På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

[Oneshot]The wind that blew my heart away

Han står och ser ner för stupet och långt där nere skymtar jag havet. Vågorna piskar mot klipporna och slår upp stora virvlar av skum. Havsvinden sveper in mot land och får hans t-shirt att fladdra. Det är kallt ute och han borde kanske ha tagit på sig något er än den tunna tröjan, men kylan inombords är så mycket starkare än den utifrån. Det är en kyla som inget i världen kan rå på. Inga varma tröjor kan någonsin värma Gustav igen. Så vinden får härja fritt i hans kläder utan att han rör en min.
En gång i tiden hade även Gustav kunnat älska hett och passionerat. Han hade hållit sin älskade i sina armar och levt i tron om att de alltid skulle leva i lycka och harmoni. Så kom då den dagen när vinden förde iväg hans hjärta. Leendet på Gustavs läppar slocknade för alltid när han förlorade den han hade älskat allra mest.
Hans och Fannys kärlekshistoria hade börjat efter en konsert. Killarna hade gått ut för att festa efteråt och Gustav som varit helt slut hade satt sig ensam i ett hörn. Ett par bord längre bort hade en blond tjej suttit ensam. Hans ögon hade noga betraktat henne i smyg och när han förstod att hon upptäckt det hade en svag rodnad spridit sig över hans kinder. Hon hade gett honom ett litet leende som sänt fjärilar i magen på honom. I samma stund hade Bill kommit och slagit sig ner hos Gustav.
– Hej! Usch, jag orkade inte försöka hålla samma takt som Georg och Tom. De kan verkligen dricka en under bordet.
– Jo, det är något de är riktigt bra på! skrattade Gustav.
– Dricker du inget ikväll? undrade Bill.
– Nej, jag kände inte för det.
Gustav lyssnade inte på Bills svar utan såg istället mot bordet där flickan med det vackra leendet hade suttit. Han konstaterade att det var tomt och gav ifrån sig en suck. Det enda som hade kunnat rädda den här utekvällen var hennes leende, men nu var det borta.
– Jag ska gå hem, sa Gustav.
Utan ett ord till förklaring reste han sig upp och lämnade en förvirrad Bill bakom sig. Gustav gick ut på gatan och med hängande huvud styrde han sina steg emot hotellet.
– Vänta!
Gustav stannade till och vände sig om. Mot honom kom tjejen ifrån krogen. Hon log lite försiktigt mot honom och såg generat ner i marken.
– Jag ville bara veta vad du heter, sa hon.
– Gustav. Vad heter du?
– Fanny.
Han hade gått fram och tagit hennes hand och fört henne till sitt hotellrum. Där hade de älskat vilt och passionerat. På morgonen efteråt hade Gustav sett på Fanny och skämts.
– Jag brukar inte göra så här i vanliga fall. Förlåt.
– Gustav, det gör inget. Jag ville lika mycket som du.
Hennes leende hade återigen fått fjärilarna att dansa och plötsligt ångrade Gustav sig inte alls.
Efter den natten sov Fanny alltid hos honom så fort de var i staden. Ibland så kom hon även till andra städer om han bad henne. Lediga dagar fördrev de med att se på film, vandra runt i parker eller bara prata med varandra. För varje möte dem emellan föll Gustav mer och mer för Fanny. Hon var den personen han hade längtat efter i hela sitt liv. Hon var flickan han ville dela sitt liv med och det tänkte han även be henne att göra.
En dag tog han med henne till en plats vid havet. De rusade runt och lekte kull på en äng vid ett par klippor. Gustav kastade sig med armarna runt Fanny och de landade skrattandes i en hög på marken. Han hade sett in i hennes ögon och lett. Hennes söta, lilla leende hade strålat mot honom. Han blev allvarlig och efter det var allt annorlunda.
– Fanny, jag älskar dig.
Hennes leende hade slocknat och något i hennes ögon sa att det varit fel av honom att säga det. Hon knuffade undan Gustav och gick fram till klippkanten och såg ut mot havet. Vinden lekte i hennes hår och hon slog armarna om sig själv för att inte frysa. Tvekande hade han gått och ställt sig bredvid henne.
– Det är något jag har velat säga dig ett tag, sa hon och vägrade att se på Gustav.
– Säg det nu.
Kylan började sprida sig i hans kropp och han anade att det inte fanns någon återvändo.
– Jag har inga sådana känslor för dig. I början var jag kär i dig, men mitt hjärta tillhör någon annan. Vi har velat berätta det ör dig, men inte vetat hur. Jag älskar Bill och vi har gått bakom din rygg de senaste månaderna.
Vinden ven och Gustavs hjärta hoppade ur hans bröst och när det slog i marken gick det i 1000 bitar. Bitarna spreds som blomblad för vinden. Alla hans känslor försvann. Kvar fanns bara kyla, tomhet och tanken ”Om jag inte får henne så ska ingen få henne”. Det han gjorde sedan hade varit så lätt. Han sträckte bara ut båda händerna och tryckte till lite. Sedan stod han vid klippkanten och såg på när hennes kropp föll för att tillslut slå i vattnet där nere. När vågorna hade gömt henne så vände han om och gick. Tomhet, iskyla var allt som fanns kvar efter att vinden blåst iväg hans hjärta.
Det tog några dagar innan de fann hennes kropp. Alla hade beklagat hans sorg och sagt att det hela var en tragisk olycka. Gustav hade inte rört en min. Istället var det Bill som fällde tårar. Gustav betraktade likgiltigt sin före detta vän och tänkte att han förtjänade varenda tår efter sitt svek. Nej, han skulle själv inte gråta för han kände ingenting. Inte ens skuld. Han hade gjort vad han måste.
Nu stod han återigen vid klippan och såg ner på havet medan vinden ven. Inom sig kunde han se hennes rädda blick medan hon föll neråt, men det rörde honom inte i ryggen. Fanny hade tagit bort allt ur hans liv så han hämnades med att ta hennes. I fjärran hördes polissirener. En dag kanske de skulle komma för att föra bort Gustav, men han brydde sig inte. Är man hjärtlös så har man inga känslor kvar och inget spelar längre någon roll. Det enda som då och då kunde sända ett leende till hans läppar var tanken på att ingen annan skulle få Fanny. Han skulle alltid förbli den sista man som rörde vid henne medan hon var i livet.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.3)

Mangasagan - 8 sep 08 - 17:27- Betyg: