Erste Weltkrieg- Fortsättning (4) |
**********
På eftermiddagen anlände Friedrich och Ernst till Flandern. Tågturen från München hade varit både lång och tröttsam och dem kunde knappt hålla ögonen öppna. Gruppen av soldater som hade åkt i samma tåg som dem möttes av en officierare och kort därefter blev även dem ledsagade av en. Officieraren tog dem till ett läger där dem skulle få sova för tillfället innan dem båda skulle förflyttas till ett annat.
**********
På morgonen då dem allra första gryningsljusen trädde in i rummet där Friedrich, Ernst och tre andra soldater låg och sov, väcktes dem utav en otålig officierare. I handen höll han ett papper som han hela tiden pekade på för att indikera att Friedrich och Ernst var försenade. Dem skulle ha förflyttats för redan en timma sedan.
Det nya lägret dem skulle få bo i, under en lång tid framöver, var i jämförelse mycket större än det förra. Friedrich och Ernst fick därför ensamma bo i ett eget rum. Då dem kom in låg ett par stövlar, armbandsur, byxor och tröjor på deras sängar. Kläder som dem senare fick veta att dem skulle ha på sig under kriget.
Utmattade lade dem ifrån sig sina väskor och satte sig på sängarna för att vila, men kort därefter knackades det på dörren och innan dem hann svara var det ännu en officierare, med sina oräkneliga papper, som trädde in i rummet. Utan att så mycket som att titta åt deras håll lade han ett papper på deras bord varefter han med raska steg gick ut ur rummet.
”Det var ju som tusan!”utbrast Friedrich irriterat, innan han snabbt reste sig upp och gick mot det lilla bordet som låg i mitten utav rummet. Han ögnade genom pappret innan han trött gav ifrån sig en suck.
”Men vadå? Vad står det?”frågade Ernst som otåligt hade stått vid hans sida då han läste det. Friedrich gav honom pappret och gick sedan för att återigen sätta sig på sängen.
”Dem vill att du leder vår grupp...men det är ju fantastiskt!”sade Ernst då han hade läst pappret.
”En mardröm menar du väl? Har du läst vad som står på slutet?”
Återigen lät Ernst sin ivriga blick flacka genom orden.
”Mmm…dem vill att du leder och tar hand om oss i gruppen. Jamen, vad är så hemskt med det?”sade han lika glatt som förut.
”Ta och citera det som står i slutet.”sade Friedrich trött innan han lade sig på rygg och långsamt slöt sina tunga ögonlock.
”…deras liv ligger i dina händer…”sade Ernst och plötsligt lät han inte lika munter längre.
Våren, År 1916
Hur lång tid tar det för en människa att dö? Han hade trott att en söndersliten man skulle dra sin sista suck på ett ögonblick. Så var det inte alltid, hade han lärt sig nu. I flera timmar hade han legat där, bara ett par meter ifrån honom. Hela tiden hörde han rosslandet. Ibland framtvingade han ord, men han hade svårt att förstå vad han viskade. Dem hade försökt att få ned honom i skyttegraven, men det var alldeles för farligt. Varje gång dem gjorde ett försök att sträcka sig mot honom började kulsprutan som låg några meter bort att spotta bly mot dem. Då och då var det en granat som slog ned i deras närhet. Det var märkligt hur man kunde vänja sig vid sånt.
Hur länge hade dem legat i skyttegraven? Officierarna hade säkert fört noggranna anteckningar på alla deras oräkneliga papper. Antalet dagar, timmar och minuter antecknades. Officierarna var noggranna av sig och lämnade inget åt slumpen.
När vi beordrades att anfalla var det alltid någon officer som räknade ut sannolikheten av att vi sedan skulle komma levande tillbaka. Krig var precis som matematik, soldater var endast tal.
När fiendens hungriga kanoner hade tagit ett visst antal soldater, var det alltid nya som fyllde på leden. Allt enligt deras matematiska uträkningar.
Många hade blivit galna under kriget, många som han själv hade känt och tyckt om. Friedrich kunde därför inte undgå att känna en viss medlidande till dem, dem hade trots allt varit hans vänner.
Två år hade nu gått sedan den dag han anlänt till Flandern och Friedrich hade på många sätt förändrats. Precis som soldaterna han hade föraktat hade han blivit grov och härdig, både mentalt och fysiskt. Och det enda som numera höll honom vid liv var hans vilja att överleva då alla andra hade dött.
Kriget hade verkligen tärt på honom.
Rosslandet från den döende mannen var svagare nu och skymningen kom sakta. Ett stilla regn, nästan harmoniskt, föll. Om det inte hade varit för det hemska kriget skulle denna plats där dem befann sig just nu ha känts riktigt fridfull. Den döende mannens fot rörde på sig men Friedrich vågade inte dra ned honom i skyttegraven. Och vad skulle det förresten tjäna till? Han skulle dö snart ändå.
Många soldater hade han dödat. Soldater som liknade hans egna landsmän på pricken. Samma unga ansikten, samma fjuniga och ibland sträva hakor. Smutsiga och med slitna uniformer. Och lika rädda som dem då dem fortfarande hade varit vid livet.
Friedrich hade lyckats tränga undan frågan ”varför”, just för att den inte hade något begripligt svar. Men frågan ”vem” förföljde honom i sina mardrömmar.
|
|
|
|
