Att gråta och sväva på moln |
EXTREM COPRIGHT. jag kommer hata dig för alltid om du kopar.
Det ekade högt när Leo sprang med snabba steg upp för trappan. Han tvärstannade framför dörren på vindsvåningen och öppnade. Ingen frågade vem det var, allt var tyst. Någon hade låtigt bli att låsa dörren, antagligen hans mor. Han sparkade av sig skorna och slängde jackan på golvet.
– Hallå? Hans röst ekade i den otroligt tomma lägenheten. Det fanns bara ett
litet bord med några stolar, en bänk med kylskåp, mikro och diskho, en gammal sliten soffa och en liten TV. I soffan låg en kudde och ett duntäcke, Leos mor brukade sova där. Och inklämt i ett hörn i andra änden av rummet stod en loftsäng, ett litet bord, en stol och en byrå. På bordet stod en dator, som Leo själv hade sparat till.
Han gick sakta rakt ut i rummet, tände den slitna taklampan och gick sedan och kastade upp sin axelväska i sängen. Den axelväskan innehöll allt han ägde, förutom dom många slitna gosedjur som låg uppe i sängen. Väskan tog han med överallt.
Hungern tog plötsligt över hans tankar och han gick iväg mot kylskåpet. Men när han öppnade dörren var det bara som vanligt, ett oändligt hav av ölburkar. Inget ätbart. Precis när han ställde sig upp hördes ett knarrande ljud och en mycket sömnig röst.
– Hallå? Leo slutade snabbt att andas när den starka lukten av alkohol nådde
honom och han visste att han hade gissat rätt, hon var inte nykter.
– Hej… Var har du varit? Han hörde själv hur han stammade. Och han var rädd.
– Är du hemma? Leo fick inget svar på sin fråga, och hans mor lät arg.
– Nej då, jag är inte här. Han flinade, men flinet bleknade snabbt bort när han
hörde sin mor komma emot honom.
– Låt bli att skämta med mig, du behöver egentligen inte prata med mig, det är
du inte värd! Hon kunde knappt få till meningen ordentligt. När hon kom runt hörnet stannade hon och tittade sig omkring. Man såg i hela hennes ansikte att hon var rasande och väldigt alkoholpåverkad. Leo blev rädd och försökte gömma sig bakom köksbänken, men hon hade redan sett honom. Hjärtat bankade hårt i bröstet och tankarna for omkring i huvudet, huller om buller. Jag är inte värd någonting… Plötsligt stod hon där och lutade sig över honom. Han blundade och kände sedan hur han fick ett hårt slag i magen och sedan flera i ansiktet. Det sved och han försökte skydda sig med armarna, men hon slog bara ännu mer och hårdare…
Han satt där i spegeln, en blond kille på 15 år. Han hade blött väldigt mycket näsblod, och hans lugg som hängde ner för halva ansiktet var helt nerblodad. Killen stirrade på Leo som i sin tur stirrade tillbaka på sig själv. Blodet i luggen hade stelnat och den kändes tung. Han hade puttat sin mor baklänges och sprungit in på toaletten. Hon hade stått och bankat på dörren, men efter ett tag hade hon gått. Nu låg hon antagligen och sov, för Leo hörde hur teven stod på, utan att någon ständigt bytte kanal.
Badrummet i lägenheten var också litet. En dusch i ena hörnet. Inget handfat, man fick tvätta händerna i duschen. En toalett i ett annat hörn, och en tvättmaskin. Ovanpå tvättmaskinen stod alla Leos hårprodukter, väldigt många olika.
Han hade ont, och det stelnade blodet kändes obehagligt i ansiktet. Så han drog av sig tröjan och satte sig ner på knä med huvudet under kranen i duschen. Det varma vattnet kändes skönt mot huden. Han gnodde händerna i ansiktet och luggen för att få bort blodet. När han drog av kranen skakade han på huvudet som en hund. Det fanns inga handdukar, inga rena i alla fall. Hans mor tvättade aldrig, och dom få gånger han gjorde det var det allt annat än handdukar han tvättade. Att ställa sig upp var plågsamt, han höll på att kräkas av smärtan i magen. Han gick bort till tvättmaskinen och tog hårtorken som låg mitt ibland alla burkar, flaskor och tuber. Han gjorde en rätt hastig rörelse när han tog upp den och stötte till en förpackning som for ner på golvet. Han böjde sig ner, tog upp den och läste. Det var rosa hårfärg. Ett leende spred sig över läpparna på honom. Det är alltid kul att vara annorlunda.
