Erste Weltkrieg- Fortsättning 5 |
**********
Rummet var tomt när han kom in vilket var en stor lättnad för Friedrich. Han ville helst vare ensam ett tag innan innan Ernst kom tillbaka.
Mycket hade hänt under dem få åren under kriget, mycket som hade haft stor inverkan på Friedrich. Han hade aldrig vetat vad ett krig kunde medföra och blev därför en utav dem första som föll offer för vansinnet.
Friedrich hade blivit galen.
Med dystra tankar om självmord och dylikt vankade han av och an i det lilla rummet. Hans inre slets i två stycken, en del som ville att han skulle begå självmord och en som uppmanade honom att överleva. Inte för hans egen skull utan för hans vänner, släktingar och alla som trodde på honom. Han kunde inte svika dem. Han kunde inte helt enkelt.
Men vilka trodde på honom egentligen, påmindes han. Ingen skulle sakna honom om han dog. Varken Ernst eller alla dem andra soldaterna han ledde skulle sakna honom. Och sist påmindes han om det mest hjärtlitande faktumet.
Frau Christel skulle inte sakna honom.
Beslutet blev därmed solklart och han gick med självsäkra steg ut ur rummet.
”Låt kapten Heinrich leda dig.”sade Friedrich till Ernst då dem sakta gick fram mot officierarna för att tilldelas en position.
”Va? Men jag trodde att du skulle leda oss”sade Ernst sårat och vände sig bort från honom för att dölja dem varma tårarna som hotade att avslöja honom. Ernst hade redan klurat ut vad Friedrich hade planerat. Han hade sett det på hans tomma blick då dem legat i skyttegraven dagen innan. Friedrich hade gett upp, han ville inte överleva och han skulle se till att han inte gjorde det. Men han hade dock inte anat, hade varit för självisk för kunna ana att hans vän hade helt andra planer i beredskap. Ödesdigra planer.
Kapten Heinrich vinkade dem mot sig och dem gick med raska steg fram till honom. Kaptenen granskade Friedrich med sin kritiska blick och då han såg det uppenbara nickade han mot Ernst. Ernst gick fram mot honom och kaptenen viskade i hans öra:
”Du hade rätt, Ernst. Denna man är definitivt självmordsbenägen så se nu till att göra som jag beordrat och inte låta honom gå förlorad. Han skulle vara en stor förlust för armén.”
Ernst nickade för att visa att han hade förstått varefter kaptenen tilldelade dem sina positioner. Friedrich och Ernst skulle vara i samma skyttegrav.
**********
När dem hade inlett sin offensiv med granatbeskjutning och kanonerna hade förts fram, beslutade Friedrich sig för att fullfölja hans plan.
”Vad gör du?”väste Ernst då Friedrich ställde sig upp i skyttegraven, synlig för vilka fiender som helst. Friedrich svarade honom inte utan grävde sig långsamt ut. Nu var det dags.
Ernst blundade hårt men lyckades ändå inte att tränga undan dem varma tårarna som vällde fram längst hans smutsiga kinder. Friedrich ålade sig ut ur skyttegraven och Ernst gjorde detsamma. En skottsalva hördes precis i närheten men Friedrich reste sig ändå upp och gick med långsamma steg runt skyttegraven, som om han väntade på att bli skjuten när som helst. Och precis som han hade önskat riktades en kanon åt hans håll och Ernst förstod då att han var tvungen att handla snabbt. Vätan av urin på hans byxor var obehaglig, men likaså blundade han innan han beslutsamt kastade sig framför Friedrich. I samma sekund var det en skottsalva som nådde honom och Ernst skrek högt av smärta då han kände hur skotten trängde sig in i hans kropp.
Friedrich ryckte till då han såg förödelsen, men det var inte förrän han såg Ernst livlösa kropp ligga vid hans fötter som han blev medveten om det hemska misstaget han hade gjort.
”Ernst!”skrek han och vaggade hans livlösa kropp i sin famn.
”Dumma, dumma Ernst!”sade han anklagande innan tårar av smärta likt en flod vällde ner längst hans kinder.
Vintern, År 1918
Den elfte november 1918 undertecknades avtalet om vapenstillestånd. I praktiken innebar det att Tyskland kapitulerade fullständigt. Kriget var slut. Enligt de officiella siffrorna hade det skördat runt åtta miljoner soldaters liv däribland Ernst Heine, Friedrich Wägners allra käraste vän.
Friedrich tittade en sista gång ut genom fönstret då tåget anlände i München. Han tog ett fast tag om sin väska och utan att titta tillbaka gick han snabbt ut ur kupén. Han ville inte påminnas om att platsen mitt emot honom låg tom. Platsen där han, Ernst Heine, skulle ha suttit.
Det lilla huset där han en gång hade bott, för fyra år sedan, var på sin plats och det var med en underlig känsla han lyckades öppna dörren och stiga in. I vardagsrummet hördes högljudda röster. Friedrich drog av sig sin kappan och skor och gick sedan snabbt in i vardagsrummet. Han kände hur hans hjärta bultade hårt då han steg in och trots alla år av sorg och besvikelser kunde han inte hjälpa att dra på munnen av glädje då han såg henne, sin fru, Frau Christel.
Hon var så vacker.
Han tittade sig omkring i rummet och lade då märke till mannen som stod vid hennes sida. Frau Christel skrattade högt då han lutade sig ner mot henne och viskade något i hennes öra.
Friedrich kände hur ilskan bubblade inom och hans käkben spändes. Men istället för att dra deras uppmärksamhet till sig gick han med ljudlösa steg in i sovrummet och väntade tills att han hade gått.
Tiden släpade sig fram i ett oerhört långsamt tempo. Och till sist, efter ett par timmar, hörde han hur ytterdörren stängdes.
Dörren till sovrummet knakade och in steg Frau Christel. Alla dem år han hade varit på krig hade satt sina spår på Friedrich men för Frau Christels del verkade det som om hon blivit vackrare istället. Friedrich gick med ljudlösa steg bakom henne och tog lätt tag om hennes midja. Frau Christel blundade hårt och istället för att vända sig om gav hon ifrån sig ett lågmält snyftande.
”Är det du? Är det verkligen du make?”sade hon lågt innan hon långsamt vände sig om. Friedrich chockerades djupt då han för första gången såg tårar på hennes kinder. Han lade en utav hans välformade fingrar mot hennes ena kind och torkade omsorgsfullt bort tårarna. Ilskan han hade känt rann plötsligt ur honom och de gamla sorgerna han hade känt blev sedan länge glömt och förlåtet. Han lutade sig ner mot henne och viskade i hennes öra:
”Ja, käre fru, det är jag, jag är tillbaka.”
Frau Christel slog armarna om hans hals och kysste honom på kinden sedan borrade hon in sig i hans famn innan hon lågmält sade, nästan så att Friedrich inte kunde höra det:
”Jag älskar dig…det har jag alltid gjort, och kommer alltid att göra.”
The End
|
|
|
|
