Nerina och livet där efter. (del40) |
Hej allihopa.. Ja, ni vet ju var som väntar. Jag har länge sagt att det bara ska bli 40 avsnitt så.. Här kommer det fyrtionde avsnittet av Nerina och livet där efter. Alltså Den sista delen. Jag hoppas ni förlåter mig. Ja, nu ska jag inte säga så mycket mer. Här kommer det….
Jag stirrade på honom. Skulle vi verkligen gå ut nu? Det var klart. Han gillade att göra sina mord storartade, det visste jag. Nu var jag, och kanske Devan, offer för hans ego. Han var sinnes sjuk. Hans egen dotter. Jag hade aldrig sätt honom på det här viset. För mig hade han alltid varit storartad. Vis. Och på många sätt, en förebild.
”Jag sa: Då går vi ut genom dörren!” Han viftade med sin stav, och jag smällde in i den hårda ytterdörren. Jag ville skrika, men lät bli. Han skulle inte bli tillfredställd. Jag bet ihop, och öppnade dörren. Försiktigt tog jag ett steg ut. Det var kallt, och på marken låg snön redan tjock. Men snön fortsatte falla från himmelen, som i sitt fall var svart. Det enda som lyste upp, var månen, som inte var full, men nästan. Det var mystiskt, och vackert. Han kunde inte valt en bättre kväll.
”Vad väntar du på?” väste han, och tryckte sig mot min rygg. Han flåsade mig i nacken, och jag ryste. Men jag visade inget. Jag var duktig på teater. Jag kunde gömma känslor. Jag svalde, och fortsatte gå ut i snön.
”Stopp” sa han ”Vi ska till baksidan av huset” Jag nickade. Naturligt vis. Jag började gå runt huset med Mörkrets Herre bakom mig. Mina fötter brände av köld, och hela jag kändes som en isbit. Jag skulle lika gärna kunna förfrysa till döds. Ett par hundra meter ifrån huset låg skogen. Den var tät, och där kunde man gömma sig. Men jag skulle aldrig hinna springa dit, inte ens om jag gjorde en undanmanöver. Och hur skulle jag få Devan ur hans grep? Honom skulle han nog inte släppa frivilligt. Tankarna for igenom mitt huvud, medan jag sakta men säkert gick mot min undergång.
Nu var vi på husets baksida, trädgården. Fönstren från huset reflekterade sig som speglar, och visade inget täcken på att det fanns någon där inne vid liv. Det förvånade mig inte, Mörkrets Herre var grym och skonings lös. Han var inte den jag alltid önskat att han var.
”Här blir bra” sa han. Jag stannade. Jag ville inte säga något, men vi stod på isen till dammen, som jag endast hade sett på gamla fotografier. Men isen var säkerligen tjock, och den skulle aldrig kunna brista. Men jag kunde ju inte sluta hoppas?
”Vänd dig om” väste han. Jag gjorde som jag blev till sagd, och mötte hans kalla blick. Ögonen lyste rött, och hans vita hud hade samma ton som snön vid våra fötter, och i luften. Han bar sin vanliga, svarta mantel. Den var elegant, och täckte hela kroppen. Det enda man såg var hans huvud, och hans vita händer. Han höll ett fast grepp om Devan med den ena handen, och med den andra höll han sin trollstav. Devan såg inte ut att förstå någonting, och var på gränsen till att börja gråta. Jag var glad att han inte gjorde det.
”Och nu står vi här” han gjorde en gest med trollstaven över marken ”Du och jag. Ett och ett halvt år sedan vårat första möte. Mycket han förändrats” Han tittade ner på Devan ”Mycket har inte det” Han släppte ner Devan i den kalla snön, nedan för sina fötter. Jag ville ta upp honom, men aktade mig för att visa det. Det var min Far.. Nej, han var inte min far.. Mörkrets Herre som bestämde. Han granskade mig, innan han fortsatte.
”Du är fortfarande underlägsen mig” Han log smått ”Inte sant?” han tittade på mig, och krävde ett svar.
”Ja” sa jag, och fortsatte att ha ögonkontakt med honom.
”Men du har mognat” Jag kunde inte hjälpa att jag nickade ”Du har begått mord efter mord. Du har torterat på beställning. Du har till och med varit lojal mot mig” Han sa det med en njutning i rösten, och jag fick en uppstötning. Hur kunde jag gjort allt det där? ”Tynger det dig?” sa han, med en aggressiv ton.
