har bara inte skrivit. Jag har slarvat med USB-minnet, haft det på fel plats hela tiden. Och jag har röstat som en idiot på VMA, har inte kunnat slappna av tillräckligt för att kunna skriva. Och vet ni? (klart) Det gav ju resultat. De vann :'D *glädjetårar*
Men nu är jag här igen! Och även om det dröjer med delar lite då och då, så planerar jag att skriva klart den här novellen. Jag vet ungefär vart det kommer leda och är ganska imponerad av mig själv som kommit på denna storyn ;) Ni är bäst <3
ELVA
Det gick som planerat. Tack vare UTS var Georg och Gustav uppbokade. Intervjun de skulle göra var äkta, men att den skulle bli av just den tidpunkten var Underneath the Sea’s verk. Jag började förstå vilket inflytande de hade, och inte bara inom brottsliga banor.
Nikola log bara svagt, och hade under bilresan varit tystare än vanligt.
”Mår du bra?” frågade jag.
Hon nickade. I varje fall så ville hon må bra.
Vi klev ur bilen och det kändes som om vi gjorde precis samma procedur som på resturangen. Den här gången smög vi oss visserligen inte fram, men det var som att återuppleva samma sak igen. Nervositeten som bubblade i magen, Nikola som vände sig mot mig och önskade mig lycka till… Fast nu såg hon inte lika upprymd ut som sist. Hon var blekare och inte alls lika entusiastisk.
Jag stapplade efter henne på parkeringen, och hon tog min hand och flätade in sina fingrar med mina. Sen drog hon vidare mig, förbi bilarna och sen mot pizzerians framsida. Ett tiotal meter bort stod en bil med tonade rutor. Motorn var igång och Nikola kramade min hand, som för att visa att det var den bilen de kom i. Och så var det såklart. Tvillingarna Kaulitz var inte stajlade som vanligt. Bill hade inget smink och hade tryckt ned en keps över det platta håret. Hans utstyrsel saknade skinnjacka, och bestod istället av en vanlig tjocktröja och ett par enkla jeans. Inte direkt uppseendeväckande. Båda hade solglasögon och även Tom gömde sig under en tjocktröja, dock inte så stor som han brukade.
Jag kom på att jag inte visste hur man borde hälsa på två rockstjärnor egentligen, men hoppades att ett enkelt ”hej” skulle duga idag med. För att inte avslöja förvåningen när de berättade att Georg och Gustav inte kunde närvara, böjde jag ned huvudet och tittade på Bills skor.
”Vad synd!” sa Nikola och det lät som om hon uppriktigt menade det. ”Var det precis nu?”
”Tyvärr… men de sa att de kunde hänga med någon annan gång i stället”, sa Tom och när jag tittade upp såg jag att han log.
Någon annan gång? Var det ett bra eller dåligt uttalande?
Tobi, som jag nu var säker på att han hette, stod några meter ifrån och höll så pass låg profil att man inte gav honom någon allvarligare tanke. Men skulle det vara något med tvillingarna, förstod jag att han inte skulle vara att leka med. Enda och Elise hade helt rätt – säkerheten kring Tokio Hotel var utomordentlig.
Nikola skulle precis säga något när hon kom av sig och behövde gripa tag i mig för att inte falla.
”Nikola?” sa jag förskräckt och hjälpte till att stödja henne. Hon lutade sig tungt mot min axel och såg sen ursäktande på Bill och Tom.
”Jag… mår nog inte så bra”, erkände hon.
”Åh, jag tyckte väl att du inte såg bra ut förut”, mumlade jag och strök henne över håret. ”På vilket sätt mår du dåligt?”
”Magen…” sa hon trött. ”Men jag tror det släpper. Vänta lite bara…”
Efter att ha vilat några minuter beslutade hon sig för att det inte var någon fara och gick tillsammans med oss andra in i pizzerian. Hon slöt sig automatiskt upp bredvid Tom, så att jag inte skulle ha något annat val än att hålla mig intill Bill. Jag brydde mig inte ens om att försöka sända elaka telepatiska tankar till henne, för hon såg fortfarande lite darrig ut.
Tom och Nikola gick fram till disken för att lämna in våra beställningar, och Bill och jag blev utsända att sätta oss vid ett bord. Vi hade hittills inte sagt ett ord till varandra och jag satte mig tveksamt ned mittemot honom.
