Friskt vågat, hälften vunnet kap.10 (th-ff) |
Dagar går.
Solen reser sig varje morgon över hustaken.
Och en morgon gör jag det med, reser mig.
Reser mig från botten av min grav.
Såhär brukar det vara, jag är framfusig, tar det jag vill ha, springer rakt in i livet och omfamnar det.
Och ibland är det en vägg jag springer in i och då faller jag.
Men jag reser mig alltid.
Återupptar kontakten med omvärlden, med vännerna.
Fester och sovmorgon, rakt på igen.
Jag är alltid värst, alltid den som dansar på borden.
Dansar och dricker, skrattar och ler.
Blir presenterad för en kille, Dylan.
Lång och mörk står han där med alldeles gröna ögon.
Varför skulle det inte kunna vara han?
Jag känner mig helt klart dragen till honom.
Han är snygg, lyssnar fint och han har inte gjort mig illa.
Tusen gånger bättre än den svikande Bill.
Så vi börjar träffas allt oftare.
Helt klart känner jag någonting, kanske inte den där djupa kärleken men den kanske kommer sen.
Jag berättar allt om mig själv, allt utom Bill.
Jag vägrar prata om det, för det gör fortfarande så ont.
Och det är inte så smickrande att folk så lätt kan kasta bort mig.
Men han säger hela tiden att han aldrig kommer lämna mig, och jag tror honom.
Blir rätt bra vän med hans syster Sarah också, vi har kul ihop och samma stil.
Hon blir som ett stöd också, fastän hon inte vet om det själv, eftersom hon nyligen blivit dumpad också och vi peppar upp varandra.
Och Dylan och jag har kul ihop, han älskar min vilda sida.
Sarah ringer en dag.
Hon har fått någon på kroken också, vill ha dubbeldejt med oss.
Hon är stolt, detta är något speciellt.
En speciell kille.
- Ni kommer förstå, säger hon. Ni kommer förstå när ni ser vem det är.
Och ja, jag förstår när jag ser vem det är.
Vi står där inne på restaurangen, uppsnofsade, min hand vilar i Dylans.
Hans läppar mot min kind i samma ögonblick som jag ser Sarah komma gående med en välbekant kille.
- Är det inte otroligt, säger hon. Tänk, Bill Kaulitz är intresserad av mig!
- Ja jo, säger jag. Han är ju jättekänd.
Jag låtsas stenhårt inte känna honom och han faller in i samma stil.
Vi skakar hand och presenterar oss.
Hans hand i min, hans något förvirrade ögon som möter mina.
- Jaha, säger jag. Hur träffades ni då?
Det här ska jag klara, vi kan umgås såhär.
Det är ju över.
Jag har ju gått vidare.
.
|
|
|
|