Det stod att man inte skulle ha nytvättat hår när man färgade, så han torkade håret snabbt och gick och lade sig med glada tankar om allt. Och utan att bry sig om sin mor, som hade vaknat och låg och skrek att han var dum i huvudet.
Nästa morgon vaknade Leo tidigt, satte sig upp och kollade bort mot andra änden av rummet. Hans mor var inte hemma. Han hoppade ner från sängen och drog på sig kläderna som låg på stolen. Det var en och en halv timme kvar till bussen gick, han hade mycket tid på sig. Han sprang in på toaletten och tog förpackningen med färgen, öppnade den, läste instruktionerna och började direkt.
Det blåste kallt ute och Leo satt med knäna uppdragna på bänken i busskuren. Bussen var som alltid sen. Men han var fullt upptagen med att beundra sin nya hårfärg så han märkte inte det. När han såg den komma så gick han fram till trottoarkanten och ställde sig. Den öppnade dörrarna för honom och när han gick in kände han sig som en kung. Han visade kortet för den lilla apparaten och började gå bakåt. Allas uppmärksamhet vändes mot honom och han kände hur självförtroendet sjönk. Det var helt fullt på bussen förutom en enda plats, bredvid Jack. Det ända som syntes av honom var hans bruna kalufs som stack upp bakom sätet framför. Leo gick och satte sig där och när Jack tittade upp på honom så kände han hur han blev röd om kinderna.
– Hej! Jack log.
– Tjo... Leo tittade snabbt ner på sina knän och började fingra på sin väska.
– Snyggt det blev! Han tittade upp och såg att Jack satt och log överdrivet brett
mot honom.
– Va? Han förstod ingenting, han var snurrig bara av att sitta bredvid Jack.
– Du passar i rosa. Vad sa din mamma?
– Va? Sluta säga va! Hon skulle aldrig bry sig. Jack såg frågande ut.
– Vadå aldrig bry sig? Min mamma blev helt rasande. Han flinade men såg
förvånad ut på samma gång.
– Nej men alltså… Hon bryr sig aldrig. Leo tittade hastigt ner på sina knän igen.
– Va? Varför då? Men Leo hann inte svara, dom var framme vid skolan.
– Jaja, vi ses väl på rasten då? Jack såg glad ut. Leo nickade hastigt och Jack
var snart utom synhåll.
Leo hade svårt att koncentrera sig. Matte var tråkigt, och han mådde dåligt. Alla mumlanden, retsamma blickar och skratt som han hade fått utså i korridorerna hade gjort honom illamående. Siffrorna bara for omkring i huvudet på honom. Alla tabeller och diagram. Men han skulle få prata med Jack på rasten, och det räknades.
Men var höll han hus? Leo visste ingenting om vart Jack brukade hålla till på rasten. Han hade bara mött honom någon gång då och då och kanske pratat lite, så nu satt han och väntade i ett dammigt fönster. Jack kom aldrig, men Leo satt ändå och väntade en liten bit in på lektionen, innan han reste sig upp och gick till gymnastiksalen.
Hela dagen hade gått väldigt trögt och för en gångs skull ville Leo hem. Han hade inte sett Jack på hela dagen, och han var fortfarande illamående. När han kom till lägenheten gick han snabbt in på toaletten, föll på knä framför toalettstolen och kräktes.
Jag är sjuk, jag slipper skolan…
Han ställde sig upp igen och gick fram till spegeln. Och där var han igen, den där killen. Men han såg så annorlunda ut, liksom svag…
Nästa morgon vaknade Leo med en stark hungerkänsla i magen. Han hade varit så trött kvällen innan att han låtigt bli att äta, och han hade ingen lust nu heller. När han satte sig upp ryckte han till, hans mor stod på golvet nedanför med sträng min.