Det var ganska stökigt omkring oss, med kunder i olika åldrar, men det var rent och stort, och bordet var ganska avskilt från de andra.
Nikola och Tom kom skrattande mot oss, och Bill reste sig hastigt och innan de hann höra vad han sa undrade han lite förläget om jag kunde följa med honom ut några minuter. Jag nickade.
Jag hade anat att han skulle behöva prata ostört med mig, men ändå hade jag hoppats slippa det. Jag följde Bill till parkeringen. Gick några steg bakom honom och kände mig korkad och värdelös och skämdes jättemycket. Bill stannade vid bilen de kommit i och vände sig mot mig.
Det slog mig att han nog inte heller var förtjust i att behöva prata om det här, och den tanken lugnade ned mig lite.
”Alltså… Alex. Du har väl sett den där bilden, eller hur?”
”Jo”, sa jag.
”Jag är verkligen ledsen att den skulle komma ut. Jag känner ju knappt dig, och att du ska behöva stå ut med det… förlåt.”
Han gjorde en liten grimas och tittade ned i den svarta asfalten.
”Be inte om ursäkt, det var ju inte ditt fel!”
Han borrade ned händerna i jeansfickorna och vägde tyngden från det ena benet till det andra. Det syntes att han inte visste vad han skulle säga, och jag lät honom vara tyst. Till sist lyfte han blicken och tittade på mig. Trots solglasögonen såg jag att hans ögon var fulla av oro, och något som liknade ånger.
”Det är bara så hemskt att inte ens kunna umgås med någon utan den person ska behöva riskera att hamna på internet eller i nån tidning. Det är ju inte direkt deras fel, utan det är för att de är med just mig. Och jag vill helst inte utsätta någon för det, för jag vet själv hur jobbigt det kan vara.”
”Det måste vara… jobbigt”, instämde jag dumt. ”Men jag hade fått intrycket av att du inte riktigt brydde dig om vad folk tycker om dig?”
Bill skakade på huvudet så häftigt att några hårslingor ven genom luften.
”Jag tar aldrig åt mig om det är MIG det handlar om, men om det är någon som betyder mycket för mig… som mina föräldrar eller nära vänner…”
Han behövde inte säga mer. De knutna händerna i hans fickor sa tillräckligt.
”De som inte har gjort något menar jag”, fortsatte han. ”Att de ska behöva stå ut med det… och så är det oftast jag och Tom som orsakar det.” Han skrattade torrt. ”Jag blir så sjukt arg, men samtidigt finns det ingen annan att ge skulden än mig. Och Tom. Sak samma… båda oss.”
Jag log svagt, inte mot Bill, men åt sättet han pratade om Tom. Hans röst blev plötsligt mjukare och det lät som om han pratade om en del av sig själv. Det var väl det han gjorde antog jag.
”Vad ler du åt?” frågade Bill. Nyfiket, som om mitt svar skulle intressera honom.
”Sätter du pratar om Tom”, erkände jag. ”Ni verkar så tajta.”
Jag hade inte behövt bli generad, för Bill bara log stort.
”Vi är tajta”, flinade han. ”Tvillingsjälar du vet.”
Mitt leende bleknade av någon anledning.
”Vad är det?” sa Bill förbryllat.
Jag skakade på huvudet. ”Jag bara tänkte att… nej, jag vet nog inte hur det är att vara så nära någon annan människa.”
Bill höjde på ögonbrynet.
”Jag trodde att du och Nikola var… kanske inte så som Tom och jag, men jag trodde att ni verkligen kände varandra bra.”
”Nikola och jag?” sa jag förvånat.
”Ja”, mumlade Bill. ”Eller jag kanske misstog mig helt? Ni umgås ju hela tiden och bor tillsammans. Ni kanske inte har samma band som Tom och jag, det har nog ingen…” Han flinade lite. ”Men ett starkt kusinband liksom…”
Tystnad.
”Nikola och jag?” upprepade jag. Nikola och jag… nära kompisar? Nära kusiner? Nästan som systrar? Gjorde allt tillsammans? Själsfränder? Tvillingsjälar. Jag rös synligt.
”Hm, verkligen inte”, sa jag när jag förstod att han väntade på ett bättre svar. ”Jag… jag orkar inte förklara just nu faktiskt.” En vindpust fick håret på mina armar att resa sig. Jag frös och ville inte alls stå här ute.
