Friskt vågat, hälften vunnet kap.8 (th-ff) |
Aj aj aj.
Så sårad.
Det syns i hans ögon.
Jag är både rädd och arg.
Pissförbannad kan man också kalla det.
Hallå grabben, varför skulle jag bry mig om någon annan när det är du och jag?
- Var har du varit, frågar jag. Jag har väntat..
- Ja jag har inte hånglat med nån om det är det du tror.
Vass röst, som skär sönder det som finns mellan oss.
- Fattar du ingenting, fräser jag. Jag skiter i alla andra utom dig ju!
Han svarar inte, bara mörka ögon som vilar på mig.
Vänder sig om och det känns som om han stänger mig ute.
- Jag vet inte vad jag ska tro, mumlar han. Jag såg ju vad jag såg..
- Men hör du mig inte, jag kan ju förklara?!
- Hur vet jag att det är sant?
- För att du känner mig, för att du har ögon att se med!
Han vänder sig om och naglar fast mig med blicken.
- Ja mina ögon såg dig hångla med den där killen!
- Det är ju ingen idé, du hör ju inte.
Jag gråter för att det är så befängt alltihop.
- Du verkar ju redan ha bestämt dig så lika bra du säger vad du bestämt så blir ju allt så himla bra!
Jag spottar ur mig orden, säker på att han ska fatta hur sjukt det här är.
- Det är nog slut.
Nej nej nej, det där står INTE i manus!
Jag fryser, kan inte röra mig, inte säga någonting.
Vad säger man till någon som inte hör och som har så in i helvete fel?
Och som håller på att skrota allting vi har.
Jag sjunker bara ihop på golvet.
Tårarna håller på att dränka mig.
- Du har ju helt jävla fel.. Det finns ju bara du.. Varför hör du inte?
Kvider, gnäller.
Som om han har skjutit mig i bröstet.
Och han står bara där med sina jävla sårade ögon, står och ser på mig.
En djup suck från hans innersta.
Och han går.
Nej nej nej.
NEJ!
Så får man inte göra, inte bara överge.
Vad fan ska jag göra, övergiven och dumpad på en jävla semesterö för lyckliga människor.
Har i alla fall kvar biljetten till flyget hem som går imorgon.
Jag sover inte en blund, bara vandrar fram och tillbaka i huset.
Naivt hoppandes att han ska komma tillbaka, visst borde han komma tillbaka?
Men sen blir det dags att kliva på planet, och han måste ju vara där, eller hur?
Vi köpte ju biljetterna tillsammans, han har ju platsen bredvid mig.
Han kommer vara instängd i ett flygplan med mig, då måste han ju lyssna på mig.
Jag ser honom vid biljettdisken, han tackar kvinnan bakom disken och går.
Jag springer ikapp honom.
- Bill!
Han stannar, ser ut att ha sovit lika lite som jag.
- Jag har fixat det, säger han.
- Vadå, vad har du fixat?
Jag fattar ingenting.
- Jag tar ett annat flyg så slipper vi sitta bredvid varandra nu.
Slipper?
Han vill slippa mig.
- Men..
- Du, säger han och tar ett tag kring mina axlar. Det finns inget mer att säga.. Gå på ditt plan nu.
Hans blick har redan vandrat vidare.
- Så det är så jävla enkelt för dig att bara välja bort mig? Tack då vet jag att jag inte betytt ett skit för dig!
Jag går på planet.
Och hoppas att det kommer störta ner i havet.
__
|
|
|
|
