Lindas nya liv del 2 |
En månad senare.
-Det är något jag måste berätta för dig. Kan vi träffas? Frågar Philip.
Jag sväljer och känner hur ögonen börjar svida.
-Okej, jag går nu, svarar jag och lägger på.
Det är något som är fel. Jag känner det på mig. Jag känner på mig att han inte längre vill ha något med mig att göra.
Vad har jag gjort för fel?
Vad?
Vi träffas på samma ställe som när vi träffades för första gången.
Vi sätter oss på samma bänk som på första gången.
Avståndet är detsamma som första gången.
Då var jag glad, nu är jag ledsen.
Han vill inte ha mig.
Allt är slut.
Sårad.
Jag är sårad.
Jag har börjat umgås med Christan ( Crisse ), Tommy, Herman, Marcus och Olle.
Jag badar med dem på udden.
Jag spelar fotboll med dem.
Philip är inte med längre.
Är jag med, vill inte han vara med.
Jag får skuldkänslor.
-Vill du följa med mig och ta ett kvällsdop då? Frågar jag Herman.
-Vart ska du bada då?
-Udden. Kom igen, uppmanar jag glatt.
-Okej ses vid hamnen om 10 minuter?
-Bra!
När vi kommer fram är det två flickor i min ålder som redan är där.
Vi lägger ner påsarna på marken och jag tar av mig mina shorts.
Tänk om han tycker min rumpa är ful, tänker jag.
Jag tar av mig tröjan.
Tänk om han tycker att jag är tjock?
Jag drar in magen.
-Sisten i! ropar han och springer fort ut i vattnet.
Jag skrattar lite och halvspringer ner mot vattnet och känner den svalkande känslan mot foten.
Herman doppar sig och ropar att jag ska komma.
Lite då och då kvider jag att det är kallt, men snart är jag i.
Vi simmar ut till flotten och går upp och sätter oss på den.
-Vad fint det är nu när solen går ner, säger jag och ler.
Han kollar på mig och ler.
-Vad har du gjort idag då? Frågar jag för att kunna ha något att prata om.
-Nej träffat Philip, mumlar han och ser ner.
Jag blir tyst.
Men vafan, han får inte förstöra mera.
-Jaha vad roligt, svarar jag.
Herman ser upp på mig. Han ser lättad ut och ler.
-Jag antar det, svarar han och skrattar.
Vi pratar ett bra tag och bestämmer oss sedan att simma upp.
På vägen hem vid hamnen, ligger solen nästan vid horisonten.
-Vad kallt det är, mumlar jag och huttrar till.
-Jo, svarar han och hoppar lite lätt. Om vi sätter oss på en bänk så kanske vi blir varma av solen?
-Visst.
Vi sätter oss ner och solen bländar oss nästan. Så lågt ligger den. Den gör hamnen otroligt vacker.
-Tycker du det känns konstigt att jag umgås med er och att Philip inte är med? Frågar jag lite försiktigt och kollar ner på mina flippflopp.
-Nej för fan, du är ju en av oss nu. Och Philip är lite konstig. Du vet han är ju Serb, skämtar han lite och skrattar.
-Bra, svarar jag och stöter till honom lite i sidan.
-Japp lilla du, svarar han och klappar mig på huvudet som om jag vore en liten hund.
Jag skrattar och känner mig för första gången glad sedan Philip.
Min första kärlek.
|
|
|
|
