Novellen om mörker |
Fanns det inte en bok jag skulle läsa? Var det inte någonting jag skulle rita? Finns något kvar att städa? Den gamla spisen…? Är det ingenting gott i kylskåpet? Var är all musik? Var finns den röda, röda tråden i mitt liv? Den ligger inte längre längs serpentinvägarna till hjälp att hitta hem. Allt tycks så svart i rastlöshetens mörka skog när ingenting längre finns kvar att hålla i. Mina tusen stjärnor syns inte om sommaren, och jag har tappat tråden, tråden.
Och jag kan fortsätta hur länge som helst.
Ni fattar förstås ingenting. Det är för att ni inte vet. Jag klandrar er inte. Man kan inte fatta om man inte vet. Jag ska försöka hjälpa er att förstå. Jag ska försöka förklara.
Jag vankar oroligt runt i stugan. Sätter mig en stund i farmors gamla spygröna fåtölj, men blir inte sittande länge. Ett tag fingrar jag på det sträva tyget, från sjuttiotalet. Rycker noppor. Jag ställer mig snart upp igen. Står vid fönstret och vrider otåligt händerna om varandra medan jag ser ut i kvällens allt för svarta och mycket ödsliga skog. Det är aldrig tyst på riktigt här. Det gör mig ännu oroligare. Det är som tystast när den skrikande tystnaden dämpats med ljud, med mina ljud, som punkmusiken från kassetten i den gamla bandaren i fönstret. Ljudens rörelser får de gamla flugliken att vibrera lätt. Om man vrider upp tillräckligt högt kan man till och med få dem att flytta sig, i stötvisa hopp till basgångens rytm. Med musiken kan jag på mitt sätt glömma världen, eller åtminstone skjuta upp problemet till ett senare tillfälle. Allting blir så tryggt ackompanjerat av Thåströms stämma. Utan musiken här skulle jag vara död nu, det är jag säker på.
Men det är natt nu, och den är inte nedtystad av musik. Jag vågar inte spela musik på natten. Det är en eländig paranoia. Slår jag igång den brusande bandaren om natten är jag säker på att någon ska komma och döda mig. Jag vet, det är löjligt, men jag menar, det är ju möjligt att jag inte hör när den där potentiella mördaren kommer smygande, om det är höljt i tonerna av Attentats Tatuerade tårar. Jag biter nervöst på naglarna och ser ut genom fönstret. Utanför syns bara svärta, och skog, men det är nog bara för att jag vet att den finns där. Annars hade det bara varit svärtan tror jag. Fönstret är skitigt, det är alla fönster här, men detta är det enda synliga. Alla de andra har jag nogsamt täckt över med allsköns kuddar och filtar. Jag menar, jag kanske blir skrämd till döds om jag skulle råka se den där potentiella mördaren innan han dödar mig.
Jag sätter mig ned på en av pinnstolarna runt köksbordet. Tuggar lätt på underläppen. Flackar med blicken, men fäster den slutligen i det slitna köksbordets fåriga mönster. Jag följer det med mitt högra pekfinger, det med den där pricken på, som lärde mig vad som var höger. Till höger, och så en böj uppåt, och….där. Just där, fastnar fingertoppen. Det är ett jack i bordet precis där. Där stannar jag.
Du skrattade, och slängde huvudet bakåt så att de bruna lockarna formligen dansade. Eftermiddagssolens strålar speglade sig som guld i ditt tjocka hårsvall, och jordgubbarna på bordet såg ut som sommaren. Du korsade benen i den tunna, blå kjolen du bar och lade armbågarna på det skitiga vita plastbord vi lånat av din mamma. Du älskade stugan. Jag älskade den också. Vi hade lånat den varje sommar sedan vi var gamla nog att vara borta utan våra föräldrar. Det pyttelilla, mörkt bruna timmerhuset, med bryggan alldeles nedanför backen där framför, var precis som vårat. Den flickigt rosavita flaggan som vi sytt som små vajade fortfarande utanför ytterdörren ibland, de gånger vi kände oss extra nostalgiska. Fåglarna kvittrade glatt som vi, och vinden fläktade ljuvligt. Det var då.