– Och vart var du igår? Han blev förvånad att hon frågat, eftersom han inte hade
märkt att hon själv var hemma kvällen innan.
– På stan. Han tvekade men sa sedan, tyst.
– Men bryr du dig egentligen? Hans mor blev om möjligt ännu rödare i ansiktet
och han ångrade snabbt vad han hade sagt.
– Tror du inte att jag bryr mig, unge? Hon spottade när hon pratade, och Leo
kände sig äcklad.
– Men du har ju aldrig riktigt brytt dig förut… Han hoppade besvärat ner från
sängen och ställde sig framför sin mor.
– Har jag inte det? Nu spottade hon honom i ansiktet.
– Nej, alltså… Mer hann han inte säga, han ramlade ner på golvet. Det dunkade
i bakhuvudet och han hade samma känsla i magen som dagen innan. Han försökte ställa sig upp men fick en spark i magen. Och en till, och en till… Flera stycken över hela kroppen, tills han svimmade.
När Leo sakta öppnade ögonen någon timme senare hade hans mor lämnat lägenheten. Det var en lättnad. Han drog sig plågsamt upp på stolen under sin säng och startade datorn.
Jag måste ha Jacks nummer. Måste, måste, måste…
Han klickade snabbt in på Eniro och skrev Jack Törn och Göteborg i sökrutan. Två alternativ.
Jack Törn
070 36107983
Jack Törnblom
073 4077339
Han tog snabbt upp sin mobil och knappade in det första alternativet. Tre signaler.
- Hallå?
- Jack? Han var helt förvirrad och svimfärdig.
- Eh, ja.
Det är han!
Leo berättade allt om sin mor jättesnabbt utan att veta vad han egentligen sa. Men efter ett tag så sa Jack lite tveksamt:
– Alltså, jag vill ju inte avbryta. Men vem är du och varför berättar du allt det här för mig? Leo blev svimfärdig igen och la snabbt på.
Fan, fel person.
Men hur skulle han bära sig åt, han behövde ju prata med någon. Han orkade inte mer nu. Han ville inte slå tillbaka mot sin mor, han ville hjälpa henne. Plötsligt dök det bara upp i huvudet på honom.
BRIS. Det var det ända sättet att få hjälp. Han letade upp numret på Internet och knappade in det på mobilen.
0200 230 230. En signal…
Leo gick omkring på skolgården och letade efter Jack. Var han än var och vad han än gjorde måste Leo berätta allt nu. Och helt plötsligt var han där, sittande på en bänk med ett gäng kompisar, och Leo tog tag i hans arm och drog i väg honom.
– Vad gör du? Han försökte hålla emot men Leo drog bara hårdare.
– Jag måste berätta. Han drog in Jack i ett hörn och satte sig ner med ryggen
mot den smutsiga väggen.
– Vad? Jack tittade förvirrat på honom och satte sig ner han också.
– Allt. Leo började berätta från början. Att hans mor var alkoholist, att hon slog
honom, och att han hade ringt till BRIS.
– Dom ska komma hem till oss och prata med henne, om hon vill till
behandlingshem så tar dom henne dit. Han slutade hastigt att prata och tittade upp på Jack, som stirrade på honom.
– Oj. Varför har du inte pratat med någon för än nu?
– Jag var rädd. Han sa det rakt på sak, som om han var säker på att Jack skulle
förstå…
En vecka senare hade personer från behandlingshemmet och socialen kommit. Dom hade pratat med både Leo och hans mor.
Hon ville dit. Hon ville till behandlingshemmet! Han skulle inte behöva bo kvar, han skulle någon annan stans, till en annan familj. Dom hette Andersson i efternamn, och hade inga egna barn. Men dom hade tagit hand om många vars föräldrar bodde på behandlingshem av olika orsaker. Och Leo längtade dit, han skulle få åka dit idag…
Han tryckte ner sina kläder och gossedjur i olika påsar som han hittat på olika ställen i lägenheten. När fyra påsar var fyllda fanns det fortfarande kläder kvar, men dom tänkte han lämna.
