Adrian och jag (kap 9) |
Jag känner mig såå duktig nu som fått ihop ett till kapitel innan det typ gått en evighet xD haha, menmen, hope you like it ;)
kommentera gärna för då blir jag glad, pöss och kjam <3
Kapitel 9
Morgonen därpå vakande jag klockan sex. Kunde inte sova. (där emot kunde Adrian det) Han sover nämligen som ett litet tjockt barn som drömmar om choklad. Jag själv kan inte stänga ögonen, stirrar upp i det gråa taket som egentligen är vitt och kan inte sluta tänka på vad min familj kommer säga. VAD jag ska säga? Jag vet inte och är så nervös ända in i märgen och ändå är det tio dagar kvar. Hur kommer jag då vara när vi ska gå ombord på planet?! Kan någon vara snäll och andas åt mig, jag får ingen luft. Försöker måla upp en bild hur det kommer se ut, jag och Adrian går längs den korta grusvägen fram till det vanliga röda huset, närmar oss dörren och jag dog redan när vi gick av planet. Sedan öppnas dörren och mamma tappar det hon har i händerna och får inte fram ett ljud, pappa blir först arg men sedan så glad att han börjar gråta. Tobias… Ja, han vet jag inte. När det gäller honom, efter det som har hänt kan nog inte ens Gud själv vet hur han kommer regera. Vill han ens träffa mig?
Jag är så rädd, så rädd.
Jag tittar på Adrian som sover, till och med dreglar på kudden och vill inte väcka honom, han är så söt när han sover sådär tungt. Vilket jag även är avundsjuk för, vill också kunna sova sådär.
Så eftersom jag inte har hjärta att väcka honom så att de små chokladkakorna spricker, drar jag försiktigt bort täcket över mig och går genom hallen och ut genom dörren. Jag följer trapporna upp till våningen ovanför våran, där stannar jag utanför en gul dörr i pyjamasbyxor med nallar på och ett svart linne till. Varför jag gick hit vet jag inte, kanske var det att jag helt enkelt måste prata med någon, nu. Den rädsla jag hade förut är inte borta, den växer och trots jag inte vill så svider ögonen, vilken sekund som helst kommer det bära eller brista.
En darrig knackning hörs i det lilla höghuset, jag väntar, rädd, nervös och hoppas de små trollen vaknar. Men inga fotsteg hörs så jag knackar igen, och igen. Tårarna bränner bakom ögonlocken, nu mest över att nu när jag vill prata så finns det ingen där. Jag tänkte precis ge upp när fotsteg hörs och en kedja som rassalar som får mig att le lite. Den gula dörren öppnas och Justins trötta zombie ansikte dyker upp och allt brister.
Jag bryter bokstavligen ihop och känner mig så patetiskt där jag står och tårarna bara sprutar.
”Maria hur är det med dig?!”
Justin flämtar till och utan att jag hänger med riktigt drar han in mig i lägenheten och trycker ner mig i en soffa, därefter springer han och hämtar filt och värmer varm choklad.
”Här.”
Säger han och räcker fram koppen, mina händer skakar när jag tar emot den.
”Du gillar ju inte kaffe, så det fick bli choklad, Dennis kommer också, så får du ta och berätta vad som har hänt.”
Jag vill säga hur snälla dem är, men får inte fram något ljud, bara pip under gråtattacken och Justin håller om mig vilket även Dennis gör när han såg mitt ansikte.
”Vad har hänt, har Adrian skitstöveln dumpat dig?”
Rabblar Dennis på.
”Nej, det har han inte…”
Gråter jag fram, och Justin skjuter in nästa fråga som nästan får mig att skratta.
”Slår han dig? För då jävlar ska vi banka skiten ur honom!”
”Adrian skulle aldrig slå mig, aldrig.”
Säger jag knappt hörbart, efter ett tag då gråten lagt sig (som jag skäms över) gillar inte att gråta offentligt, så släpper de båda greppet om mig men flyttar inte på sig. Sitter på varsin sida om mig och tittar oroligt. Kan ju inte klandra dem, här kommer jag och bankar på deras dörr klockan sex på morgonen och stor lipar, vem blir inte orolig då?
”Det har inget direkt att göra med Adrian.”
Får jag fram och stirrar ner i koppen.
”Det är min familj, och…”
Jag tystnar.
”Jag vet inte vart jag ska börja.”
”Vi lyssnar, vi kanske verkar lite virriga ibland och så, men vi är väldigt duktiga på det där med att lyssna och förstå.”
Justin ler lite och båda kollar på med sina snälla gråa ögon. De har den där färgen på ljus gråa moln, det är faktiskt fint, på dem i alla fall.
”Ni är så snälla, men vet inte om jag vill dra in er i detta.”
Viskar jag och känner hur det bränner i ögonen, Dennis klappar mig mjukt på axeln.
”Det är ingen fara, och nu när du ändå kom stor gråtandes hit så måste vi ju få veta anledningen, eller hur?”
Retas han och blinkar, Justin ler mjukt mot mig. Så jag berättar, från början om allt.
Om min familjs problem, mina föräldrars gräl och bråk som till slut ledde till det som hände för två år sedan, då min pappa slog henne. Hur hela familjen gick i terapi, hur allt det fick mig att gå under i en viss period, om de knappt synliga ärren på mina armar och medans jag berättar stirrar jag i koppen och dess innehåll. Samt hör jag hur någon av dem drar efter andan, men jag fortsätter. Pratar på om att i hela mitt liv hade jag inga vänner, inte dem som man kunde lita på och kalla bästa vän. Att den enda jag hade var min hund Mattias och min älskade bror Tobias som var min värld, han skyddade mig och gav mig trygghet från världen utanför. Och det var kanske då med tiden som känslorna till honom förändrades, då jag insåg att det jag kände för honom var mer än bara syskonkärlek. Något som jag inte borde känna.
De får höra om mina planer att rymma, försvinna från den plats som sög musten ur mig och den bror som jag älskade som luften jag andas. Hur jag inte kunde leva där, inte med honom i min närhet. Till slut bokade jag en biljett i smyg och packade bara de mest nödvändigaste sakerna, stack ut mitt i natten utan att ens skriva en lapp och tog nattbussar fram till närmaste flygplats där jag gick ombord på flyget till England, med målet London.
Hela tiden som jag pratar på darrar rösten och salta tårar droppar ner i den nu ljumna chokladen, känner sedan hur Dennis lägger sin hand på min axel och hur Justin gör detsamma. Jag sväljer och fortsätter så gått det går, berättar om Bill som lyste om min då dystra värld och gjorde mig glad på alla sätt och vis, om Rasmus som var som en ängel men hur de försvann tack vare mig.
”Maria, det är inte ditt fel för att Bill och de andra dog. Olyckor händer, olyckligtvist drabbades det dem och de som står de närmast.”
Justin flyttar sig närmare och kramar om mig.
”Men om jag hade följt med kanske…”
Började jag men Dennis avbröt.
”… så kunde du dött du med.”
Jag tittar upp, kollar med rödgråtna ögon på Dennis och sedan på Justin.
”Men jag hade fått varit med honom, fast då skulle jag aldrig fått träffa Adrian.”
Viskar jag och tittar ner igen i koppen, chokladen är kall nu.
”Du visste vem Rasmus var,”
Jag tittar upp igen på dem båda.
”Det var därför du frågade om honom häromdan, du var tjejen som fick honom att älska dig så mycket att han var villig att göra allt för dig.”
Avslutar Justin.
”Ja, det var jag.”
Erkänner jag, sedan berättar om tiden efter då jag bad honom att gå och hur Adrian fick mig att förstå att han inte tänka gå i första taget, hur han till och med satt ute i spöregn för att försöka förklara om Jasmine. (som jag bröt näsbenet på) Och det sa jag till tvillingarna, de bara skrattade och tyckte att hon förtjänade det.
De fick höra om resan, resan hem. Som jag börjar ångra, för tänk om de inte vill se mig? Tänk om de trott att jag var död och gjort en gravsten till mig, tänk om de har glömt mig? Min egen familj.
”Jag vet inte vad jag ska göra.”
Sa jag till slut, tårarna har slutat falla och jag tittar ynkligt på dem.
”Jag tycker att om du vill, ska du åka, men bara om DU tycker att det känns rätt.”
Dennis tittar på mig.
”Det kommer förmodligen bli en tuff resa för dig, men om du verkligen vill så klarar du det. Men du ska inte åka om du känner att du inte vill, som du sa har det gått tre månader sen… Och din bror kanske du får svårt att prata med efter händelsen, men du sa ju att du inte älskar honom på det sättet längre så han kanske kommer lyssna.”
Jag kan bara nickar och torkar bort tårarna som kladdat sig fast som äckligt lim.
”Jag tror nu att vi alla behöver en tidig frukost, hon är halv åtta och DET är tidigt frukost.”
Vi alla tre vet att Justin sa det mest för att muntra upp stämningen lite, så Dennis var med på noterna.
”Klart det är tidig frukost om man är en levande zombie som sover nästan hela dagarna!”
Skrattar Dennis lätt och jag kan inte låta bli att skratta även jag, det jag gillar med dessa två små troll är att de delar med sig en glad stämning till alla runt om. Man bara måste le när de snackar eller börjar skratta, det smittar.
Så ännu en gång sitter jag äter frukost med tvillingarna, vi pratar om allt och ingenting och för första gången i mitt liv har jag fått vänner, dem som man kan lita på och kalla bästa vän.
_________________________________________ _
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | foreversacred - 24 okt 08 - 14:24 | | han heter ju icke Bill | abeer - 10 sep 08 - 19:45- Betyg:  | | jätte bra!!! | | tjoh - 8 sep 08 - 11:55 | | underbart bra ! :D men jag längtar tills att dom kommer iväg ! hoppas verkligen de gör det :D ! <3 3 |
|
|
|