Jag fingrar på det lilla jacket i köksbordet. Låter fingertoppen glida fram och tillbaka över fåran. Huvudet är försjunket i tankar. Jag lägger ned det på bordet och ser fundersamt på fingertoppens färd över köksbordets gropigaste terränger. Plötsligt blir jag spänd. Hörde jag någonting nu? Var det inte just något som prasslade utanför fönstret? Jag har inte långt till gråten nu. Så långt driven är jag av den rädsla som så skoningslöst bitit sig fast i mitt sinne. Jag täcker över även detta kvarvarande blottade fönster med en gammal rutig filt och farmors soffkudde som så pliktskyldigt prytt soffan i alla år. Jag undersöker noga att varje liten millimeter av fönsterrutan är täckt innan jag åter slår mig ned på pinnstolen. På något sätt kan jag inte slita blicken från det dolda fönstret. Mörka fönster är alltid mörka. Hur noga man än gömmer dem så är de ändå alltid lika obönhörligt och hotfullt svarta bakom mjuka kuddar mot de kalla, kondensfuktiga glasrutorna. En ensamrädd mörkerfrukterska har jag ju varit i hela mitt liv. Varför skulle jag då så envist återvända hit? Jag drar upp fötterna under mig, håller hårt om smalbenen. Det är den där jävla nyfikenheten. Det är den där jävla saknaden. Och det är de här jävla skuldkänslorna jag har. Jag var tvungen att besöka stället igen, så enkelt är det. Det knäpper till någonstans i den osynliga svärtan bortom fönstret jag sitter vid. Hastigt reser jag mig upp, kanske aningen för hastigt. Stolen välter och träffar ljudligt det gamla skitiga trägolvet, något som naturligtvis skrämmer mig ännu mer. Förstelnad står jag kvar. Tyst. Den påträngande tystnaden. För att vara en tystnad måste jag säga att den är ovanligt högljudd. Plågsamt tjock, tryckande, lägger den sig över rummet, stugan, skogen, världen. Nära. Tystnad är allt jag andas. Det är alltså så det är när ingen är i stugan. Vi tror oss veta att det lilla sommarparadiset är fridfullt obebott, med eventuella undantag för någon liten nyfiken malfjäril, men i själva verket är det inte vår stuga. Den tillhör för alltid tystnaden. Så påtagligt känns det. Jag vet att jag inte är ensam. Tystnaden, hotfull mot mig när jag tränger mig in på dess territorium. Jag andas in tystnaden, och den lägger sig tjock i mina lungor, min hals. Den trycker från alla håll. Jag förnimmer klaustrofobi och kvävningskänsla på samma gång, och springer ut från köket in i det stora rummet. Det enda rummet. Jag ser mig omkring efter något som kan leda mina tankar bort för en stund. Jag tar upp det gamla syskrinet, sätter mig i soffan och tar det i mitt knä. Det är av trä förstås, som det mesta i den här stugan. Som från en annan tid och av en annan värld. Av plastsamhället vi numer är hemma i syns här inga spår. Det är ett ganska fint syskrin. Sirligt karvade blommor sträcker sig underifrån och upp mot locket. Jag blundar och stryker över dem med handen. Det känns primitivt på något sätt. Jag öppnar skrinet. Insidan är beprydd med ett mjukt sammettstyg i en blodröd färg. Där trängs nålar i dynor med trådrullar i diverse färger. Jag tar upp den röda och håller den mellan tummen och pekfingret. Här har jag nu den röda tråden. Så lätt den finns i min hand, men ändå så försvunnen. Min röda tråd.
Vi var alltid tillsammans. På våra cyklar ägde vi hela byn redan som små. Du var jag och jag var du. Begreppet om ett jag hade suddats ut och ett evigt vi hade tagit dess forna plats. Det var vi som hittade på stimmiga uppträdanden till roliga timmen om fredagens eftermiddagar i skolan. Det var vi som tyckte om mannagrynspudding i skolan och hatade fiskgratäng. Det var vi som läste böcker för varandra och alltid fastnade för samma meningar. Du var min röda tråd i livet. Det var nog patetiskt egentligen. Jag visste inte vem jag var utan dig. Vad var ett jag, egentligen? Vi var ju vi.
Du kastade rullen med röd tråd till mig, och jag fångade den i en snygg lyra. Du skrattade och gav bägge tummar upp innan du lyckligt började dansa omkring i rummet, det enda rummet.