”Men någon annan gång?”
Jag slutade att gnida händerna mot armarna för några sekunder och tittade på honom. Jag stod säkert som ett fån, med öppen mun och dreglade… inte bokstavligen, men det var så det kändes. Hans blick tillbaka var tillräckligt för att veta att han tyckte sig se dregel-risken i mitt ansikte. På en fjärdedels sekund steg blev jag varm och kände hur kinderna färgades röda.
”K-kommer vi ses någon annan gång?” stammade jag och ville bara begrava huvudet i händerna och dölja rodnaden i ansiktet.
”Vad tänkte du på som får dig att bli röd i hela fejan?” sa Bill, smått förtjust över min reaktion.
Galna ko-njurar, varför kunde min hud inte nöja sig med att bara vara normalt blek?
”Nu rodnar du ännu mer”, påpekade Bill och ett nöjt leende prydde hans läppar. Hans ögon var fästa vid mina och jag kände hur jag blev ännu varmare.
Jag svor och tryckte impulsivt upp händerna i ansiktet för att dölja rodnaden.
Bill skrattade mjukt och tog ett steg framåt för att lägga sina händer runt mina handleder och försiktigt ta bort mina händer.
”Göm dig inte”, sa han lugnt. ”Det är sött när du rodnar.”
Det var tur att jag redan var så hemskt röd i ansiktet att det inte gick att rodna mer, men han märkte säkert hur min underläpp darrade och benen plötsligt kändes alldeles darriga. Han höll fortfarande händerna runt mina handleder och höll fast mina händer, samtidigt som hans mörkbruna ögon fängslade min blick så att jag inte kunde titta bort. Fy alla jordens skalbaggar och maskar, vad orättvist det var när han såg ut sådär. Och direktkontakten… jag trodde inte att jag skulle klara mycket mer utan att plötsligt svimma.
”Säg nu vad som fick dig att rodna”, manade Bill.
”Nej, nej, nej, nej!” utbrast jag häftigt. ”Aldrig!”
”Nu gör du mig hemskt nyfiken”, protesterade han. ”Säg nu.”
Jag knep ihop munnen så hårt jag kunde, skakade på huvudet och tittade trotsigt på honom. Han höjde på ena ögonbrynet och tog det tydligen som en utmaning. Och på något sätt visste han hur han skulle få mig att helt glömma det som hände runt omkring oss. Eller så gjorde han det inte medvetet. Det räckte att han skulle luta sig fram lite mot mig, fortfarande leende och frågande uppsyn för att jag skulle, mot min vilja, klämma fram ett tyst ”Holy Kaulitz.”
”Vad sa du?” utbrast Bill.
Jag trodde inte själv att jag hade sagt det. Heliga grisar i England, vad var det med mig idag? Sen när betedde jag mig SÅHÄR korkat och pinsamt?
Bills axlar skakade när han försökte hålla inne ett skratt. Han lyckades tvings bort den ovälkomna skrattattacken med en harkling.
”Sa du just…?”
”Nej, det gjorde jag inte!” försökte jag misslyckat försvara mig.
”Jo, det gjorde du”, viskade han och såg så stolt ut att jag bet mig i tungan.
”Det gjorde jag verkligen inte”, sa jag bestämt.
Det plötsliga ljudet av en dörr som flög upp fick Bill att stelna till och på mindre än ett ögonblick hade han utvidgat avståndet mellan oss igen.
Tobi bar på tre pizza-kartonger. ”Bill, Tom vill prata med dig”, sa han och nickade mot pizzerian han precis lämnat.
Bill kastade en snabb blick på mig och skyndade sig sedan in i pizzerian. Jag stod kvar, bortkommen, och såg mig runt lite medan Tobi stuvade in pizzakartongerna i bilen. Så gott jag kunde försökte jag se ut som att jag förstod precis hela situationen, men det faktum att jag verkligen inte gjorde det, gjorde inte direkt att jag såg avslappnad ut. Smaken av blod fick mig att inse att jag bitit hål på läppen.
Just då blev jag räddad av att Nikola, Tom och Bill kom ut genom dörrarna igen. Bill och Tom diskuterade häftigt på tyska och bredvid de sken Nikola som en solstråle. Hon skrattade och kom fram till mig. Tvillingarna stannade ett tiotal meter ifrån oss. De var alldeles för upptagna med en blängtävling för att märka vad Nikola viskade till mig.
