Ovanligt övernaturligt del 5 |
Likförbannat är klockan bara nio när jag vaknar, sträcker på mig och hyschar min kurrande mage.
I en enda våg av maktlöshet kommer minnet av gårdagen ikapp mig. Jag vill aldrig mer höra ordet prisma igen!
Ovanligt pigg i förhållande till tidpunkten stiger jag upp och klär på mig innan jag kilar ner till köket för att äta frukost.
Det är ingen annan i köket, och jag blir lite paff. Men tvärt kommer jag på att båda två säkerligen åkt iväg till jobbet, och att Mio är på dagis, vilket betyder att jag har huset för mig själv. Ett jubel av lycka!
I en tidsperiod på kanske en kvart springer jag runt i huset och sjunger högt på "Girls Girls Girls" och "Smoking In The Boys Room" av Mötley Crüe och använder smörkniven som mick. Hade någon sett mig nu skulle dom tro att jag var helt väck, men i ärlighetens namn bryr jag mig inte ett dyft. När jag ätit upp min frukost och klätt på mig some clothes smyger jag ut på trappen och tänder en ciggarett. Luften utomhus börjar bli kall och torr, och jag huttrar till lite. Frihetskänslan börjar rinna av mig, och plötsligt känner jag mig mycket ensam. Tystnaden runtomkring kväver mig nästan, och jag fimpar ciggen och flyr in i huset för att undslippa den.
Väl innanför hemmets trygga murar bestämmer jag mig för att ta itu med min vibrerande rastlöshet. Jag börjar med att packa upp lådorna i mitt rum och hänga upp gardiner. Det sistnämnda är faktiskt trixigare än det låter, eftersom jag först måste borra hål i väggen och skruva dit gardinfästen. Jag hänger upp samma gardiner som jag hade i lägenheten innan vi flyttade, ett par svarta trådgardiner. Passar faktiskt riktigt bra med den lite kusliga stämningen som ligger över hela Hackebergs herrgård.
Sedan kommer de riktiga ansträngningarna! Jag måste putsa fönstrena och damma av alla tavelramar. Äckligt!
Det är när jag stänga igen fönstret efter att ha vädrat mitt rum ännu än gång som jag upptäcker det lilla smycket i fönstret.
En liten, liten spindeltrådstunn kedja som hänger på en spik, djupt inskruvad i fönsterkarmen. I silverkedjan hänger det ett litet smycke, snarlikt en diamant, men tunnare. Först bara jag stirrar på det, fingrar lite på det och väger det i handen.
Men sedan går det upp ett ljus för mig! Är det det här som..är det här en..ser en prisma ut sådär?
Plötsligt är tankarna som virvlar omkring i mitt huvud glasklara!
Du ska finna
vad du söker
där solens sista strålar
reflekterar prisman
Naturligtvis! När smycket hänger i fönstret och solen lyser på det, reflekteras ljuset i smycket och..sen då?
Jag har väl inget annat val än att vänta till solen går ner. Jag sätter mig i skräddarställning på sängen och väntar. Och väntar. Och väntar. Tills jag inser att klockan bara är tolv på förmiddagen och att jag knappast kan sitta här hela dagen.
För att fördriva tiden går jag ner i biblioteket och begraver mig i boken "Moby Dick" av Herman Melville tills mamma kommer hem och sätter igång med middagen. Strax därefter kommer pappa hem med Mio, och på sina knubbiga små ettårsben springer han mig till mötes. Han kastar sig i min famn och jag begraver min näsa i hans mörka, lite smålockiga hår.
- Roja! joddrar han och jag skrattar åt hans oförmåga att uttala mitt namn.
- Var det kul på dagis, Mio? frågar jag och han suger in underläppen i munnen och nickar. Spärrar upp sina mörka ögon och skrattar som bara ett litet barn kan.
- Åh, Mio..du är så himla fin, lillebror!
Jag trycker honom hårt intill mig och han lägger sina knubbiga armar om min hals. Det är så jag alldeles smälter inombords.
Efter middagen har jag ändå inget att göra, så jag tar på mig uppgiften att göra iordning Mio och få honom i säng.
Kanske inte dagens mest briljanta idé, men jag trivs med att ta hand om honom.
Han ligger och vrider och vänder sig i sängen när jag försöker få på honom pyjamas, men när jag stoppar en flaska med välling i hans små händer stoppar han genast in sugnappen i munnen.
Det tar knappt tjugo minuter innan vällingen är urdrucken och Mio sover. Ändå är klockan bara sju, och jag orkar inte vänta mer.
Jag går in till mamma som sitter i finrummet och läser.
- När går solen ner, typ..exakt?
- Om en halvtimme eller så, skulle jag tro.
- Åh, va bra!
- Vadå då? Ronja, vad pågår?
Men jag har inte tid att förklara, utan rusar i en rasande fart upp på mitt rum och slår mig ner på sängen.
Det börjar mörkna, det är ett bra tecken. Jag ställer mig upp och stirrar ut genom fönstret. Utsikten är faktiskt ganska deprimerande med en massa skog, och ytterligare en massa skog. Tio minuter kvar. Inte bara skog i och för sig, det finns ju en grusväg också. Sex minuter kvar. Och en liten sjö lite längre in mellan träden, det har mamma berättat. Tre minuter kvar. Herregud, jag är nervös!
En minut kvar. Nu händer det snart. Jag ställer mig med ryggen mot fönstret och håller andan. Med hjärtat i halsgropen och ihopknipna läppar väntar jag på ett mirakel.
|
|
|
|
