Omnia vincir amor 7 |
KAPITEL SJU
En liten månskenspromenad
Den natten låg Jean länge och vred och vände sig i sin säng. Hon kunde inte sova, hur mycket hon än försökte. Tankarna for hela tiden in på Sirius, och på vad som hänt under dagen. Tillslut gav hon upp, drog undan förhängen från sängen och tog på sig sina kläder. Sedan smög hon försiktigt förbi Lily där hon låg och sov i sin säng. Hon ganska nyligen kommit in i rummet och efter fem minuter i badrummet hade hon kollapsat på sängen, efter att ha festat med James och de andra i deras sovsal i flera timmar. Jean skulle egentligen också varit med men efter middagen hade hon låtsats vara jättetrött och gått direkt upp till sovsalen. En halvtimme senare hade Lily kommit in, bytt kläder, fixat till sin makeup och oroligt frågat om hon mådde bra, och skulle hon verkligen inte följa med i alla fall? Jean hade bara skakat på huvudet där hon låg i sängen och efter ytterligare tio minuter hade Lily försvunnit ut genom dörren med ett glatt ”Sitt inte uppe och vänta”.
OoOooOoooOooOoO
Uppehållsrummet var tyst och mörkt, det lystes bara upp av den falnande glöden i spisen i ena änden av rummet. Jean funderade ett tag på om hon skulle sätta sig i en av fåtöljerna, men sedan gick hon istället ut genom porträtthålet och fortsatte genom den mörka korridoren. Bakom sig hörde hon den tjocka damen ropa: ”Och vart hade du tänkt ta vägen lilla vän? Du borde verkligen inte vara uppe och springa på nätterna, fy! Nejmän vet du vad - lyssna nu på mig! Kom genast tillbaka hit! Hör du inte vad jag säger, flicka lilla?” Rösten dog bort ju längre bort hon gick och snart var det alldeles tyst.
Slottet såg verkligen annorlunda ut på natten, lite ogästvänligt ut faktiskt. Det fanns massor av mörka skrymslen och vår där en människa, eller något annat skulle kunna gömma sig men Jean var inte rädd. Hon hade sin trollstav framme, och dessutom var hon inte mörkrädd. Istället tyckte hon om det. Många gånger hade det bara varit just det som på Dumstrang räddat henne och Gabrielle från vaktmästaren när han eller någon lärare hört dem under deras nattliga upptäcktsfärder.
Jean gick tyst, en av alla de egenskaper hon förstärkt av att emellanåt förvandla sig till en varg. Dessutom, trodde hon i alla fall, hade hon fått bättre mörkerseende.
Hon hade inte varit medveten om vart hon var på väg, men så plötsligt insåg hon att hon befann sig högst uppe i trappan till entréhallen. Försiktigt gick hon nerför trappen, försiktigt så att inte hennes steg skulle eka i det stora rummet. Så gick hon över stengolvet och öppnade porten. Den friska nattluften slog emot henne och hon steg ut på gräset. Marken täcktes av dimma och träden stod mörka mot himlen som lystes upp av fullmånen. Av en ingivelse förvandlade hon sig till varg och sprang snabbt över de stora gräsmattorna framför det maffiga slottet. Hon kände sig fri – lycklig. Hon saktade ner och stannad under den stora eken vid sjöns kant där hon förvandlade sig tillbaka till människa igen. Hon satte sig och såg ut över vattnet och såg månen speglas i dess spegelblanka yta. Hon måste se till att göra det här oftare, att vara själv ute i mörkret gav henne en känsla av frihet. Ingen visste att hon var där och ingen kunde heller se henne där hon satt i den mörka skuggan av eken. När hon återigen såg ut över vattnet och såg månen vaknade hon ur sina tankar med ett ryck. Det var fullmåne, och klockan närmade sig midnatt. Det skulle betyda att Remus förvandlades till en varulv idag, och när hon tänkte på det hade han faktiskt sett ovanligt sliten ut när de möttes i bokhandeln. Men det skulle också innebära ytterligare en sak. James, Peter och Sirius skulle följa med honom, och hon skulle få se om det verkligen var så att de var riktiga animagusar, precis som hon. Snabbt återtog hon sin animagusgestalt, men sedan blev hon stilla, med ansiktet vänt mot entréporten. Efter en kvart fick hon lön för mödan, när två gestalter kom genom porten. Hon kände till sin förvåning igen den längsta av dem som Professor McGonagall, men den mindre av dem måste vara Remus.
