Livets plåga |
Visste inte hur det hade börjat.Kanske det funnits i mig hela tiden. Jag är inte som alla andra. Jag skar mig. Jag är konstig.Jag är annorlunnda, inte som alla andra. Jag har försökt ta livet av mig men hade inte mod. Det var mitt fel. Jag är ful, äcklig och missbildad. Jag ser varje dag en flicka i min spegel och jag hatar henne. Jag hatar henne så mycket. Jag vill försvinna. Jag har många bra vänner. Min kille älskar jag över allt annat. Men Det kallar. Det frestar mig. Det är tre månader sen jag skar mig sist. Men det kommer igen. Jag har hittat rakbladen, men inte vågat. Men kanske inatt när alla tårar kommer. När jag gråter över mitt liv, över att alla behöver stå ut med mig. Försökt många gånger men modet har svikit mig. Varför? Jag vill ju bara försvinna. Många ärr har jag och många minnen, dagen kommer då jag tar mitt liv. Kanske inte idag kankse inte imorgon men någon dag. Jag vill! Men jag är ändå nyfiken. Jag gråter i ensamhet. Ingen ska få se mina tårar rinna. Då är man svag, men e en veckling. Jag har blivit beroende av att skära mig. Jag tror att jag behöver hjälp. Men jag är för stolt eller är det rädsla som gör att jag inte ber om det. Men kan man bli beronde av att se sitt blod rinna? Älskar att känna smärtan känna att man finns på riktigt? Jag har blivit det men jag är annorlunda, inte som alla andra. Jag borde inte blivit född och jag önskar att ni skulle kunna förlåta mig för att jag blev född. Det var ett misstag, gud gjorde ett misstag. Mina väggar är förstörda av saker jag slängt i dem mina armar förstörda av sorg. Jag vet inte varför jag gråter. Jag borde ju vara lycklig. Inget ont har hänt mig. Jag är ju bara jag. Det är problemet jag är jag. Jag har inget svar på allting. Alla säger att vi självmordsbenägna personer är själviska, jag blir så ledsen. Varför är det själviskt? Är det inte mer själviskt att hålla oss kvar här, låta oss vara olyckliga.Varför? Försöker hålla masken men kommer den hålla. Några gånger har den hållit på att brista, i mörkret när ingen ser men någon är där. Då rinner en ensam tår ner från min kind, för jag är igentligen ensam. Fast jag har Er. Vrje morgon tar jag på min mask. Jag är inte som alla andra. Kalla mig wannabe kalla mig fjortis. Det är bara jag som vet. Ingen annan. Ord kan såra. Men ej jag har hört sånna ord. Men jag är inte som alla andra. Jag är annorlunda. Jag försöker se allt positivt men nu är det nästan bara negativt. Jag försöker få fram det med dikter men det når inte fram. Jag är trög och misslyckad. Det är inte ert fel att ni inte förstår mitt budskap, det är mitt eget. Jag vill inte leva så här längre! Jag vill ha hjälp och bli fri. Jag vill kunna se på mig själv och känna att jag är som ni. Men aldrig kommer det att hända. För jag är annorlunda, jag är inte som alla andra. Jag är misslyckad och äcklig. Det är inte mig ni älskar det är mitt skal. Ni har bara inte insett det än. Jag vill hoppa. Känna mig fri. Men kommer jag? Kommer jag att ha mod? Ingen vet, inte äns jag vet. Fan vad mycket hat. Hat är bara ett begrepp men ändå ett stark ord. Att hata någon är en stor grej. Jag hatar personer. Det gör jag, eller kanske inte. Jag evt inte, jag vet ingenting. Jag är ingentligen död. Men är dömd att leva på jorden. När man dör blir man på nytt född? vilken hemsk tanke. Alla tror det är problemen man vill fly från. Har jag problem? jag är konstig och annorlunda. Men problem? Inget har häntt mig ju så jag ska igentligen inte klaga. Kanske såren blir för djupa nästa gång. Kankse. Inte vet jag. Men jag är ju trög. Mina ben är också täkta, jag fick inte plats. Slickar du på såret svider det, ännu mer med salt. Varför detta? Vet inte, kanske en sadistisk utförelse. Eller kanske bara att man vill känna,känna en känsla. få bekräftelse att man lever. Inte vet jag. Men jag vet ju inget. Jag vill inte sluta skriva. Jag får kontakt. Jag söker kontakt. Fast jag är blyg och hatar människor. Nu kom hatar igen. Men det är sant jag gillar inte människor speciellt inte sånna som har bra självförstoende. Avundsjuk? Ja det är jag! Jag kan inte hjälpa det men jag erkänner jag är avundsjuk som klarar livet och är stolta över sig själva. Dem gillar sig själva sina kroppar m.m. Jag hatar dem också. Jag hatar många fast det är ett starkt ord. Varför? Det vet jag inte. Är nu detta sant. Knske jag bara vill dra en snyft historia. Kanske jag bara vill ha uppmärksamhet. Men jag tror inte det. Jag har burit detta länge och nu behöver det komma ut. jag vill att det ska komma ut. Tror jag. Men jag vill inte ha hjälp. Tror jag. Jag tror inte att någon kommer läsa detta men kanske nån ser. Detta är sant, och jag lever fortfarande. tror jag. Jag är allt man inte ska vara. Det dära dödar mig sakta innefrån. Jag torkar ut och allt bli visset. Mina tankar blir mörka och hemska. Bara gör upp en massa planer. Planer hur jag ska kunna ta mitt liv. Kanske vänta lite för länge när bilen är på väg eller tåget. Knske ta en massa piller och bara somna. Råka skära för djupt. Det är många planer. Men modet saknas. Jag tänker för mycket. Det är inte bra. Natten är värst då tänker man mest. Då är allt tyst och lung. Ingen är där och det är mörkt. Det är bara jag som kan se. Se vad som händer i mitt rum. Bara jag som ser mina tårar, mina ensamma tårar. Ingen annan, ingen annan får veta.
|
| Kommentarer | | Cilises - 23 mar 06 - 06:29 | Du, jag har känt exakt som du har, jag vet hur det är...vill du snacka så skicka ett mail. Vill gärna hjälpa dig om jag kan...och om du vill låta mig hjälpa dig?
Kan ju alltid delge dig hur mitt liv varit, hur jag klarat mig igenom skiten och äntlien hittat upp ur det.
kramar Cili | | sofiiie - 23 mar 06 - 03:38 | Bra skrivet men sorlig,:(
Kämpa på , du kan klara de:)
Säg till om du vill prata:) |
|
|
|