”Det här är så perfekt!” sa hon.
”Vad?” väste jag. ”Jag fattar ingenting. Vad händer? Skulle vi inte äta inne på pizzerian?”
Nikola skakade på huvudet. ”För riskabelt. Några tjejer med TH-tröjor fick syn på Tom. De var jättesnälla och han pratade lite med dem, men… du förstår väl att vi inte kan äta där? Det är inte bra att jag syns publikt med dem. Om du skulle göra det är en helt annan sak.”
”Så?” manade jag. ”Vad händer nu då?”
”Det går en förhandsvisning på en film jag vill se”, log hon. ”Och Tom ville gärna följa med. Så vi kom med idén att vi skulle ta och käka pizzan först… i deras studio. Och sen åker Tom och jag och ser filmen, och efter det hämtar jag upp dig och så åker vi tillbaka hem.”
”Vad?” sa jag, men rösten bröt sig.
Nikola tittade bedjande på mig.
”Förstör inte något nu, snälla Alex…”
Jag fnös. ”Det verkar inte som om Bill gillar den idén heller.”
Bill och Tom hade nu slutat blänga på varandra och stod nu och pratade hetsigt igen och det syntes klart att de hade helt olika åsikter. Tom stod lugnt, men iskall, och mötte Bills blick, medan Bill argt studsade på stället samtidigt som han fick ur sig tyska ord jag aldrig hört förut. Toms ilska var helt klart mest imponerande.
”Fine!” utbrast Bill till slut.
Kommentera? :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | viunderregnmoln - 23 maj 09 - 22:17- Betyg:  | | ahah | | sandruskapuska - 1 nov 08 - 07:09- Betyg: | | haha så bäst<3 | | RowsahKanin - 5 okt 08 - 11:10- Betyg: | | XD du är BÄST!! X'''D | | lillolisen - 25 sep 08 - 17:53- Betyg: | | du bist sehr gut hanna SEHR SEHR!!!!!:D | | HilfMirFliegen - 16 sep 08 - 21:50- Betyg: | | iiiiiiiiihh! Men gud din människa!! Ärligt talat. DET HÄR HÄR ÄR DEN BÄSTA NOVELLEN JAG NÅGONSIN LÄST! Du fångar varje sak som sker så perfkt liksom! Man fattar precis och det är så underbart att läsa den, för den är helt enkelt underbar! Du, jag klarar att vänta, bara du lovar att fortsätta!!<3 | | Justmyfault - 15 sep 08 - 19:20- Betyg: | jag vill ha mer!
Skitbra!! :D:D:D | | woops - 14 sep 08 - 18:54 | | Huffapuffa, I like you <3 | | Mangasagan - 13 sep 08 - 20:52- Betyg: | | Ursäkten godtags xD haha xD för den här novellen är så sjukt bra!<33 MERA! :D<333 | | LoveMusic - 12 sep 08 - 16:56- Betyg: | Haha, jag med min otroligt underbart braiga humor, satt och skrattade när du förbannade alla djur! Så gulligt och sött och skrattanfallsbildande
För att inte tala om Holy Kaulitz! *asg*
Kärlek på din talang <3
Använd den väl | | HorseGirl - 12 sep 08 - 16:35- Betyg: | | jätte bra^^, som vanligt | | mikaelanystrom - 11 sep 08 - 21:27- Betyg: | | hahaha, måste lägga till att jag med börja garva som fan på "holy kaulitz" som evve sa. HAHA. sjukt kul ;D | | mikaelanystrom - 11 sep 08 - 21:26- Betyg: | alltså hanna. det finns inte ord. så. otroligt. underbart. vackert.
jag skiter i hur länge jag får vänta på fortsättning, en vecka, en månad, bara det kommer. Den är sååå värd att vänta på! *_*
<3 | | Lovely__ - 11 sep 08 - 20:32- Betyg: | | Lägg upp nästa del snart, för nu är det ju så spännande att man skulle vilja sitta och sträckläsa alla delar som finns på en gång:D | | the-rose - 11 sep 08 - 19:42- Betyg: | | Äntligen kommer 11 delen, den var jättebra!!! |
|
|
|
