tävlingsbidrag . Att återvända :) |
ATT ÅTERVÄNDA
Så, slutligen var hon tillbaka. Barndomsstaden. Alla glömda minnen från förr blossade upp och överväldigade henne. Det var som om hon blev intryckt i ett hörn och knuffad på från alla håll och kanter tills hon stod med armarna över huvudet och vädjade till dem att lämna henne ifred. Hon vacklade till, famlade med händerna för att ta emot sig, men marken kom aldrig. Hon bara föll och föll. Med ett ryck öppnade hon ögonen och såg sig förvirrat omkring. Vart var hon någonstans? Efter några evighetslånga sekunder kom hon på att hon befann sig på ett tåg och hon sjönk tillbaka mot sätet med en tung suck. Det här skulle verkligen inte bli lätt.
Tåget anlände några minuter senare till stationen och hon klev av. Hon samlade ihop sina saker och lämnade kupén sist av alla. Stegen ner på perrongen var tveksamma och så fort hon stod med båda fötterna på marken var det som om hela världen kom rusande emot henne. Hon slöt ögonen och andades in djupt. Där hon stod idag hade hon många gånger tidigare stått, men varje gång hade modet svikit henne och hon hade tagit nästa tåg hem. Den här gången skulle det inte bli så, hon skulle våga. När hon för många år sedan lämnade staden med ett sista vemodigt ögonkast över axeln hade att fly känts som den enda utvägen. Nu visste hon att den bara varit den lättaste.
Fötterna hade börjat röra sig bort från stationen, centrum och vidare mot villaområdet några kilometer bort. Samma väg som hon vandrat hundratals gånger tidigare även om det var länge sedan nu. Där var konsum, ungdomsgården, skolan och alla gamla villor där vännerna från tonåren bott. Jossan till exempel. I hennes föräldrars villa hade otaliga fester hållits under deras gymnasietid. De skulle inte kunna räknas om så man slog ihop hela klassens fingrar och använde dem att räkna på. Där var skogsbrynet där de för första gången druckit sig berusade, där var lekparken där de lekt under barndomen och där man senare under deras uppväxt kunnat se glöden från cigaretter. Det var där de kysst sina pojkvänner för första gången och det var där de senare suttit och beklagat sig över sina förhållanden. De hade varit bästa vänner. Vart hade den vänskapen försvunnit? Varför hade de låtit den rinna ut i sanden så som den gjort? Alla minnen överväldigade henne och hon satte sig på en bänk i parken som hon passerade. Hon satt alldeles stilla, förlorad i sina tankar och såg ut över den lilla dammen. Hon funderade ett ögonblick på om hon kanske skulle strunta i allt ihop, frestades av tanken att bara sitta kvar där på bänken i alla oändlighet Vad tjänade det egentligen till? Hon skulle kunna leva av nuet och av stillheten, strunta i allt vad ansvar och samvete heter. Men nej, hon måste genomföra det här. Just nu skulle det kännas skönt att bara strunta i alltihopa, gå tillbaka till stationen och ta tåget raka vägen tillbaka där hon kom ifrån. Men senare, när mörkret föll och hon återigen låg ensam och sömnlös i sin lägenhet skulle hon ångra det. Hon hade redan gjort det så många gånger förut att hon visste exakt var det skulle sluta.
Ett plötsligt hundskall fick henne att snabbt återvända till verkligheten. En brunfläckig collie kom rusande emot henne, skällande av glädje. Lite längre bort såg hon en man småspringa åt efter hunden. De såg båda två bekanta ut… Men det kunde inte vara han, det var helt omöjligt. Han som alltid hade talat vitt och brett om sina framtidsdrömmar. Efter gymnasiet skulle han genast ut och resa, han skulle skaffa sig en bar eller restaurang vid Medelhavet och bosätta sig där. So long suckers och ett hejdå till kalla Sverige. Minnet av hans underbart djupa ögon, mörka hår och alla de dagar de spenderat tillsammans den där sista sommaren övermannade henne för ett ögonblick, men det var som sagt inte möjligt att det var han... Hundens försök att komma upp i hennes knä störde henne och hon återvände till nuet. Lugnande rufsade hon till colliens päls, men hon såg upp när hon märkte att mannen nått fram till henne.
”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Jag förstår inte vad som tog åt henne. Vanligtvis är hon skygg inför främlingar, annars skulle jag inte ha henne lös.” Han log ursäktande åt henne och drog försynt handen genom håret.