”Du har tagit mig hit för att döda mig, eller hur?” sa jag högt. Han skulle inte skrämma mig, jag hade inget att frukta längre.
”Ja” sa han enkelt.
”Så då kan jag vara ärlig?”
”Ja” Det var just var jag ville höra.
”Du frågar mig om det tynger mig. Ja, det gör det” han höjde på det som brukade vara hans ögonbryn ”Om jag kunde göra om de valen jag gjort, skulle jag det. Jag skulle ha dött där vid sjön, där jag mötte dig första gången, om jag visste hur det skulle gått annars. Fram tills då var jag en ärlig människa” Han skrattade.
”Du är en dåre, Nerina, en dåre” han slutade skratta ”Och du ska vara min avkomma” Han spottade framför sig efter att han sagt det. Som om han skämdes. Hat blossade upp inom mig. Jag hatade honom!
”Du, jag är inte så jävla nöjd med dig heller!” skrek jag. Han bara stirrade ”Vem faan vill ha en massmördare till far? Ha! Ingen.”
”Vad menar du?” sa han. Hans ögon lyste av raseri, men jag brydde mig inte. Jag var förbannad. Helt rosenrasande.
”Ingen älskar en massmördare. Du har ingen som älskar dig! Efter som jag mördade min kära sinnessjuka mor, så har du ingen!” Han tittade ner på marken ”Du har ingen! Du är bara ett jävla misslyckat missanpassat barn som ingen någonsin brytt sig om. Inte på riktigt” han stirrade fortfarande ner i marken. Jag ville ha gensvar. Jag ville att han skulle göra någonting. ”Du var till och med tvungen att hitta på ett namn åt dig själv för att känna att du hade en identitet” jag tystnade. Han tittade upp mot mig. Han var mer rasande än jag någonsin sätt honom. Han var helt galen. Men jag skrattade, och sa ”Tom Gus Mervolo Dolder” Där sprack det. Han skrek rakt ut, i raseri. Han sprang fram till mig, och tog tag i mig med stryp tag.
”Jag ska få dig att lida, Nerina, så som du aldrig gjort förut” med de orden kastade han mig ner på marken, och gick tillbaka några steg. Han lyfte upp Devan, och med ett fast grepp om sin trollstav gjorde han hål i isen.
”Vad gör du?” skrek jag. Vad tänkte han göra med Devan? Jag slängde mig framåt, men med en vift med sin trollstav höll han mig borta.
”Nu får du betala med det du älskar mest… Fåniga kärlek”
”Nej!!!!……”
Huset som låg i utkanten av byn hade sedan länge av invånarna verkat över givet. Det var för fallet och dant. På baksidan växte en vild trädgård, som denna februari natt var fylld med snö. Ute på isen till dammen, låg en ung kvinna. Hon bar endast ett nattlinne och en morgonrock. Hennes hud var lika vit som snön, om inte vitare. Hennes långa, blonda hår var fullt av snö flingor, hon hade legat där ett tag. Hennes läppar var lila av köld, men hennes ögon var öppna. De stirrade tomt ut i natten, de var lika blåa som himmelen. Man kunde se en tår som runnit ner för hennes kind, men som blivit förvandlad till is. Kvinnan var vacker. Runt henne såg man steg, men de var nästan bort trollade av snön. Plötsligt hördes ett högt skrik. Vem som helst skulle ha vaknat av det. Det var så gällt, som ett spädbarn som kallar på sin mor. Frågan var, hörde kvinnan skriket, eller låg hon bara kvar?
Det gör ont i mig att säga att det här var det sista avsnittet av Nerina och livet där efter. Jag är lite små kär i Nerina, det har jag alltid varit. Kanske någon gång, bestämmer jag mig för att väcka henne. Eller kanske inte. Vi får se. Jag vill tacka alla er som någon gång läst om Nerina, och jag hoppas att ni gillat det lika mycket som jag har. Ni som har hängt med från början, eller bara ett litet tag, kommenterat, eller bara läst, ni förtjänar ett tack. Varje liten kommentar har betydigt för mig.
Det finns inte så mycket mer att säga. Om jag ska vara ärlig så gråter jag. Jag vill inte att det ska ta slut.
Tack för mig, tills vi hörs igen.