Det var kallt ute och solen höll på att gå upp. Leo satt på trappan bland sina plastpåsar och med axelväskan och väntade på taxin. Taxin som skulle ta honom till ett nytt liv. Och nu kom den åkande mot honom längre ner på gatan.
När den stannade vid trottoarkanten steg chauffören ur och tog Leos väskor. Leo öppnade dörren till baksätet och satte sig. Det var varmt i bilen. Och chauffören var osocial, han sa inte ett ord på hela resan. Förutom ”är det här?”. ”Nej”, blev Leos svar.
Efter några minuter stod Leo själv utanför dörren till det gröna huset där han skulle tillbringa en längre tid av sitt liv, men han visste inte hur länge. Han tittade ner för gatan, taxin hade farit iväg och syntes inte längre. Han hade en klump i halsen som inte ville försvinna, hur mycket han än försökte svälja den. Handen darrade när han försiktigt knackade på dörren. Det hördes röster som kom närmare och närmare, och efter några sekunder öppnade någon. Det första Leo la märke till var hur det luktade, en svag doft av kanel… Inte som det brukade hemma i lägenheten, där det alltid luktade smutsigt. Sedan lade han märke till hur snälla dom båda såg ut, herr och fru Andersson, Bosse och Lillemor.
Båda två var korta och lite knubbiga och tittade på honom med stora leenden. Dom såg kanske lite gammalmodiga ut, men otroligt snälla och rena.
– Välkommen in Leo. Han vaknade ur sina tankar och gick in genom dörren,
som han blivit ombedd av Lillemor. Det sprakade i den öppna spisen i köket, det var en mysig stämning i hela huset. Och plötsligt lade någon en hand på Leos axel.
– Välkommen pojk. Hoppas att du ska trivas. Han vände sig om och tittade ner
på Bosse som log mot honom.
– Vill du se ditt rum? Bosse hade tagit sin hand från hans axel och gjorde en
gest med armen som för att visa honom in genom en dörr på ett hotell eller något liknande.
– Jo, tack! Leo följde efter Bosse till en dörr i slutet av den lilla korridoren, som
gick tvärs igenom huset. Han öppnade dörren och steg in i det lilla rummet. Gräddvita väggar med några tavlor. En säng, ett skrivbord, en stol och en byrå.
– Kan du leva så här? Man hörde på rösten att Bosse skämtade, men Leo
nickade ändå.
– Lillemor gör i ordning fika. Hon och jag tänkte att vi kunde ha det lite extra trevligt första kvällen du är här.
– Tack. Det var det ända Leo fick ur sig, han var för glad.
Påsarna la han på sängen, och följde sedan med Bosse ut i köket, där han mötte Lillemor och en plåt nybakta bullar.
Dagarna gick snabbt, Leo trivdes hos Bosse och Lillemor. Dom behandlade honom som att han var värd väldigt mycket, och det gav honom självförtroende.
Han hade börjat umgås med Jack väldigt mycket, och det tyckte han om. Han kände att han aldrig ville sluta vara med honom, som om inte kunde leva utan honom. Och det skrämde honom faktiskt lite, men han kunde bara inte kontrollera sina känslor. Men han visste ju inte hur Jack skulle reagera, om han bara kom och sa ”jag vill vara mer än vän…”
En dag när Leo kommer in i köket på morgonen är den mysiga stämningen som alltid brukar vara som bortblåst. Lillemor och Bosse sitter vid köksbordet och pratar, Lillemor är tårögd och Bosse håller henne i handen som för att trösta.
– God morgon! Leo ler men får inget leende tillbaka, som han brukar.
– Kom och sätt dig, pojk. Bosse ser allvarlig, men samtidigt sorgen ut. Leo går
fram och drar ut stolen där han alltid brukar sitta och sätter sig ner. Hans blick vandrar mellan Lillemor och Bosse, som båda har samma sorgsna, allvarliga uttryck i ansiktet.
