9. Nach Dir Kommt Nichts [ff] |
Kapitel nio
He and I had something beautiful
Hon såg på honom, utan att veta vare sig hur hon skulle reagera eller tänka. Orden som nyss kommit från Tom, borde inte ha varit omöjliga att höra, och det var de inte heller. Det tycktes bara så omöjligt att han skulle säga så, efter vad han hade gjort mot henne.
Men uppriktigheten i hans djupa, fina ögon var alldeles för trovärdig för att hon skulle kunna avfärda honom nu. Samtidigt kunde hon inte svara honom heller. Hon visste inte vad hon skulle säga… Hon visste att hon lätt skulle bli alldeles för naiv, och det var det sista hon behövde nu. Hon var redan tillräckligt förvirrad.
Han såg på henne, sökte hennes blick, men hon visste inte om hon skulle våga möta den. Det skulle innebära massa saker, som hon inte trodde att hon skulle klara av just då. I varje fall skulle hon inte klara att behöva svara på hans nyss sagda ord, framförallt inte det.
”Du saknar mig?” upprepade hon därför istället. Hennes röst var monoton och hon sa det utan att tro på det.
Han nickade bara som svar, och fortsatte att se på henne med bedjande blick.
Hon såg ner på det halvt urdruckna kaffe-glaset hon hade framför sig och försökte, så gott hon kunde, intala sig själv att han faktiskt menade vad han sa med sina, för henne, chockerande ord.
Efter några ögonblicks tystnad och funderingar såg hon hastigt upp på honom.
”Du ljuger”, sa hon bestämt samtidigt som hon rättade till den stickade tjocktröjan hon hade på sig. Hon lutade sig mot fåtöljens ryggstöd och såg på honom samtidigt som hon sökte i hans ögon och ansikte efter någon slags bekräftelse på hennes ord.
”Nej, det gör jag inte. Tro mig, det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig och saknat dig. Du kan fråga Bill om du inte litar på mig”, sa han i övertalande ton och lutade sig ännu lite längre fram mot henne.
Hon stelnade till så fort han uttalade sin tvillingbrors namn.
Bill.
Hennes allra bästa vän, Bill… Hur mycket hade hon inte tänkt på honom under de gångna sex månaderna? Betydligt mer än vad hon hade tänkt på Tom i alla fall. Hon hade förbjudit sig själv att ens tänka Toms namn, och trots att det hade varit svårt så hade det gått. Men det gjorde fruktansvärt ont.
Men Bills namn hade hon tänkt varje dag. Hela tiden. Deras vänskap hade varit så otroligt speciell, det hade nästan funnits ett syskonband mellan dem. Inte ”systrar för alltid”, som hon och hennes vänner hade kallat sig när de var yngre. Utan riktiga syskon. Som hon och Helena var. Som han och Tom var.
Det fanns så mycket outtalade känslor dem emellan som de ändå förstod. Bill var den första som hade frågat henne om anledningen till varför ärren som fanns på hennes armar existerade. Han hade varit den hon gått till när Toms svek och otrohet hade uppdagats för henne, och resten av Tyskland. Det hade varit han som hållit om henne när Tom inte kunde. Hon älskade honom, och hon visste att han älskade henne. Inte på samma sätt som hon älskade, eller åtminstone hade älskat, Tom. Och inte som någon annan kärlek i världen. Det var speciellt, udda, unikt… och gick egentligen inte att sätta ord på.
Hon harklade sig och återkom till verkligheten. Till caféet, där hon satt mitt emot Tom, som inte hade slutat se på henne än.
”Hur är det med, Bill?” frågade hon och undvek därmed allt som Tom nyss hade sagt, förutom den nämnda brodern.
Han såg förbryllat på henne, och drog sig någon decimeter tillbaka innan han svarade.
”Jodå… han mår fint. Vad jag vet.”
Hon nickade långsamt på huvudet, och för första gången sen hon lämnade bröderna i Tyskland, skämdes hon för vad hon hade gjort.
Hon skämdes inte för Toms skull. Han hade förtjänat det. Men vad hade Bill gjort som gjorde att hon bara kunde lämna honom i sticket?
Ingenting.
Visst, han var fyra år äldre än henne, och därmed nu tjugofem. Han var vuxen, och kunde definitivt klara sig på egen hand. Dessutom hade han sin bror och sin mor aldrig någonsin skulle svika eller lämna honom… men hon hade ju varit hans vän. De hade ju sitt speciella förhållande till varandra.
Var det över nu? Hade hon förstört allting, bara genom att åka därifrån?
Det var inte förrän hon kände Toms värmande hand mot sin kind igen, som hon förstod att hon grät. Det som plötsligt sved i ögonen inte var någonting annat än tårar, och Tom torkade undan den salta gråten med sin smidiga tumme.
Till en början tänkte hon dra sig undan. Hon var inte säker på att hon ville ha Tom så nära sig. Men när värmen från hans hand spred sig i hennes hud, letade sig in genom porerna och skapade en sprudlande glad värme inuti henne… så lät hon honom fortsätta torka tårarna, som inte verkade ha något slut.
”Så, så”, sa Tom lågt och tröstande medan han flyttade sig närmre henne igen.
Hon andades in i krampaktiga andetag, samtidigt som hon förgäves försökta att lugna ner sig. Hon kände hur andningen blev tyngre och tyngre och gråten tog över alltmer tillsammans med paniken.
