Hjärtklaffar i Kramp 2 |
Resan ner tar sju timmar det visste jag och under tiden dansade jag på torget,
samtidigt som oron lade sig och hoppet växte. Du var faktiskt på väg,
ner och framförallt hem till skåne. Var det min dröm som gick i
uppfyllelse eller bara ett faktiskt jävla sammanträffande. Den
fjortonde juli tvåtusensju ville jag, trots karnevalens glädje, bara
åka hem till Ängelholms dystra klimat.
En utmattad kväll i parken med vänner, där satt vi. Absolut inte nära
och absolut inte tillsammans med samma människor men inom samma
kvadratmetrar vi andades varandras luft. Hjärtat hoppade ut och sprang
fram till dig, eller även om fallet inte var så var det exakt så det kändes.
Den röda nyansen i mitt ansikte steg och jag älskade allting utav hat just då.
Hoppet, opåverkbart och fruktansvärt strongt, levde för kärlekens skull.
Jag älskade dig och även om jag vägrade se åt ditt håll på gatan så
önskade jag att du såg mig. Jag gick gata fram och samma gata tillbaka
förbi och framför dig, som en ungmö i väntan på att under ska ske.
Det sägs att den som väntar på något som gått har väntat för länge, men
vad var det egentligen som jag väntade mig? Ett farväl för evig tid eller ville jag
helt enkelt bara ha dig vid min sida igen?
Under skedde så under finns, men kanske kändes det mest som att allt blev
värre. Känslor, hopp och önskan, allt så mycket starkare. Kärlek hit och kärlek
dit, vad ville jag? Vad kände jag? Och hur länge skulle detta få fortsätta?
Kvällen var rätt sen och benen bar dit ingen absolut inte visste vart, när du
tvärnitade framför mig. Mitt hjärta härmade ditt beteende och sist hade varit ett
rätt ironiskt sammanträffande som fått mig tro att du älskade mig än. Då du
hade önskat en hälsingsfras från min sida. Och svarat i mitt ställe på allt som
någonsin hade kunnat eller kunde komma att förknippas med mig och min
kärlek.
Men denna sena kväll stannade du själv och kostade på dig att le, tacksam
för min närvaro. Slog dig ned och pratade minnen, ett för ex förbjudet men
just för oss ett älskvärt samtalsämne. "Du och ditt jävla komihåg". Det gjorde
så där skönt ont i hela kroppe när du stannade upp med blicken, tittandes rakt
in i mina mörka, älskande, ögon. Men jag hatade det jag såg, osäkerheten,
förändringarna och ditt liv, allt det som du försökte gömma.
Tiden blev annorlunda och även om livet fortsatte på vars en väg så levde vi nog
lite smått tillsammans ändå. Vi pratade och skrattade tillsammans, men inte öga
mot öga, och en dag lyfte du, likt superman, en sten stor som ett betonghus ur
mitt hjärta. Efter att du länge hade tjatat om ett möte, kanske mest för att reta min
pojkvän, sa jag: "Men kom ut nu då, kom till tunneln" och man kunde nästan
höra hur bekvämt "tunneln" klingade i ditt minne. Hela kroppen skakade och
samvetet skrek svordommar åt mig så att hela världen hörde, men hjärtat viskad
övertalande: "Det kan bli glädje". Som min lära säger: Följ hjärtat, det är det enda
som är opåverkbart.
Längst in under betongbron kunde man skåda en låga och sidan om den en mörk
siluett, där satt du precis som förr, ihopkrupen bakom en av pelarna.
- Där kommer du ju, sen som vanligt!
- Haha, men inte enbart jag pucko.
- Nej, det ser jag väl, men du i huvudsak.
Eftersom det var mörkt kunde ingen se att jag skakade och bra var det för nu tinade
hjärtat som så länge varit som nedfryst. Ty, precis som förut spelade ingen annans
närvaro någon roll om jag var i närheten. (nu skakar jag igen) In till centrum och efter att
ätit kolasnören som legat på marken bar det av och upp till hembygdsparken där vi
skulle leka. En vän som träffade dig för första gången förstod direkt varför mitt hjärta hade
valt just dig att svetsa fast dig i mig. Hon såg direkt hur jag fröjdades i glädje och hur
varje steg du tog hade en stor betydelse för mig.
Inne i den mindre djupa skogen stod vi gömda bakom ett träd, bara du och jag fastän
vi inte hade en aning om hur vill skulle te oss. Men det har alltid varit lite enklare att
andas och leva i din närhet. Du köpte en kokosnöt precis som första gången fast
denna gången åt jag faktiskt av den. Även om du fick bita av och till och med tugga
det först, då jag nyss fått tandställning. Vi vandrade runt i staden precis som förut,
trots att de andra var med kändes det mest som du och jag. Ingången till en frisör
och optiker fick bli vårt tillhåll under resten av kvällen. Du värmde mina då blåa händer
med boken "Mamma Mu Gungar", kanske mest för att du inte vågade röra vid mig.
För vilken syn människor än fått av dig så har du aldrig medvetet velat förstöra för
någon, och allra minst för mig hade du sagt. Jag satt kvar för att jag ville, för att visa
att jag faktiskt brydde mig och saknade livet du gav mig. När du senare sa: "Gå hem,
du fryser Kajsa, vi ses snart igen" hörde jag klingandet av knivens egg som skar
genom mitt åter djupfrysta hjärta.
|
|
|
|
