Lindas nya liv del 1 |
Jag kollar mig själv i spegeln.
Mitt hår är solblekt och den bruna färgen är nästan borta. Håret börjar få tillbaka sin naturliga färg, en rått, blondfärgad ton tränger sig fram igenom den ljusljus bruna håret.
Ögonen har en klar blåfärg, och de glänser. Dom är stora och mascaran markerar de ganska långa, ibland långa ibland korta, ögonfransarna. Lite längre skulle ju inte skada.
Näsan är inte så vacker i profil, men framifrån ser den helt okej ut. Lite stor kanske. Skulle kunna fixas lite här och där.
Under det vänstra ögat finns en ganska stor brun leverfläck. Många tycker den är fin. Inte jag. I september ska den bort. Äntligen!
Ansiktsformen är ganska rund men endå hyfsat smalt.
Det är så jag ser ut. Jag. Linda. Det är mitt namn. Mitt fula namn!
Det är sommar, sommar 2008. Den som skulle bli perfekt. Den blev inte alls som jag hade förväntat mig.
-Hej, det är Linda. Är Elin hemma?
-Ja, vänta så ska jag ropa på henne, svarar Marita glatt och jag hör hur hon ropar på Elin.
Det går ett litet tag och jag sätter mig på balkongen. Massa barn leker vid parken utanför. Solen värmer och jag sitter i endast bikiniöverdel och shorts.
-Elin?
Hennes röst värmer mig och jag blundar. Min bästavän som jag saknar så otroligt mycket, som bor 4.5 mil här ifrån, pratar jag med i telefonen. Det känns som hon är så nära, som förut innan jag flyttade hit. Att vi bodde grannar och bara kunde gå över till varandra. Och nu bor vi milavstånd ifrån varandra. Allt är overkligt.
-Hej gumman, det är Linda. Hur mår du? Svarar jag glatt.
-HEEEJ! Tjuter hon högt och glatt. Åh vad jag saknar dig! Vi måste träffas snart!
Jag skrattar lite och instämmer.
Bästavänner sa vi.
-Ja, det var därför jag ringde dig. Svarar jag och fortsätter. Vill du komma i veckan? Vi kan bada och sola. Gå ner på stan och köpa glass? Bara du och jag, som förut?
Det blir tyst.
-I veckan? Frågar hon.
-Ja. Eller kan du inte, mumlar jag tyst.
Det är inte ovanligt att hon inte kan. Alltid samma sak. Alltid samma bortförklaringar.
-Nej tyvärr, piper hon lite gnälligt och ledsamt.
-Okej, aja vi hörs.
Så lägger jag på.
-Kommer Elin i veckan? Frågar mamma medans hon skalar morötterna som vi ska ha till pastasalladen.
-Nej hon kunde inte.
Mamma slutar skala och ser upp på mig.
Jag går ut ur köket och in på mitt rum. Stänger dörren efter mig och slänger mig ner på sängen.
Jag kan känna ögonen fyllas med tårar. Jag blundar hårt. Hårt.
Tänker på hur allting var innan jag flyttade hit i maj. Hur alla brydde sig om mig och ville träffa mig. Nu struntar alla i mig. Ingen vill träffa mig längre. Ingen håller kontakten. Äkta vänskap och bästavänner var bara skitsnack. Det va inte första gången jag fattade det. Men man vill verkligen kunna hoppas på att det fortfarande skulle vara så. Man blundar för att det gör ont och hoppas innerligt att man fortfarande är bästavänner. Att det alltid kommer vara vi. Men för varje gång gjorde det lika ont att höra att hon inte ville träffa mig. Exakt lika ont. Men efter någon dag förträngde jag det och blundade. Sen va allt över och återigen blev jag sårad.
Philip.
Philip har det finaste leendet i världen. Jag lovar. Hans vita tänder nästan skär sig mot hans gyllenbruna hud. Hans leende blir jag varm utav bara att tänka på. Hans leende är perfekt.
Hans hår håller på att växa ut sedan han rakade av allt. Innan har jag inte sätt honom i långthår. Men han ser väldigt bra ut utan hår. Och nu har allt hår börjat växa ut. Det är kort och det är blekt. Att dra fingrarna genom det är en underbar känsla.
Han är lång också.
Och händerna är perfekta. Stora och varma. Hans händer passar mina perfekt.
Philip är inte helsvensk. Hans pappa kommer ifrån Serbien.
Fyra syskon har han också. Han pratar om dem ofta. Han är stolt över dem. Speciellt sin allra minsta lillebror. Hans båda bröder ära döva. Sen han har två systrar. Ett år yngre syster och en på åtta år.
-Är du ledsen? frågar Philip och tar tag i min hand.
Det är dom här stunderna jag älskar mest utav allting.
Vi sitter och ser på solen när dan sakta går ner. Efter en varmdag, är sommarkvällarna dom bästa. Vi sitter och pratar om allting. Allting som ingen annan vet.
Jag pratar om mina vänner som sviker, om min pappa, mamma och min syster. Om att jag känner mig så ensam. Men att med honom vid min sida känns jag trygg.
Han pratar om sina föräldrars separation, om sina syskon. Om sina kompisar och om fotbollen.
Vi pratar om allt. Verkligen allt. Han vet allt om mig. Och troligen jag om honom.
-Nej. Eller lite kanske, mumlar jag och smeker översidan på hans hand och lutar huvudet mot hans axel.
Han smeker mig kind.
Jag andas in doften av hans goda parfym.
-Är dom dumma nu igen?
-Lite. Men jag börjar bli van.
Han lägger armen runt mig och ser ned på mig.
-Du är så söt, mumlar han.
Jag vänder huvudet mot honom och ser rakt in i hans ögon.
-Haha, tack. Tror snarare att du är sötare. Och du har världens finaste leende.
Han pussar mig.
-Bara så du vet kommer jag sakna dina ögon, din rumpa och dina läppar när jag är borta. Jag kommer sakna hela dig, svarar han och skrattar.
Jag slår till honom lite lätt på armen och skrattar.
Han gör mig alltid glad.
|
|
|
|