Jag kommer på mig själv med att ha fastnat med blicken . Jag ruskar på huvudet, blinkar, och försöker eliminera den fastfrusna bilden av en röd trådrulle från mina näthinnor. Jag bestämmer mig för att göra ett försök till att sova en stund. Jag tvekar innan jag drar av mig kläderna framför den lilla grönmålade våningssängen. Trots att jag täckt för vart enda fönster känner jag mig konstigt iakttagen. Jag kryper ner under täcket. Det luktar inte som hemma. Det luktar inte ens som förr om somrarna. Den här doften känns gammal. Död. Främmande sticker den mig i näsan och omöjliggör sömnen. Det tar mig lång tid, men tillslut lyckas jag ändå med att ta mig bort från den vakna världen och försvinna till drömmarnas rike. Jacket i köksbordet blir i drömmen större, och svartare, svartare än svärtan bortom fönstren. Och större…
Du såg oroat på den fallna ängeln som låg på köksbordet och flämtade i dödsångest. Tyst stod jag bredvid och såg med vämjelse på det lidande djuret. Du tog ett steg närmare bordet och kikade ner på den. Du suckade besvärat.
-Faan…varför var jag tvungen att göra sådär? Vad ska vi göra? Vi måste ju döda den nu.
Jag rykte på axlarna, såg fortfarande stelt på den lilla fladdermusen som oskyldigt fallit offer för dina fobiers okontrollerade panik. Flygfän. Du klarade dem bara inte. Skrikande hade du fäktat med armarna när den av misstag kommit in i stugan. Ett förödande slag hade slungat den rakt in i fönstret över köksbordet, och nu var det som det var.
-Du måste göra det. sa du bestämt, och stegade bestämt iväg till kökslådan. Tillbaks kom du med en enorm köttyxa. Jag hajade till. Det var ju klart att jag kände lika stort obehag inför den lille stackaren som du gjorde. Vi var ju samma.
-Jag? Det var ju du som nästan dödade den. Du får lov till att slutföra projektet. Måste du använda den där förresten? Kan vi inte bara lägga en tung bok över honom eller nåt?
-Mja..Jag skulle inte stå ut med tanken på att v mosade den…och det krasande ljudet. Hur vet du att det är en han förresten?
-Äsh, det var bara en känsla…sade jag tvekande. Du hade bestämt dig, och det var jag som skulle till att avrätta den stackars ludna krabaten som fortfarande låg på vårt köksbord och plågades med livets sista minuter. Du räckte åt mig köttyxan. Jag tog den, lätt darrande, i min hand. Jag gjorde ju alltid allt för dig.
-Men vaddå…ska jag…bara hugga eller? Dela honom mitt itu liksom…? sa jag med en bruten röst.
-Jaa…eller vafan…jo…då är vi åtminstone säkra på att han dör. sa du och bet dig i läppen, stegade bort en bit från köksbordet. Jag kände mig illamående. Blodet pumpade i mitt huvud. Suset i mina öron växte sig allt starkare, och de yttre delarna av mitt synfält mörklades. Jag visste att jag skulle svimma om jag inte skyndade mig att göra det. Bara att höja handen för att måtta slaget var en stor kraftansträngning som krävde all min koncentration. Sedan kändes allt som i ultrarapid, trots att det säkert tog mig mindre än en sekund. Blodet i mitt huvud. Yrseln och illamåendet. Bilan som närmade sig sitt dödens offer.
-Vänta lite…hörde jag som långt bortifrån, men det var redan försent.
Jag drömmer om blodet. Vrider mig i min sömn. Blodet, blodet., som i drömmen forsar ur dina plötsligt avklippta fingrar, ner över golvet, golvet. Snart är hela köket blodfyllt. Jag står till knäna i blod, och försöker förgäves kämpa mot illamåendet. På bordet ligger en liten fladdermus som skrattar illvilligt åt oss, hånande. Du ser chockat på de två fingrarna som fattas din hand och som flyter omkring i allt blod. Jag spyr. Jag spyr lilagröna och rosavita äckelspyor, och verkligheten är mig långt avlägsen. Jag simmar ut ur stugan, och springer min väg genom skogen. Med blodfläckande kläder. En skonad fladdermus följer efter, skrattande högre och högre. Dess psykotiska skratt ekar mellan träden, och jag vet inte längre var jag befinner mig. Fladdermusen tätt bakom. Jag faller…faller…och vaknar med ett ryck. Svettig sätter jag mig upp i sängen. Ner för mina kinder trillar stora ångertårar. Gång på gång viskar jag förlåt till någon som inte finns där. Skakande i hela kroppen stiger jag upp ur sängen och går ut i köket för att lugna mig med ett glas vatten. Med avsmak ser jag bort mot köksbordet med jacket i träet, känner mig illamående. Det är kallt, och på mina bara ben syns tusen knottror av resta hår. Min stora, vita T-shirt och trosorna är allt jag har på mig. Det är alldeles för kallt, tänker jag och huttrar, medan jag gnider fötterna mot varandra och håller hårt och kroppen med min arm som jag inte håller glaset med. Vattnet sköljer ner i strupen i djupa klunkar. Vatten, källan till livet. För en stund blir jag lugnare. I lugnet känner jag att jag börjar bli riktigt hungrig. I skafferiet hittar jag några gamla pepparkakor som jag tar fram. Jag sätter mig vid köksbordet. Jacket stirrar hotfullt åt mig, men jag skyndar mig att dölja det under en redig hög med pepparkakor. Jag stoppar en i munnen. Den är något mjuk, men annars helt okej. Jag tuggar, och den välbekanta smaken breder lycksamt ut sig över mina smaklökar.
