Flickans öde |
Alla husen låg tysta och mörka, förutom i ett litet fönster där ljuset letade sig ut. I det fönstret satt en liten flicka. Hon satt och tittade ut samtidigt som hennes tårar rann. Blodet rann ner från hennes händer och ner på golvet. I andra handen höll hon den rakblad som varit hennes tröst under många år. Så många gånger hon suttit så här på natten. Det var på natten hon kunde släppa sin fasad. Ingen som såg henne så hon kunde gråta ifred. Hon tittade ner på sin handled. Det var så vackert. Armarana var fulla av sår, sår för allt hon försökt glömma. Hon tittade ut på snön som singlade ner. Tänk att vara fri. Hon ville själv vara fri. Hon visste det inte då men just den natten kom tankarna. Tankarna om att bli fri, fri på riktigt. Hon vaknade av att hon frös. Hon hade somnat vid fönstret igen. Hon hoppade ner på golvet där hennes blod hade stelnat. Inte alla av hennes sår hade slutat blöda riktigt. Hon tog på sig en svart, stor tröja och en svart kjol. hennes ärrade ben gömde hon med svarta strumpbyxor. Hon gick sakta in i badrummet och började sminka sig omsorgsfullt. Alltid svart.
- Hanna är du vaken än? Skrek hennes mamma nerifrån.
Hanna orkade inte svara. Hon visste ändå att hennes mamma skulle komma upp och kolla. Efter en liten stund stod hennes mamma bakom henne och granskade henne.
- Varför måste du alltid bära svart? Du som är så söt. Du ser så hm... ja dyster är nog det rätta ordet. Sa Hannas mamma
Hanna klämde sig förbi sin mamma och sprang ner från trappan. Hon åt aldrig frukost och gjorde det inte idag iheller. Hon bara slet åt sig sin väska och gick ut i den kalla vinter dagen mot skolan. Hon frös. Hon ville inte till skolan, ville inte till Läraren. Han som tittade på henne, rörde henne. Han som sa att hon var söt. Han som utnyttjade henne sexuellt.
- Akta bilen! Skrek någon.
Hon vände sig om och såg en stor lastbil komma farande. Hon var som fast frusen och kunde inte röra sig. Eller så ville hon inte röra sig. Det kanske inte drog skam över familjen om hon dog på detta sätt än självmord. Då kanske dem inte skulle lägga skulden på sig själva. Hanna stod kvar och väntade. Väntade på dödsmällen som skulle göra henne fri. Men den kom aldrig. Hanna öppnade ögonen och såg att lastbilen hade hunnit stanna framför henne. Så nära hon hade varit. Så nära av att få dö. Istället fick hon gå vidare mot skolan.
-Va fan håller du på med? Du kunde ju ha dött! Skrek chauffören.
Han var alldeles vit i huvudet.
-Jag vet. Var allt Hanna sa till svar
Hon var gråtfärdig. Så nära hon hade varit. Hon hade redan missat den första lektionen. Nu måste hon möta Honom direkt istället.
Hon öppnade dörren försikigt. Det fösta hon såg var Hans ögon. Han log.
-Hej Hanna, lite sen kanske? Sa Han med sin äckligt hesa röst
Hanna svarde inte, ville inte. Hon gick och satte sig vid sin plats hon viste vad som skulle hända på rasten. Hon var lite annorlunda. Hon älskade lektionerna men hatade rasterna. Det ringde och alla eleverna sprang ut. Hanna försökte gå ut så snabbt som möjligt. Men det funkade inte, det hade aldrig gjort det.
- Hanna kan du följa med mig? Hörde hon Han säga
Hon vände sig om och gick med tunga steg mot Honom. Han strök sina händer mot hennes kind och lyfte upp hennes huvud så Han såg rakt in i hennes ögon.
- Du är så söt och du är min! Sa han samtidigt som han tog henne i handen.
Han ledde in henne i grupprummet. Hanna mådde illa. Han tryckte sin kropp mot henne och hon kände hans hårda könsorgan mot sina lår. Hon började gråta
-Snälla låt bli jag ber dig. Jag orkar inte! Kved Hanna.
Han lyssnade inte och hans andetag blev tyngre. Han började fumla med sina byxor. Han slängde upp henne på bordet och drog upp hennes kjol. Hannas tårar rann som aldrig förr. Hon slog honom i ryggen försökte få Honom att sluta. Han var för stark. Han började stöna lågt och Hanna blundade. Hon försökte tänka sig bort. Allt blev tyst. Han var klar.
- Du är verkligen underbar. Sa han och skrattade lågt. Han lyfte ner henne från bordet och rättade till hennes kjol. Han daskade henne lätt på rumpan men blev med ens allvarlig.
- Detta är vår hemlighet. Glöm inte det sa Han
Hanna öppnade dörren och sprang ut. Ut från skolan. Hon ville inte vara där mer, ville inte komma tillbaka. Hon såg inget genom sina tårar hon brydde inte sig iheller. Hon hörde bilarna tuta men fortsatte springa. Då plötsligt stannade hon. Hanna stod helt stilla. Bilarna susade brevid henne. Hur klarade hon av att stå sig där? Hon fattade inte det själv. Då hörde hon bilen. Hon såg den. Den var mot henne. Det var halt och den skulle inte klara av att stanna. Nu skulle det gå. Nu skulle hon dö.
-Akta! skrek någon.
Hanna tänkte inte flytta sig. Nu ville hon dö. Hon ville inte leva mer. Om hon bara var fulare då skulle detta aldrig hänt då skulle hon varit som alla andra tjejer. Hon hade försökt bli fulare. Snaggat sig, Slått sig så ansiktet var sönder slaget men inget av det hade hjälp. Bilen kom närmare.