Hon hade svikit alla dem hon älskade mest, precis som när hon flyttat från Sverige två och ett halvt år tidigare för att leva tillsammans med Tom. Då hade hon svikit alla, för att hon gjorde det hon trodde var rätt för sig själv. Och hon hade lovat sig själv att hon aldrig någonsin skulle göra om det. Men tydligen hade hon brutit det löftet utan att ens förstå det själv.
”Julia? Julia, se mig i ögonen”, uppmanade Tom henne. Hans lediga hand trevade efter hennes, när han sträckte sig över bordet för att ta den i sin. Hon svalde gång på gång, i hopp om att få bort den kvävande känslan i halsen, innan hon försiktigt blinkade bort tårarna ur ögonen så att hon kunde se honom, och lät honom ta hennes hand och kramade den lugnande. ”Ssch… det blir bra, gumman. Jag ska ta hand om dig. Jag ska inte svika dig igen”, lovade han och log svagt mot henne. Strax efteråt reste han sig, utan att släppa hennes hand, gick runt bordet och slog sig ner i den lediga fåtöljen bredvid hennes, för att sen ge henne en lång och betryggande kram som hon med lättnad lät sig omsvepas i.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Ciissii - 17 dec 08 - 16:56 | | ååhh.. så sött :) grät där på slutet jag med ^^ | sandruskapuska - 3 dec 08 - 21:15- Betyg:  | | Naaaaw, nu måååste hon fölåta honom.Står inte ut mer med tanke på hur mkt han oxå har lidigt<3<3 | | RowsahKanin - 14 nov 08 - 22:54- Betyg: | | Fanken vad du är grym. Jag är helt tagen, riktigt riktigt tagen och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det som jag borde säga är redan sagt i förgående kommentarer, och jaah, det enda jag kan säga är väl att upprepa för hundrade gången att du är en av de RIKTIGA talanger som faktiskt kanske kommer att ha en framtid inom skriveri, om du vill. I vilket fall som helst är du otroligt duktig och jag förundras hur du kan få någonting att bli så otroligt vackert och som jag älskar så mycket, endast utav ord.. Det är helt galet, men du är otrolig, du är underbar och fantastisk, och jaah här börjar jag nästan fria till dig bara för att du skriver så hemskt bra >.< :O x) Men men, du tar mig åter igen och jag njuter som sagt av varenda ord som mina ögon snappar upp. Du är otroligt duktig, och tveka aldrig på det. Kramar <3 | | Toftered - 10 sep 08 - 16:52- Betyg: | Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men om jag hade lyssnat på mer lung musik (inte Fräulein Wunders Wenn ich ein Junge wär) hade jag gråtigt av att jag hade blivit så rörd.
Det är väll det jag kan säga. Just nu iaf. | | Ifos95 - 10 sep 08 - 14:49 | OJ. O__O <3
nu är jag riktigt spänd här,
jag vill ha mer nu genast! :DD | | LoveMusic - 9 sep 08 - 17:27- Betyg: | Men JULIA (märk att jag skiljer på Jamie och Julia)! Vad var det DÄR?! Nu får du faktiskt förklara dig! Vaddå fråga om han LJUGER?! Hallå, han har åkt tillbaka till DIG! De flesta har inte ens fått en chans att få se honom, och tror att han ljuger när han åkt tillbaka till dig?! jo, jag vet att han kanske var otrogen med den där j*vla fransyskan, men som du sa själv, så syntes det i hans ögon att han inte gjorde det. *väldigt besviken*
Och sen måste jag ju bara påpeka en annan sak; BIIIIIL! Det är SYND om honom! Han har inte gjort NÅGONTING, och ändå bara lämnar du honom? Du vet att på 2000-talet så finns det datorer och internet, så ni skulle klarat att hålla kontakten ändå, men nej då, det ska lilla hänsynslösa Julia inte tänka en sekund på (slår vad om att tanken har slagit Bill flera tusen gånger, men han har då inte vågar skicka mail, eftersom att han tror att det var hans fel att du åkte)
Fast det förstås, Tom har verkligen ångrat det han gjort (snälla Julia, tro på mig) så han kommer hålla det han lovade (som för övrigt var übergulligt). Då nu hoppas jag att du lyder mitt råd, så ska jag börja kommentera som om jag faktiskt skriver till författaren^^)
JAMIIIIIIIIIIE DIN JORDGUBBE!!!!!! Har du ens en ANING om hur BRA detta är?! o.O Man blir helt fast i det du skriver, och ALLT blir bara *pussljudgångertusen*
(förlåt för en konstig kommentar, men var tvungen att... få ut mina känslor (A)) | | mikaelanystrom - 8 sep 08 - 20:38- Betyg: | haha måste säga att jag började skratta smått när jag läste "systrar för alltid" haha.
så härlig *_*
mer jamie lilla <3 | | prickigthallon - 8 sep 08 - 20:19- Betyg: | | Nämen AAAAAW <333 Och Tom! <33 Och Bill är så fiiin <33 | | Mp3 - 8 sep 08 - 20:17 | | Riktigt ritkgit vacker ! <3 | | xzandra - 8 sep 08 - 19:38- Betyg: | åhh, jättefin skrivet:) eller hur man ska säga;P
aww, Tom är ju så söt=)
längtar tills nästa del! :) | | JennnyJ - 8 sep 08 - 19:34 | | systrar för alltid... |
|
|
|
