Adrian och jag (kap 8) |
sorry, men här är del 8..
Kommentera gärna, pöss och kjam på er <3
Kapitel 8
Chockad över vad jag just gjort stirrar jag på henne med näven i högsta hugg, hennes fula perfekta näsa rinner det blod ur och av hennes tolkning att avgöra så är den nog bruten.
”Var… varför gjorde du så för?”
Jasmine kollar på mig med ett sorgset uttryck, håller om sin krossade näsa och gråter som om det vore störtregn ute, och om du frågar mig så var hon värd det. Men det säger jag självklart inte.
”Du är dum och jag gillar inte dig.”
Ville jag säga, men istället sänker jag näven och tittar skuldmedvetet på henne och rycker lätt på axlarna. Men så fäster jag min blick i hennes, ler lite och svarar;
”Tyckte att du behövde det så att du kanske börjat äta pepparkakor och blir snäll, och för att man inte slår min pojkvän hur som helst.”
Då fnyser hon högt och tänkte först säga något, men så springer hon iväg och jag kan bara skratta. Adrian tittar skumt på mig, sedan åt det håll bimbo freaket sprang åt och sedan åter igen på mig och börjar efter en kort stund själv skratta. Vi står där och skrattar åt säkert absolut ingenting, men kul är det! Jag nästan viker mig av skratt och smärtan i handen efter att ha slagit till så hårt känner jag knappt längre, nu rinner nästan tårarna på grund av skrattet och Adrian kipar efter luft. Till slut hämtar han andan och tittar roande på mig.
”Vad skrattar vi åt?”
Jag slutar skratta och tittar tomt på honom.
”Jag vet faktiskt inte, man kanske inte ska göra det efter att ha krossat någons näsben?”
Adrian svarar inte utan bara lyfter upp armarna i en gest, sedan brister vi ut i skratt igen men jag tystnat tvärt när jag kom tänka på hans näsa. (och ja, hans näsa bryr jag mig självklart om)
”Vi borde nog gå hem och tvätta rent det där?”
Säger jag och tittar på hans ansikte, blodigt och det har även droppat ner på hans vita tröja.
Väl hemma igen i den varma och trygga lägenheten hjälper jag att tvätta rent Adrians näsa som nu har slutat blöda. Och när vi sitter där tillsammans sådär tätt intill varandra i soffan och låter Adrian ha sin högra arm runt mina axlar glider mina tankar iväg till flygbiljetterna i lådan. Han vet om det nu, och om exakt elva dagar bär det av, då ska jag och Adrian åka hem tillsammans till min familj.
Tjugonde juni.
Det är det datumet som jag bestämt, samma dag som min mamma fyller år. Och jag inte hjälpa det, men jag glider nu nästan hela tiden tillbaka till den dagen på flygplatsen som känns som hundra år sedan. Den dagen då jag sprang in dit för att leta rätt på Bill, jag hittade honom men när han bad mig följa med så avstod jag och sedan efter ha lämnat honom ensam kvar träffade jag min bror. Tobias. Vår återförning om man kan kalla det så, blev ju inte det lycktaste. För ni som minns så var det den tiden då jag älskade honom, ni vet på det dära sättet man inte får älska sin bror och jag KYSSTE honom! Jag kommer aldrig, aldrig glömma det. (Jag lovar) Nu är jag bara så rädd man kan bli, för hur kommer det blir när vi ses igen? Kommer vi kunna se in i den andres ögon utan att vända bort blicken, kan vi prata som inget har hänt och kan min kära bror någonsin förlåta mig för det? För det var ju aldrig riktigt meningen att jag skulle kyssa honom, det bara blev så och nu kanske han tycker jag är världens äckligaste person. Men nu är det ju så att jag inte älskar honom på det dära sättet längre, kommer han förstå det? Jag hoppas så innerligt att han har glömt det, att jag kan glömma det. Men det går nog aldrig, inte så länge grisar inte kan flyga, så säkert är det med den saken.
Och här sitter vi, Adrian och jag, jag kommer även på att tänka vilken tur jag hade som hittade honom. Han är sötast och har dem mest underbara händer att hålla i, jag ler varje gång han tar i mina och han signalerar någon slags trygghet jag inte haft på länge. Han gör mig glad och hel. Ja, jag tror faktiskt att jag älskar honom. Så för att få det i saken, tittar jag på honom, min älskade Adrian och ögon liksom glittrar när jag säger orden.
”Jag älskar dig, det gör jag faktiskt.”
Han bara ler, lutar sig lite framåt och pussar mig mjukt och skönt på munnen.
”Jag älskar dig också, det gör jag.”
Säger han och ler på det sätt bara han kan, och jag hoppas så att denna stund inte är över. Till slut när klockan närmade sig tio begav vi oss till sängs, visst vi är lediga, men om man är ledig ska man ju vila upp sig, right?
”Elva dagar, snart tio.”
Vi ligger under täcket och har armarna ihop slingrade om varandra.
”Är du säker på att du är redo? Ja menar, det har gått en väldigt lång tid och de har inte hört något från dig på över tre månader.”
Adrians bröstkorg åker upp och ned i jämn takt, hans andetag är så lugna på något sätt, som om hela världen kan vänta på en i en evighet på precis allt.
”Jag tror jag aldrig kan bli redo, men jag måste. Jag vill att mamma ska veta att jag lever, inte bara höra min röst, utan SE mig mitt framför henne. Jag vill se dem alla.”
”Då kanske det är bäst att vi börjar packa snart, och be om semester ledigt utifall vi är borta längre än semestern vi redan har från jobbet.”
Jag tänker först en stund, mest på vad jag ska säga till dem, hur jag ska se ut och sådant, men tränger undan det för en kort stund och öppnar munnen.
”Jag ska se om jag hittar en eller två väskor vi kan packa i, redan imorgon, så att det är gjort och så.”
Adrian svarar inte, och jag säger inget mer heller. Kanske ingen av oss vet vad den ska säga, kanske vi båda är rädda för att träffa min familj? Det borde vi, jag har inte sett dem på evigheter och Adrian är ju för tusan ihop med deras dotter som rymde och själv aldrig flygigt för den delen heller.
Den natten sov nog ingen av oss så bra.
_____________________________
ps: ska trycka den första, (Jag älskar min bror) men ska byta titel och några namn i den, får se hur det går.... ^^ x)
Jag är glad :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | abeer - 6 sep 08 - 21:25- Betyg:  | | braaaaaaaa!!! | | tjoh - 6 sep 08 - 13:27 | | skitbra :D <3 trycka ? :O :D | | ciitronvatten__ - 6 sep 08 - 00:14 | | äntligen ! jag älskar det , fullkomligt älskar den här !! |
|
|
|