Snart skulle det smälla. Men då kom det någon springande. Personen hoppade ut och knuffade till henne. Hon flög upp på trottoaren. Då hörde hon en duns. Vad hade hänt? Det sved i hennes arm. Hon hörde bilar bromsa in. Hanna försökte resa sig.
-Han hoppade bara ut. Jag såg honom inte. sa någon
-Det är sant. han räddade hennes liv. Sa någon annan
Hanna tittade bort vid den bilen som skulle blivit hennes död. Hon såg en massa blod. En pojke låg vid bilen. Hanna sprang fram till honom. Han andades inte. Vad hade hon gjort? Hon hade dödat en människa. Hans hår var blodigt och låg smetat med huvudet. Hanna strök bort det. Ansiktet var misshandalt men ändå skönt att se på. Han var lång. Hanna började gråta. Varför hade han räddat hennes liv? Hon hörde sirener på avstånd men hon vägrade att lämna den unge pojkens sida. Hon följde med in på sjukhuset. Dem opererade honom i många timmar och Hanna fick vänta länge tills hon fick komma in.
- Han var nära att dö. Ta det lungt med honom, han behöver vila. Vi kommer in om en stund. Sa doktorn som räddat livet på honom
Hanna smög försiktigt in. Det var en massa slangar och maskiner som lät. Men han hade ögonen öppna. Hanna gick fram och kramade hans hand.
-Varför? Varför hoppade du ut framför bilen? Frågade Hanna
- Du såg ut som en ängel. Svarade han lågt och med en raspig röst.
Han somnade och Hanna satt och kollade på hans ansikte. Det var vackert. Hon fick vänta i några timmar innan han vaknade.Hon visste inte vad som hade hänt men under tiden som han sova hade Hanna börjat gilla honom, fått förtroende.Tiden gick. Hanna gick ut för att ringa sina föräldrar. Hon berättade vad som hade hänt och vägrade att komma hem. Hon skulle stanna där tills han blev frisk.
- Har du inga föräldrar? Frågade Hanna när hon kommit tillbaka
Han nickade med huvudet.
- Jo men dem är upptagna och kommer imorgon. Svarade han
Hanna satt hela kvällen med honom och pratade. Eftersom han hade fått stränga order om att inte prata för mycket så var det Hanna som fick prata. Helt plötsligt så började Hanna prata om sina problem och snart var hela historien framme.
-Du måste gå till polisen! Sa pojken upprört.
Hanna skakde på huvudet och bytade ämne. Mycket snart somnade dem båda hand i hand.
Hanna vaknade av att någon skakade henne lätt på axlen.
-Tack för du stannade här med Eliah. Sa någon
Hanna kände igen den rösten. Hennes kropp ryste till. Hon tittade upp. Det var Han, Läraren. Hanna började skrika. Hon blev utom sig. Hon började slå omkring sig. Ingen kunde lungna henne inte äns Eliah. En doktor fick komma in och ge henne lugnande medel. Han tog också ut Eliahs föräldrar. Själv med Eliah så började Hanna lugna sig.
-Det var han va? Frågade han tyst.
Hanna satt bara och gungade fram och tillbaka. Eliah reste på sig .Han skakade Hanna
- Det var han eller hur! Det lät mer som ett påstående än en fråga.
- Det var han! Skrek han nu.
Hanna började gråta.
-Jag ska döda honom! Eliah var förbannad.
Hanna skakde på huvudet. Eliah satte sig ner på knä och tog hennes huvud intill sin kropp. Hanna ryckte till.
- Det är ingen fara. Han ska åka dit för det. Han ska det, Jag lovar. Viskade han i hennes öra lungt.
Han viskade trygga ord i hennes öra samtidigt som han vaggade henne. Snart så sov Hanna med Eliahs armar runt sig.
Hon vaknade av att Eliah väckte henne.
-Jag har anmält honom nu. Sa han
Hanna flög ur sängen. Hur kunde han? Hanna sprang ut ur sjukhuset. Nu skulle alla få veta. Hon bara sprang visste inte vart hon skulle ta vägen.
Hon satte sig ner i snön. Glassplitter från en flaska låg runt henne. Hon tog upp en stor vass bit.Hon tänkte inte bara tryckte biten mot handleden. Blodet pressades ut. först sen började det rinna mycket. Det rann ut i snön och färgade den röd. Hon tittade runt sig. Det var så vackert. Hon tog upp sin bläckpenna och skrev på armen
" Jag älskar dig Eliah. Tag för den tiden vi fick, glömmer dig aldrig. Men jag kan inte leva med skamen. Din för evigt. Synd att det blev så här!"
Blodet strömade nu ner från hennes hand. Hon tog andra armen och skärde ne djup skåra vid undersidan av armbågen. Den rann ner från hennes arm och hon kände sig svagare.
- Hjälp henne. Ring 112. Hörde Hanna en röst skrika innan hon försvann in i mörkret.
Nu är jag fri, fri för alltid var hennes sista tanke.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | NadaZero93 - 26 dec 07 - 20:32- Betyg:  | ååå.... lag älskar verkligen den här. så otroligt vacker, hemsk, verklig.
Du är så otroligt bra. | | maalin_ - 27 mar 06 - 01:54- Betyg: | herregud vad duktig du är ..
Jätte fint men sorglig : | | | Emiiilia - 24 mar 06 - 01:03- Betyg: | | Herregud vad rörd man bleev , jag började faktiskt gråta . Jättebra skrivet. | | Cilises - 23 mar 06 - 06:37 | | skit bra var den!! | | sofiiie - 23 mar 06 - 04:03 | Jätte vacker men också Jätte sorlig:'(
Du är duktig:) | | Forever_you - 23 mar 06 - 02:30- Betyg: | shit. blev verkligen berörd.
jätte bra, välskriven. |
|
|
|
