Erste Weltkrieg- Fortsättning |
Jahaa här kommer en kort fortsättning av historia-uppsatsen/berättelsen jag skulle skriva i läxa...KOmmentera och skriv gärna vilka betyg ni skulle ha gett om ni hade varit lärarna!!
**********
”I påtvunget nödvärn griper vi svärdet med rent samvete och rena händer. Till det tyska rikets folk och stammar ljuder mitt rop om att vi med samlad kraft och i broderlig gemenskap med våra bundsförvantar skall försvara det vi skapat med fredligt arbete. Följande våra fäders exempel litar vi trofast, allvarligt och ridderligt, ödmjuka inför Gud och kamplystna inför fienden, på den eviga allmakt, som skall stärka vårt försvar och leda till ett gott slut.”
Frau Christels underläpp darrade då hon avslutade brevet och hennes ögon var grumliga av undanträngda tårar. Med en stadig blick gav hon honom tillbaka brevet och satte sig sedan fromt på soffan. Hennes blick var fäst vid golvet.
”Jag åker imorgon.”sade Friedrich för att bryta den iskalla stämningen.
Frau Christel nickade.
”Nå? Har du inte tänkt säga något?”sade han sårat då hon inte visade några som helst känslor.
Frau Christel tittade upp och gav honom en likgiltig blick. Hon ryckte på axlarna innan hon sade:
”Jag hoppas att du överlever.”
**********
Resväskan låg packad i vardagsrummet. Frau Christel hade ordnat kläder till sin man dagen innan hon hade fått reda på den hemska nyheten om att han skulle dra ut i krig. Uppfylld av sorg och indignation vankade hon av och an i det lilla sovrummet.
Inför Friedrich hade hon visat sig likgiltig och reserverad för att inte plåga honom med hennes känslor. Han hade det redan svårt som det var. Frau Christel hade varken gråtit eller grämt sig och det var just det som fick henne nu att bittert vanka av och an. Det var så himla svårt. Så himla svårt att hålla allting inombords. Hon hade velat gråta, skrika, ja vad som helst utom detta. Denna ständiga pina.
Dörren knakade till och in steg Friedrich, fullt påklädd och redo att åka. Han nickade åt henne som hälsning och gick sedan tvärs genom hallen och in i vardagsrummet. Frau Christel skruvade nervöst på sig.
Friedrich kom tillbaka med sin resväska i handen och gick sedan mot ytterdörren. Han vände sig om och nickade återigen mot Frau Christel innan han öppnade dörren för att gå ut.
”Friedrich!”ropade Frau Christel.
Han vände sig om och under en kort ögonblick syntes ett kärleksfullt uttryck på hans ansikte. Han satte ner sin resväska och bredde ut armarna, redo att omfamna henne. Frau Christel tvekade, hon hade velat omfamna honom men insåg i slutändan att hon inte kunde. Hon ville inte visa några som helst känslor. Inte nu, nu när han skulle åka. Istället gick hon med långsamma steg mot honom och vände sig sedan tvärt mot paraplyt som stod vid hans sida.
”Det kommer förmodligen att regna.”sade hon kort och gav honom paraplyt. Friedrichs leende bleknade. Sårat tog han emot den och sade sedan ett lågt ”tack” innan han återigen vände sig mot den öppna dörren för att gå ut. Han tvekade vid det första steget men gick sedan med raska steg ut. Bort från huset, bort från Frau Christel.
Ett lågmält snyftande undslapp Christel då hon sorgset tittade efter sin man. Motvilligt pressade hon sin ena hand mot sin vidöppna mun. Hon skulle inte gråta, inte nu, inte någonsin.
|
|
|
|
