På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Slå honom då! (del 9)

Jag ligger kvar och tänker i soffan. Jag är inte riktigt säker på vad Timothy jobbar med, för det brukar vara olika, jag tror att det en hamburgerkedja eller en kiosk kanske… Jag känner mej mycket sömnig och utmattad. Jag drar upp min tröja för att se om det är några blåmärken. Precis som jag trodde, har jag fått flera blåmärken över hela magen, och på sidan också där Isak sparkade mej. Det blåmärket är alldeles lila och ser för jävligt ut. Jag drar ner tröjan, sveper in mej i filtarna och somnar ganska snabbt…

När jag vaknar är det ganska ljust i rummet, jag tittar upp i det vita taket, allt känns annorlunda på något sätt. Jag sätter mej upp på soffan och anads djupt. Jag ser att klockan bara är kvart över sju på morgonen, det är lördag idag. Jag känner hur det värker i magen, ansiktet känns svullet och varmt. Jag reser mej upp, lite skakig fortfarande. Solen har knappt gått upp, det är molnigt ute, och det duggar lite… Jag går in till badrummet och tänder i taket, får syn på mej själv i badrumsspegeln. Det är ingen vacker syn, blåtiran är stor, den är alldeles lila och nästan lite gröngul liksom, det ser läskigt ut. Jag går närmare spegeln och ser in i mina egna ögon, mina blågröna ögon, de ser glansiga och trötta ut. Min näsa är något svullen och röd, men det värsta är nog jacket i pannan, hur kom det dit? Från knytnävsslagen kom ju bara blåmärken, och blåmärkena syntes mest över käken. Jag måste ha fått jacket när jag ramlade i marken eller nåt… Jag sätter på vattenkranen, ser på hur vattnet forsar från kranen ner i handfatet och ner i avloppet. Ljudet från vattnet hörs mycket högt, nästan brusar i mina öron. Jag böjer ner ansiktet och tvättar det med vatten, det svider lite när jag nuddar såren och blåmärkena. Jag torkar ansiktet försiktigt med handduken, det känns bättre, men ser inte bättre ut. Jag går ut från badrummet och in till vardagsrummet. Det verkar inte som Timothy är hemma, det hade nog hörts, för han brukar gå upp tidigt. Jag går upp på ovanvåningen och in på mitt rum. Det är ett typiskt tonårsrum… Det är ostädat, kläder ligger utspridda nästan överallt, jag har en dator och en musikspelare och massa andra saker. Men, att jag äger mycket saker, gör mej inte lyckligare. Det är bara saker, som inte har någon betydelse. Timothy tjatar alltid om att jag ska vara tacksam för att vi har gott om saker och mat på bordet och blablabla… Men det jag saknar är min familj, när mamma dog flippade pappa ut, han bara satt vid köksbordet och grät. Jag försökte prata med honom, men han bara stängde av sej, ibland fick han raseriutbrott mitt vid middagen eller så, han kastade saker omkring sej och bara skrek på Timothy och mej. En gång skrek han att det var vårt fel att mamma är död, ”det är erat fel att Jennie är död!”, skrek han. Jag kan aldrig glömma det, jag kommer aldrig att göra det. Pappa blev allt mer galen, efter varje dag. Timothy fick ta hand om mej, han fick laga mat, städa och jobba fast han bara var 17, nu är han 20 och jag förstår varför han är arg hela tiden. Jag var bara 12 då… Det var 3 år sen han stack. Han orkade väl inte mer, och så hade han väl ångest för att han hade behandlat oss som skit. Han slog oss ibland, mest örfilar, ibland knytnävslag på näsan, det var bara när han var riktigt förbannad. Jag saknar inte pappa, eller jo, jag saknar den gamla pappa, han som var snäll. Jag saknar mamma också… De är båda borta nu, och jag kommer aldrig få se dom igen. Jag sätter mej på min säng och suckar, känner mej rastlös. Jag börjar oroa mej för skolan, vad ska hända på måndag? Tänk om gänget slår ner mej igen, jag kan inte klara av det igen, det går inte. Tanken skrämmer mej, jag försöker tänka på något annat. Jag tar av mej den något blodiga tröjan som är svettig och nästan har klibbat fast mot huden. Min överkropp har blåmärken på några ställen, mest på magen där Isak och Christer slog allt de kunde. Jag kan känna att magen har fått sej en omgång, dessutom kurrar den också. Jag suckar och tar på mej en ny tröja, en mörkblå. Sen går jag ner igen och vankar fram och tillbaka i lägenheten. Jag tänker på att jag förmodligen aldrig kan gå ut igen själv, det skulle vara för riskabelt. Jag måste gömma mej hela livet alltså? Nej, det kan jag ju inte göra. Inne i skolan är det lugnt för där finns det ju lärare och överbevakningskameror till och med. När jag var med i gänget brukade vi alltid spreja på alla kameror så att dom inte skulle se något, då kunde vi göra vad vi ville.

*T

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

Dimmalimm - 18 dec 08 - 21:40- Betyg: