Friskt vågat, hälften vunnet kap.9 (th-ff) |
Alla har övergett denna, men ars, jag tänker skriva klart denna :P
------------------------
Min lilla etta, den har stått övergiven ett tag.
Men nu är jag tillbaka och gör nytta av den.
Verkligen nytta, jag går inte utanför dörren.
Svarar inte i telefon heller.
Går under jorden.
Gömmer mig i min lilla håla.
Gömmer mig och slickar mina sår.
Självömkan.
Känner mig så otroligt sviken.
Han kunde bara sparka ut mig sådär rakt av, och det på grund av ett misstag!
Hans misstag dessutom.
Men jag älskar honom.
Om han bara kunde komma tillbaka..
Ringer slutligen hans nummer.
Han svarar, men säger att han inte vill dra upp såren genom att prata med mig.
Säger att han tror att han vill gå vidare.
Tror? Hur ska han kunna bestämma sig om jag inte ens får en chans?!
Tjurskalliga jävel.
Så tänker jag.
Men han ska vara MIN tjurskalliga jävel.
Och ändå..
Om han kom nu, skulle jag verkligen vilja ha honom då?
Vill jag ha någon som slänger bort mig hur lätt som helst för att andra människor hoppar på mig?
Både hatar honom och vill ha honom.
Vill vill vill.
Men det gör väl inte så mycket att jag är förvirrad, det är ju knappast som att jag får en chans att välja.
Jag väljer nog ändå fel.
För jag ser hans ansikte på tevens ruta, och jag byter inte kanal.
Att se hans ansikte igen.
Får inte röra, aldrig mer.
Teven ligger på golvet med krossat glas.
Hoppsan.
Så lugn är jag.
Liten knuff och teven åkte i golvet.
Jag kanske slog i handen, kanske är därför som jag gråter.
Inte gråter jag över honom, nej nej, en svikare.
Ännu en sån.
Ännu en som svek.
.
|
|
|
|
