jag är född till att vandra, jag är inte som dom.. |
det fanns en ingen som han.
vad gör väll det om vi tror eller tvivlar?
vad gör väll det om historien är sann?
vid en solupp gång eller enkel sång
tänker jag på dig, min vän.
minnet lever sen, barndomen, ger mig ingen ro.
var en ensam man och hans blick var sann.
blev min bäste vän, vandra än. ingenstans att bo.
men han sa till mig ''jag är född till att vandra, jag
är inte som dom andra'', sa han. såg sen mot vederna ut.
jag har drömt om att veta, slutar aldrig nånsin' leta
en dag får jag veta vart bergen tar slut.
så följ med mig ut i världen, nya sånger vänta dig.
ville följa dig, men jag vågar ej.
och då gick du.. minnet lever sen, barndomen.
många år försvann tills det kom en man,
samma dröm som då, ögon blå. samma gammla tro.
och han sa som då;
''jag är född till att vandra, jag är inte som dom andra.''
|
|
|
|