McGonagall vände i porten och den stängdes med ett, om än litet, brak bakom henne. Pojken som var Remus gick bort mot ett pilträd som växte en bit bort och precis när hon hade hunnit bli orolig att han skulle gå längre bort stannade han och såg ut att vänta på något eller någon. Hon lät blicken glida bort mot porten igen och där hade nu, utan att hon märkt det, tre gestalter dykt upp. Hon kände igen dem som James, Peter och Sirius.
De gick bort mot Remus och när de kommit ungefär halvvägs stannade de och Jean såg dem förändras. Sirius, eller den hon antog var han, blev en hund, men han var en aning större än hon, och dessutom var hans päls lurvig och okammad. James förvandlades till en hjort med stora horn och majestätiskt utseende. Peter, däremot trodde hon först hade försvunnit men så såg hon något röra sig på marken och insåg att han förvandlat sig till ett litet djur, kanske en råtta eller en hamster. Fast det var nog troligare att det var en råtta. Hamster, det lät för mesigt. Även om Peter verkade rätt så mesig så gjorde han allt han kunde för att det inte skulle vara så, och hon bestämde sig därför för att det var en råtta han förvandlat sig till.
De tre pojkarna var förvandlade en ganska udda trio, tänkte Jean när hon såg dem nå fram till Remus som nu stod lite kutryggig. Hon gissade att han hade ont. Peter smet in under det piskande trädets grenar och tryckte på en rot, och sedan blev allt stilla. Alla fyra försvann ner bland dess rötter och Jean satt villrådig kvar under eken. Skulle hon följa efter dem? Men de hade ju sagt att de skulle tillbringa natten i den förbjudna skogen så hon bestämde sig för att stanna kvar där hon var och vänta. Hon hade bara suttit där i några minuter när något hände. Ytterligare en person kom ut från entréporten och smög sig bort mot pilträdet. Chokad insåg hon att det var Snape! Innan hon hade hunnit göra något, eller ens röra sig hade han också försvunnit ner ibland trädets rötter. Eftersom hon sett hur mycket han hatade James, Sirius och de andra var hon säker på att han inte borde vara där egentligen. Det skulle vara livsfarligt för honom! Hon hade hunnit halvvägs över gräsmattan när grenarna på trädet återigen började röra sig, för att sedan sluta igen, minst lika snabbt. Hon såg hjorten komma upp ur härvan av rötter, släpandes på något. Så såg hon att det var Snape som kämpade som en dåre för att komma loss. Han slogs vilt omkring sig och träffade hjorten på benen några gånger. Så släppte den taget om honom och förvandlade sig till James. ”Snape, gå tillbaka in i slottet! Det är livsfarligt för dig här ute!” hörde hon honom ropa efter Snape som nu kommit på benen och i panik rusade mot den förbjudna skogen. När hon tittade tillbaka mot pilträdet stod det åter en hjort där, men den var inte ensam. Hunden som var Sirius stod där också, tillsammans med Remus som nu var förvandlad till en varulv. Hon hade stått stilla som en staty allt sedan James dykt upp tillsammans med Snape men nu vände hon tvärt och gav sig av mot den förbjudna skogen, efter Snape. Nu var det en kamp mot tiden. Hon måste hitta Snape innan Remus gjorde det, för annars skulle det vara slut med honom. Remus var nästan fullvuxen som varulv och hon kände på sig att James och Sirius skulle ha extra svårt att hålla koll på honom nu när han fått vittring på en människa. Alla dessa tankar hade flugit genom hennes huvud medan hon sprang och nu hade hon nått fram till skogsbrynet.
Med nosen mot marken för att hitta den väg Snape tagit fortsatte hon, utan att sakta ner. Snart blev spåret starkare och hon närmade sig en glänta. Mitt i det spökaktiga ljuset i gläntans mitt stod Snape, med händerna mot knäna och kippade efter luft. Snabbt förvandlade hon sig till människa och sa, ”Snape, vad i helvete håller du på med? Försöker du få dig själv dödad?!” vid ljudet av hennes röst ryckte han till och drog fram trollstaven, men sänkte den när han såg vem det var. ”I alla fall är du på god väg! Ge dig av till slottet genast! Hur i hela världen hade du tänkt övermanna en fullvuxen varulv? Det är ju sjukt!”