Det är sant att jag sprang. Jag var så rädd. Det måste finnas förlåtelse för sånt. Jag visste inte vad jag gjorde eller vad jag borde gjort. Allt som fanns i mitt huvud var bilden av ditt förvridna ansikte, som bara stirrade (STIRRADE!) på handen, där två av dina fingrar nu var halva. Inte ett ljud av smärta. All mänsklighet liksom rann av dig, och jag blev rädd. Jag var rädd! Och på bordet låg en fladdermus som fortfarande högljutt kämpade i sina dödsplågor, bredvid två fingrar i en pöl av tjockt, mörkrött blod. Jag spydde, och sprang. Bort från stugan, bort. Bort från blodet och denna osanna verklighet. Träden svischade förbi mig på bägge sidor. Jag snubblade över rötter, men reste mig fort igen och brydde mig inte om mina skitiga händer eller stukade fotleder. Jag var tvungen att fly, och jag var räddare än vad jag någonsin varit. På ett mirakulöst vis tog jag mig ända till busshållplatsen i den lilla byn. Busschauffören såg misstänksamt på mig. Jag måste ha sett hemsk ut, men han släppte mig ombord ändå. Jag skakade våldsamt under hela färden hem.
Den tredje pepparkakan jag stoppar i munnen smakar något misstänkt. Jag spottar ut den i handen igen, för att sedan lägga ned på bordet. Den har redan förvandlats till en kladdig brun sörja. Det är mörkt i rummet. Endast en liten bordslampa står tänd på bordet. Jag funderar på ifall jag borde släcka den. Ljuset kanske syns ut, och jag är ju trots allt fortfarande aningen rädd för den där potentiella mördaren som kanske lurar i skogen. Skenet från den är svagt genom den tjocka, mörka lampskärmen, men jag beslutar mig ändå för att åter mörklägga rummet. Just som jag sträcker fram handen för att trycka på den lilla strömbrytaren hörs en våldsam smäll mot fönstret. Jag blir fullkomligt livrädd och ger ifrån mig ett högljutt skrik i förskräckelsen. Bordslampan välter jag ner. Det smäller till, och sedan är det åter. Sommarens ljusa nätter är förbi, och här i vildmarken återstår endast svärtan, när mitt patetiska lilla försök till ljus skoningslöst är eliminerat. Natten snurrar hotfullt i mitt huvud, som jag hårt håller om med händerna. Tystnaden härskar åter i rummet, med ett hotfullt minne från den nyliga smällen mot rutorna bakom kuddarna. Jag vågar inte öppna ögonen. Jag vågar inte röra mig över huvud taget.
När jag kommit hem till mina föräldrar, efter den där ödesdigra dagen, så sa jag ingenting. Jag låste in mig på mitt rum, och jag vägrade gå till skolan på en vecka. Jag ringde aldrig hem till dig och hörde heller aldrig av dig. Rädslan och min feghet tycktes allt för dominant, handlingsförlamande. Din familj flyttade hastigt, och vi hördes aldrig mer. Jag vet egentligen inte vad som hände med dig, om du dog härute i stugan, eller om du bara flyttade långt bort. När farmor kom tillbaks hit efteråt syntes inga spår av det inträffande. Endast ett oförklarligt jack i köksbordet hade hon funnit.