Så välbekant rösten var och så välbekanta hans rörelser var för henne. Det kändes som om hon aldrig hade varit borta. Ett ögonblick tvekade hon. Skulle hon ge sig till känna? Låta honom glädjas åt att hon trots allt inte var försvunnen eller låg och ruttnade i något dike? Låta honom få veta att hon levde och med detta återuppta vänskapen emellan dem, även om hon vid tillfället hon försvann ville vara så otroligt mycket mer än bara en vän?
”Det är lugnt. Jag gillar hundar.”
”Har du någon egen?” Han slog sig ner bredvid henne på bänken. Han var precis som hon mindes honom, lika impulsiv och spontan.
”Nej… Men en vän för länge sedan hade en.” Han tystnade och hon kunde känna hur han betraktade henne. För att undvika spänningen som vilade mellan dem och sakta laddades upp mer och mer tittade hon ut över dammen och låtsades vara väldigt intresserad av ett par änder som bråkade om ett stycke bröd. Också de påminde henne om det förgångna.
Hon vände ansiktet mot honom och skulle precis till att fråga honom något när hon såg in i hans ögon och såg en igenkännande glimt. Det var som om de var två brunnar dit solljuset aldrig räckte och så plötsligt nåddes de av en ljusglimt, om så bara för en sekund. Hon såg på honom att han inte vågade hoppas. Han gjorde en ansats till att säga någonting, men som för att förhindra det reste hon sig plötsligt upp.
”Jag måste gå. ”
Han verkade förvirrad och tänkte också resa sig upp men under de sekunder han tvekade tog hon tag i sin väska och gick med småspringande steg därifrån. När hon kommit ut ur parken andades hon häftigt. Det hade varit omskakande att träffa honom igen efter all den här tiden. Hon hade inte anat att känslor kunde ligga gömda under ytan så länge och sedan flamma upp efter bara några ögonblick. Det borde vara omöjligt.
Efter att ha sett sig omkring och insåg hon att hon befann sig i utkanten av villaområdet där hon växt upp och hennes föräldrar fortfarande bodde.
Efter några kvarter var hon framme. Det välbekanta, röda huset med den välskötta trädgården och det vita staketet. Trädgården var hennes pappas liv och den såg om möjligt ännu mer välskött ut nu än den gjort när hon växte upp. I de flesta hem stod kvinnan vid spisen och mannen skötte grovsysslorna. Så var det också här och det var precis så hennes föräldrar ville ha det. Modern älskade matlagning och fadern kände detsamma om trädgården. Det högg till i hjärtat på henne när hon insåg hur pass mycket hon saknat dem. Det vita staketet som omringade tomten hade en grind och hon hade precis lagt handen på den för att ta de sista stegen upp till dörren för att ringa på när hon hörde steg bakom sig.
”Är det verkligen du?” Hon hörde hur hans röst darrade och hon stelnade till. Sedan, efter en lång paus nickade hon sakta. Den laddade luften som tidigare varit fylld med hopp blandat med en desperat förtvivlan bröts och ersattes med ett glädjeskall från hunden. Det var som om collien också förstått innebörden av rörelsen hon nyss gjort och gladdes tillsammans med dem, trots att hon för länge sedan insett vem hon var. Innan hon hunnit tänka något mer befann hon sig i hans famn och hon kände tårar på sina kinder. Varför visste hon inte - hon hade ju bestämt sig för att inte sakna honom. Sluta älska honom och börja om på nytt. Hon hade inte anat att kärleken mellan dem inte bara var någonting som kunde sluta existera.
I ögonvrån såg hon en kutryggig man räta på ryggen och förvånat se på dem. Sedan brast han ut i ett brett leende och skyndade upp mot huset. Ändå från där de stod på gatan kunde hon höra honom ropa på hennes mor.
”Hon har kommit tillbaka!”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | sockervaddsmoln - 23 sep 08 - 15:45 | jag tyckte att den här var helt klart bäst när jag skulle hjälpa annie att läsa igenom alla.
hela känslan...sinnessjukt bra! | JennnyJ - 4 sep 08 - 18:06- Betyg:  | Den här är ju så otroligt underbar! :|
Varför vann inte du?
Gah på juryn, nu utser jag dig till vinnare, du får min första plats! :| :O
Den är ju så sjukt fin!! :O :D
/JvJ <33 | | Xoonie - 4 sep 08 - 17:20- Betyg: | | Åååh vilken fin <3 Jätte bra ! <3 Älskar den ! |
|
|
|