”Men du då?”
”Jag klarar mig. Seså, IVÄG!”
Snape hade inget annat val än att göra som hon sa, men han såg verkligen orolig ut. För att lugna ner honom förvandlade hon sig till vargen, och han verkade förstå att hon var utom fara.
Så ljöd ett ylande genom skogen, alldeles bakom kullen Snape stod framför. Jean rusade fram och ställde sig framför honom för att skydda och i samma ögonblick kom varulven Remus jagandes ut ur träden som tidigare dolt honom. Hon ropade till Snape att han skulle springa till slottet där han var trygg men naturligtvis hördes bara ett skall ha fyllt av morrande. Han verkade trots allt förstå vad hon menat och rusade mot slottet. Varulven, hon kunde inte till att kalla honom Remus eftersom han inte alls var den lugna, smarta pojke han egentligen var. Nu var han ett blodtörstigt monster, som gjorde allt som var möjligt för att sätta tänderna i varmt människokött.
Han var inte längre på väg mot Jean, utan hade ändrat kurs så att han hamnade i samma riktning som den flyende Snape.
”NEJ!” tänkte hon och kastade sig efter honom. Efter några snabba språng var hon ikapp, och hoppade upp på hans rygg med klorna utfällda. Varulven stannade av chocken av att plötsligt bära en extra tyngd och hon höll på att flyga framlänges av den plötsliga rörelsen. Hon såg Snape försvinna in bland träden, och sekunden efteråt hade hon hårt slagit i marken. Varulven var över henne, försökte bita henne men hon revs och bets överallt där hon kom åt för att förhindra det. Hon visste att om han lyckades, skulle hon själv bli samma monster som han varje fullmåne. De rullade brottandes runt, och hon undrade panikslaget hur länge det kunde dörja innan Sirius och James fann dem, de måste befinna sig någonstans i närheten. Så fick varulven till ett hårt slag mot hennes ena sida och hon flög över den lilla gläntan. Hon försökte resa sig upp när han kom närmare, men lyckades bara stå upp någon sekund innan hon föll ihop igen. Så hörde hon skall bakom kullen, på samma ställe som Remus kommit ifrån och försökte skälla tillbaka. ”Hitåt, här är vi!” ville hon säga, men det enda som kom ut var ett gnyende. Så såg hon en hjort komma ut från träden och skära av varulvens väg mot henne, och från kullen kom en hund. Hunden och hjorten sprang runt, runt varulven och motade den bakåt, bort från henne. Sedan blev allt svart och hon försvann ner i mörkret.
Sirius och hade tillsammans med James tvingat bort Remus som var vild av blodstörst från vargen som låg på marken och flämtade. Den hade ett stort sår i sidan och den annars så lena pälsen var tilltufsad där varulvens klor hade rivit upp köttet. De följde Remus till det piskande pilträdet och motade ner honom med våld bland rötterna. James hoppade graciöst ner efter honom, för att få honom att lugna ner sig och sedan gav Sirisu sig av mot skogen igen, där de lämnat den skadade vargen.
När han kom fram till gläntan såg han den ingenstans men han kunde se avtrycket i gräset efter kroppen som legat där. Hade något vilddjur kommit och tagit den? Han sprang fram och såg blodspår i det daggvåta gräset. De ledde in bland träden och han följde efter dem. Efter någon minut kom de ut ur skogen och han följde spåret upp mot slottet. Förvånad märke han att det gick ända upp till porten, och han förvandlade sig till en människa igen när han gick igenom den. För ett tag vägde han mellan att fortsätta och att vända för att gå tillbaka till James, Peter och Remus men så fortsatte han. James och Peter hade tillsammans klarat av Remus utan hans hjälp tidigare, och vart nu den som varit vargen än befann sig så behövde han eller hon hjälp, för såret som han sett att den fått hade varit allvarligt, om än inte livshotande.