Kramar//irmis
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | rihannalover - 26 sep 08 - 19:39 | Jag läste den här en gång till och nu gråter jag asså mer än nästan
en tår bildas i mitt öga.
Stackars nerina gud jag ryser:)
Love ya<3 | SabbePabbe - 18 sep 08 - 15:19- Betyg:  | men...... men........
det här funkar inte....... hon får inte dö.......
varför dör hon.......
Jaja, jag har varit glad att läsa hela den här serien, och den är bra! Jag önskar att du inte slutar skriva om henne, men det kanske behövs. Det var ett väldigt fint slutstal du skrev. Fortsätt skriva. | | Mangasagan - 13 sep 08 - 17:24- Betyg: | Meh... vad dum du är >.< jag vill inte att det ska vara slut :'(
Men men, i alla fall så är den här jättebra! <3 :D | | Summerlover - 9 sep 08 - 06:13- Betyg: | | :'( den var verkligen Jättebra Irma. Jag börja också nästan gråta... Jag vill säga tack så himla mkt för en Underbar serie, den är bland det bästa jag läst och jag hoppas att du fortsätter, eller börjar med någon ny... Fortsätt skriva :* Kramar Elin :) | | jisatsu - 8 sep 08 - 18:01 | Jag gråter ); Dels för att den kursiva stilen var så grymt stark, och att detta var det sista.
Och att du förvandlades till något starkt, en riktig författare.
Tack för att du tog dig tid att skriva denna novell.
Kram(:
Lina | | Evviis - 6 sep 08 - 18:55- Betyg: | Meh...
Dum-dumma dig :'(
Jag vill inte heller att det ska ta slut :(
Men jättefint slut iallafall. Bra skrivet, men tragiskt.
Gillade det hon sa till sin pappa, det där om att han var tvungen att hitta på ett namn och allt. Hon (med andra ord du) har gjort en smart och häftig tolkning av vår käre Voldy, och av hela trollkarlsvärlden.
Hoppas verkligen att jag får läsa något mer av dig snart, väldigt gärna mer Nerina ^^
Du ska veta att du är duktig på att skriva! Låt aldrig någon ta dina ord eller stjäla din fantasi :)
Högsta betyg med triljoner guldstjärnor i kanten ^^ | | rihannalover - 6 sep 08 - 18:38- Betyg: | Så jävla bra<3
Jag älskade den,jag kan inte fatta att den är slut;`/
Asså du borde bli författarina
Jag sa det en gång förut,du kan jämföras med j.k Rowling!
Skriv mera!
My gud,du är en av dom bästa här på dikta,som jag har träffat
gud jag kan inte fatta att nerina är slut
*Gråter nästan*
Jag älskar ditt sätt att skriva på.
Håller med alla nedanför
Vi ses<3
Du borde få en 10 men det går ju bara med 5 så | | fluglort - 6 sep 08 - 09:09- Betyg: | den är slut *chokad*
du skrev ett slut...
ärligt så är jag förbannat tårgöd nu men jag kommer inte tillåta mig att gråta, den här delen var allt för fin och hemsk för att fläckas ned av mitt gråtande.
jag älskar hur du skriver, du beskriver allting så bra och man rycks verkligen med i allt....
Vet hur det är att avsluta en historia när man verkligen har fäst sig vid alla, även om jag vet att Nerina betytt mer för dig än någon av mina karaktärer gjort för mig...
men, du är en grymm författarinna och det är vad du kommer att bli, en grymm författarinna som kommer att ta världen med storm när du ger ut dina kommande böcker :)
Sluta aldrig med ditt skrivande, dina texter är underbara :)
/Fluglort och JvJ <3333 | | Lauren - 5 sep 08 - 23:43 | | wow...det är min ända komentar riktigt, skulle varit kul att veta vad som hände med alla andra | | DracoLove - 5 sep 08 - 22:52- Betyg: | | Bra :D | | hanochhon - 5 sep 08 - 22:39- Betyg: | ÄR DU INTE RIKTIGT KLOK?:O du kan ju inte sluta där! ah, .
men men. Det här är en av de HPFF seriena som jag älskar mest,
och du skriver verkligen bra. Av alla som läst historien om Nerina
tror jag nog att alla är smått kära i antigen henne, Devan eller
ngn av de andra :D
Haha, förlåt för min låånga kommentar , men en sån här lång serie
förtjänar verkligen det :D
Så. allt är typ sagt :D
Kram / andye<3 |
|
|
|