Lätta krafsanden på fönstret utanför. Jag är fortfarande paralyserad av skräck. Men snart måste jag se efter vad det är. Krafsandet är nu utbytt mot försiktiga knackningar. Mitt hjärta klappar hårt, hårt i bröstet, och fort. Mina händer skakar okontrollerat, och när jag sträcker fram dem för att glänta lite på de mjuka barriärerna mellan mig och mörkervärlden observerar jag att de antagit en skrämmande blekvit ton. Jag gläntar ytterst lite på den horribla kudden, och vad jag får se får nästan hjärtat att stanna. I fönstret vilar nämligen en hand. Det är en hand med bara tre fingrar. Snabbt sätter jag tillbaks kudden igen. Blinkar, och intalar mig själv att det inte är sant. Det är inte sant. Fortfarande är jag kvar i drömmarnas groteska parallellvärld. Fortfarande är jag bortom verkligheten. Mina drömteorier hindrar dock inte klumpen i halsen att växa stig större och större. Jag känner mig desperat, och paniskt flackar blicken omkring efter något tryggt att vila sig på, en flyktväg eller ett sätt att komma undan sig själv och sin rädsla. Och illamåendet och klumpen i magen. Jag springer tillbaka till sängen. Snyftande som ett barn gömmer jag mig under täcket tillsammans med mina tårar och min feghet och förbannelse. Knackningarna mot fönstret fortsätter. Det är stört omöjligt att sova.
På något sätt måste jag ha somnat ändå, för jag vaknar och ute är det morgon. Fåglarna hörs kvittra, som inlindat, bakom de väl övertäckta fönstren. Nattens minnen tycks mig mycket avlägsna. Drömmar? På något sätt känns det ändå att någonting inte står helt rätt till. En liten oroskänsla någonstans där i maggropen. Halsen som känns hopsnörd alltmedan jag börjar plocka ner kuddarna ur fönstren och låter dagsljuset fylla stugan med den trygghet det står i stånd till att skänka mig. Plötsligt blir jag stel igen. Frusen. På köksbordet ligger en hög pepparkakor. På golvet ligger farmors bordslampa. Allting tyder på att mina nattliga eskapader var verkliga, Med stor tvekan går jag fram till fönstret vid bordet. Jag ser dumt på kudden som döljer vad som må finnas bakom. Jag biter mig i underläppen och låter huvudet fyllas av fåglarnas barnsliga sånger för att inte tänka på annat. Sedan tar jag mod till mig. Snabbt sliter jag ner kudden. Det är vackert väder ute. Jag suckar lättat. Jag vet inte vad jag egentligen hade tänkt mig få syn på. Där ute finns ju bara det vanliga, snälla, och en sensommars lätt kylslagna friskhet. Träden är fortfarande gröna, men gräset har antagit en lätt gulaktig ton. Det betyder att säsongen för sommarstugan egentligen är slut. Jag borde åka hem. Jag borde åka hem och lämna alla minnen och tystnaden för sig själva i ännu ett år. Jag börjar packa ihop mina saker. Bandaren och kassetterna lämnar jag dock kvar. De är ju faktiskt dina egentligen. Du kanske känner för att hämta tillbaks dem någon gång, mot förmodan, får jag väl säga. De har funnits här ända sedan då….Nu plötsligt…fåglarna hörs inte längre. Vinden river i träden utanför. Susar hotfullt, och plötsligt väller obehaget över mig igen, tillsammans med minnesbilder av en stympad hand. Jag klarar inte mer. Jag skiter i om jag glömmer någonting här. Det finns ingenting i den här stugan som vill mig väl. Jag ser till att jag har bilnycklarna i fickan, och så springer jag ut. Tystnad är min värsta fiende. Men någonting får mig att stanna upp. Där i gräset utanför köksfönstret ligger det någonting. Det lyser starkt, någonting rött. Den jävla nyfikenheten…jag suckar åt mig själv och går närmare för att se efter. Det är en liten rulle sytråd. Och den är röd. Jag har hittat en röd tråd. Du är inte här, men jag har hittat en röd tråd. Jag hör fåglarna igen. Leende stoppar jag tråden i fickan innan jag lugnt går bort mot bilen och kör hem.
Jag slår på TV:n. Det är några som har arrangerat en festival. De ser glada ut. Thåström ska visst komma. Det är de mycket nöjda med. Reportern frågar om det inte är lite för sent så här års för musikfestivaler. Sommaren är ju över. Kameran stannar på en tjej med tjockt och vackert hår och ett stort leende.
-Det blir som ett avslut på festivalsommaren. Ett toppenavslut.
Jag hajar till. Det är ju du. Det är du som står där. Närmare än du har varit på många år, här i mitt vardagsrum, fast ändå inte förstås. Det kan inte vara möjligt. Du drar fingrarna genom håret, och jo…de tre fingrarna. Det är inga tvivel. Ditt namn kommer upp längst ner i TV-rutan. Du har visst bytt efternamn.
Imorgon ska jag ringa dig. Nu förstår ni allt.
|
|
|
|