Spåret han följde gick uppför trapporna, vilket betydde att det inte varit någon från Slytherin som varit vargen. Det förvånade honom i och för sig inte, blotta tanken på att det hade varit någon av Snapes få kompanjoner lät skrattretande i hans öron. Inte heller ledde det till Rawenclaws uppehållsrum. Han borde väl inte veta vart de andra elevhemmens uppehållsrum låg egentligen, men vad man en marodör så var man, det var ingenting att göra något åt. Det ledde också förbi skynket som ledde till korridoren som ledde till Hufflepuff utan fortsatte uppför trapporna, mot Gryffindor. Skräcken kramade plötsligt som en hård hand om hans hjärta, hunden hade haft blåa ögon, blåa som havet och himmelen en solig sommardag. Han kände bara en flicka med sådana ögon… Han ville inte tänka tanken klart, utan sprang bara så snabbt som benen bar honom mot uppehållsrummet. Den tjocka damen sov inte, vilket förvånade honom. Istället sa hon ”Och här kommer riddaren som ska rädda sin lilla prinsessa.. Har jag inte sagt till er att det är farligt att vara uppe och springa på nätterna?”
”Hippogriff” flåsade han bara som svar och porträttet svängde undan och blottade ett hål som han snabbt klättrade igenom. Så andades han ut. Uppehållsrummet var tomt, och det fanns inga blodspår på golvet.
Han började lättad gå uppför trappan till sovsalen när han hörde någon stöna av smärta från soffan som stod med ryggen mot porträtthålet. Återigen kramade skräcken om hans hjärta medan han flög nedför trappen. Han kom fram till soffan och där låg hon, Jean. Hon var blek i ansiktet och hennes tröja var söndersliten på ena sidan, och trasorna runt om hålet var blodiga.
”Herregud...”, andades han. Han smekte hennes bleka ansikte med ena handen och kände hur hon andades. Hon levde i alla fall. Men hur länge till?
Lily, han måste hämta Lily! Hon var en duktig häxa, hon kunde sånt här... Han snodde runt och sprang mot trappan till flickornas sovsal. Han hade bara hunnit några steg när hela trappstegen plötsligt blev glashala och förvandlades till en rutschkana under honom.
Förbannat också, det hade han glömt. Pojkar kunde inte komma uppför trappan till flickornas sovsalar, det hade han ju redan många gånger innan fått lära sig.. Här kunde hon i alla fall inte ligga, klockan var mycket och någon skulle kunna komma. Hur skulle han i sådan fall kunna förklara varför Jean var skadad med ett stort sår och att han var där tillsammans med henne? De hade ju inte precis blivit kända som bundisar…
Så slog det honom, varför hade han inte tänkt på det innan!? Han lyfte försiktigt, försiktigt upp henne från soffan och bar henne uppför trappan och la sedan ner henne på sin egen säng när han kommit in i sovsalen. Så, nu låg hon bättre. Men nu då? Det enda han kunde göra var att vänta på Remus, han kunde många fler läkeformler än han och gjorde sällan fel. Det gick tio minuter, och sedan kom James och Peter tillbaka med Remus mellan sig. Han såg tröttare ut än någonsin. James spärrade upp ögonen när han fick syn på Jean och Remus rusade fram till henne.
”Herregud, vad är det som har…” Sen gick det upp för honom och han sjönk ner på knä med händerna i ansiktet. ”Det var jag, eller hur?” De andras sammanbitna ansikten såg på honom och tystnaden räckte som svar.
Peter sa ”Madame Pomfrey…?” Men de andra skakade på huvudet. Remus samlade ihop sig, tog upp sin stav och lade sedan olika läkeförtrollningar över henne. Han gav henne ett elixir som han hämtade från sitt eget nattduksbord för att få såret att helas och sedan torkade han bort blodet från henne med en lätt sväng på trollstaven. Färgen hade börjat återvända till hennes kinder men fortfarande var hon medvetslös. De andra pojkarna hade hjälplösa sett på och när Remus tog ett steg tillbaka och log andades de allihopa ut.
”Det är ingen fara, det såg mycket värre ut än det egentligen var. Visserligen har hon förlorat rätt så mycket blod men det borde inte vara någon fara, bara hon får vila ut ordentligt.”