– Dom ringde från behandlingshemmet. Leo fick genast en klump i magen.
Lillemor märkte hans reaktion och sänkte rösten en aning.
– Din mor var borta i morse, så dom letade upp henne.
– Hittade dom henne? Leo blev orolig, och ställde sig upp med händerna på
bordet. Lillemor sänkte rösten ännu mer och tittade ner på sina knän.
– Hon låg på tågrälsen, en liten bit utanför centrum… Han kände hur han
bara inte kunde hålla tårarna inne. Han satte händerna för ansiktet och sjönk sakta ner i stolen igen. Lillemor ställde sig upp och kramade om honom där han satt, och Bosse klappade honom tungt på axeln.
– Jag ville ju inte att… att hon skulle dö… Han kunde knappt prata för gråten
och klumpen i magen.
– Vi vet att du ville hjälpa henne. Bosse lät ganska nervös, som om han inte
visste vad han skulle säga.
– Får jag bo här med er? Den frågan Leo just hade ställt fick honom att känna
sig som ett litet barn. Men Bosse och Lillemor hade blivit som föräldrar för honom.
– Vi vet inte… Lillemor tittade på honom och såg sorgsen och glad ut på samma
gång. Det han hade frågat gjorde henne lycklig…
– Följer du mig hem idag? Jack tittade på Leo som bara nickar lite sakta.
– Du är nere, vad om detta? Jacks röst lät skämtsam, och när Leo tittade på
honom såg han att han flinade. Men han tittade ner igen och skakade på huvudet, och då suddades flinet bort från Jacks läppar.
– Du skojar inte… Men du följer mig hem? Han rodnade och rösten lät orolig.
– Visst, varför skulle jag låta bli? Leo log, och fick ett leende tillbaka.
Resten av skoldagen kändes som dagar, Leo längtade efter att få komma hem till Jack. Och när dagen äntligen var över, var han först vid busshållsplatsen. Jack kom springande några minuter senare, precis i tid till bussen. Han verkade ganska nervös hela bussresan och sa inte mycket.
När dom kom in i Jacks rum några minuter senare satte sig Leo som alltid på Jacks säng, och Jack på en stol.
- Men… Varför är du så nere då? Leo fick en klump i magen igen, och Jack
tittade hastigt ner på sina knän. Men Leo berättade vad som hade hänt, och kände åter igen att han inte kunde hålla tillbaka tårarna. Jack satt som stum och tittade ner i golvet. I några sekunder, som kändes som väldigt många, så satt dom bara tysta. Men sedan ställde sig Jack upp, gick fram, satte sig på sängen bredvid Leo och kramade om honom. Leo svävade på moln, men innan han hann reagera mer än det så släppte Jack taget och kysste honom…
Linn Mäkelä, 08.
(jag håller på med andra delen! :))
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | x-MiMOTOTOKi - 19 dec 08 - 19:52- Betyg:  | | linn!! den är superdupermegabra ^^ <3 | | Pumisa - 2 dec 08 - 18:05- Betyg: | | O.O Jätte jätte jätte jätte bra O.O Vill bara läsa mer och mer och mer! // Sanna | | PoemsForGravity - 22 sep 08 - 17:35- Betyg: | Okej, jag älskar faktiskt denna. (nej, jag älskar inte gayfics xD)
Men alltså, den var så otroligt söt att man bara vill ha mer :)
MER! :D | | xmigurushii - 20 sep 08 - 10:45 | | kanske, ska försöka fixa (a) | | jisatsu - 13 sep 08 - 17:34 | | LINN DIN UNGE, SKRIV MER :D:D:D | | iwonteverforgive - 11 sep 08 - 19:01 | | kommer det mer av denna novellen(snälla säg ja) | | xmigurushii - 11 sep 08 - 18:45 | | Jaja, kanske många stavfel osv, men det var en uppsats i skolan som jag fick mvg på, så jag tänkte, kanske lägga in det här! :D |
|
|
|