Sirius nickade och sa, ”Hon kan ligga kvar där, vi ryms båda två. Men herregud Remus – titta inte på mig sådär! Vad tar ni mig för egentligen!? Jag tänker inte våldta henne! Och ni påstår er vara mina vänner….!”
De andra protesterade inte mer, och pojkarna bytte om och lade sig att sova. En efter en drog de igen förhängena runt sängarna och sedan blev allt tyst och stilla.
OoOooOoooOooOoO
Jean slog inte upp ögonen direkt då hon vaknade den morgonen utan låg stilla och försökte minnas vad som hänt under natten. Det sista hon kunde minnas var en varulv som kom emot henne och så en hjort och en hund som kom ut från träden.. Sedan var det svart.
Hon hade fortfarande ögonen stängda, men kunde känna tyngden av någons arm runt om hennes midja. Vad i…?
Hon öppnade ögonen och såg på ägaren till armen som låg om henne. När hon fick syn på pojkens ansikte fick hon en chock. Med ett ryck satte hon sig upp, och armen som vilat mot henne föll ner.
”Vad i helvete gör du här!” skrek hon åt honom, och såg yrvaket på henne. Han var tacksam för tystnadsförtrollningen de alltid hade över sängarna när förhängena var ihopdragna. Så märkte han att hans arm låg om henne och drog snabbt undan den. Han måste ha lagt den där i sömnen, för han kunde inte komma på hur den annars hamnat där. Också han satte sig upp, och täcket åkte ner och visade hans överkropp. Jean kom på sig själv med att sitta och stirra på den och det var endast med en viljeansträngning som hon lyckades slita blicken därifrån för att istället titta på hans ansikte. Han verkade dock inte ha märkt något utan sa, ”Vad jag gör här? Det är ju min säng!”
”Men.. Va?!.. Vad gör jag här då?” Jean såg oerhört förvirrad ut. Vad gjorde hon i Sirius Blacks säng? Vad hade egentligen hänt?
”Du hade kollapsat i uppehållsrummet och jag hittade dig, jag kunde ju inte komma uppför din trappa så jag bar upp dig hit.”
”Vaddå kollapsat?”
”Ja, du hade slocknat. Och så hade du ett stort sår där, ” han rörde vid hennes ena sida och hon kände hur fjärilarna i hennes mage väcktes till liv av hans beröring. Så kände hon själv efter och kände att det verkligen funnits ett sår där tidigare. Det stramade om huden där och ett litet ärr löpte längs hennes sida.
”Jaha…tack då.. ” sa hon, lite generad över utbrottet hon nyss haft.
Han log och sa ”Ingen orsak”
”Vad är klockan egentligen?”
Sirius som inte heller han hade den minsta aning sträckte ut handen genom förhänget och tittade på klockan som stod på nattygsbordet utanför.
”Halv fem..”
”Okej.. Jag kanske borde gå till min sovsal istället, så att inte de undrar var jag är när de vaknar..” Han nickade och innan hon hann ångra sig böjde hon sig fram mot honom och kysste honom lätt på läpparna. ”Tack igen”, sa hon och log mot hans förvånade ansikte. Så hoppade hon ner från sängen, tassade på tå genom rummet och stängde tyst dörren bakom sig.
Sirius sjönk ner i sängen igen, och när hans ansikte nuddade kudden kunde han fortfarande känna doften av hennes hår. För första gången sedan han kommit till Hogwarts det året somnade han med ett leende på läpparna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | JennnyJ - 31 aug 08 - 19:37- Betyg:  | Den är underbar, älskar den här delen, den känns så... magisk o.o,
Du har en stor hink med talang, det har du verkligen och jag avundas ofta ditt skrivande.
Det du ska tänka på är väll att dela upp texten lite mer, men sådant orkar man inte haka upp sig på, den är ändå så underbar att man inte bryr sig ;) XD
/JvJ | | Xoonie - 31 aug 08 - 16:02- Betyg: | | Det är nästan som om jag måste läsa den 1 gång till xD | | Xoonie - 31 aug 08 - 15:49- Betyg: | | Ååååååååååååååååååååååååå ååååååååååååååååååååååååå ååh! NY DEL - NUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU! Allvarligt, den här delen var min favorit! Verkligen <33333 Den här var verkligen super bra, och att det var så mycket animagusar var ännu roligare jue =) |
|
|
|
