Dikta.se
kärleksdikter Kärlek dikter om barn Barn dikter om sorg Sorg senaste poesi Senaste senast kommenterade Senast kommenterade
dikter om vänskap Vänskap Rolig poesi Humor övrig poesi Övrigt noveller Noveller slumpa Slumpa fram ett verk

Noveller

(hpff). Love will find a way . del 14.

Okej, jag HAR skrivit bättre, menmen :) haha, KOMMENTERA! :) <3



Tumultet och pratet som varit då alla lärare kommit tillbaka från deras rundgång på slottet var oförklarligt, ingen hade något vidare minne om vem det var som stått i öppningen, eller varför denne skrivit de orden på dörren.
”Oj, förlåt”, sa Blaise efter att han bumpat in i en liten förstaårselev med skrämt ansiktsuttryck. Pojken mumlade några lågmälda ord som var omöjliga att höra i allt prat, och rusade sedan iväg från honom. Med rynkad panna så fortsatte han genom rummet, beslutsam över att prata med henne innan det var försent.
”Ginny.”
Hon hajade till på uttalet av hennes namn, och de elever närmast dem tystnade och vände uppmärksamheten mot dem. All denna uppmärksamhet gjorde honom nervös.
”Jag gillar dig verkligen”, slängde han ut sig, så fort att man inte hörde orden ordentligt.
”Vad sa du?” frågade hon vänligt, och hennes bruna, vackra ögon var fästa på han. Han tog ett par kliv framåt, mot henne.
”Jag gillar dig”, viskade han i hennes öra innan han långsamt klev bakåt. Han såg hur hennes kinder växlade från normal färg till illröda, och sedan tillbaka igen.
”Du också”, mimade hon tillbaka till honom. Han kände hur hjärtat gjorde ett skutt och sedan började bulta hårdare och hårdare. Vad har jag nu gett mig in i? tänkte han för sig själv. Aldrig att detta skulle kunna funka, det skulle aldrig hålla.
Han vände sig om och började gå tillbaka till sina vänner. De hade inte hört något av vad han sagt, konstaterade han, eftersom de inte såg på honom med avsmak i blicken eller talade till honom med kyla i rösten.


Dagarna gick, och Blaise och Ginny träffade varandra flera gånger. I smyg, såklart, de kunde inte låta deras vänner förstå vad som pågick, även om de kanske kunde lista ut det ändå.
Skratten de delade i de oändliga timmarna fick skräcken över att hon kunde komma tillbaka vilken sekund som helst att domna, och efter ett tag så glömde Blaise bort det helt. Men smärtan kom alltid igen då han gick till sängs på kvällen, i den mörka, hemtrevliga sovsalen.
”Vars har du varit?” Malfoys ord fick honom att rycka till, han hade verkligen inte varit beredd på dem.
”Ute”, svarade han bara. Malfoy suckade, han hade tydligen väntat sig ett mer utförligt svar.
”Ja, det kan jag se själv. Men med vem?” frågade han, tydligen ovetande över Blaises totala brist på pratsamhet för tillfället.
”Vad har du med det att göra?” Det var egentligen ingen fråga, men Malfoy öppnade ändå munnen för att svara.
”Du är min vän, så egentligen så borde jag väl ha ganska mycket med det att göra.” Blaise skakade på huvudet och gick sedan iväg till sin koffert och började häftigt rota fram sin pyjamas. Han drog på sig den mörkgröna tygbiten, och snart så låg han även i sängen och blundade hårt för att få sova ostört.
”Zab, vem var det?” frågade han igen. ”Weasleytjejen?”
Blaise ryckte ofrivilligt till vid hennes namn, eller, vid smeknamnet hon fått av alla slytherinelever. Han såg i Malfoys ansikte att han tog det som ett ja.
”Det är inget fel att vara kär, det vet du, va?” frågade Malfoy lågmält. Zabini nickade, och Malfoy fortsatte med samma, låga röst.
”Men du kunde väl ändå valt någon annan, någon som inte var en blodsförrädare?”


Vacklande så tog hon steg för steg, osäker på om benen skulle bära. Det gjorde de, men hur mycket hon än skyndade på stegen så verkade hon aldrig komma fram till den beslöjade öppningen där framme. Hon ville verkligen veta vad som döljde sig där inne, även om det inte kunde vara bra.
”Vilken sekund som helst nu, ska ni se, mina vänner.”
Rösten var dov, som om personen som pratade var väldigt långt borta, men ändå så hörde hon orden lika tydligt som om någon viskat dem i hennes öra.
Plötsligt så slocknade ljuset men hon fortsatte att famla vidare genom mörkret, och snart så kände hon hur temperaturen ändrades. Hon hade kommit igenom slöjan.

”Vad trevligt att du ville komma hit”, sa den välbekanta rösten. En rysning for längs Ginnys ryggrad, och hon trevade med handen längs byxbenet men där fanns ingen trollstav. Hon måste ha glömt den på sängbordet då hon gick iväg, trott att hon tagit med sig den.
Skratten kom från alla håll. De hånade henne, aldrig hade hon känt sig så förudmjukad förut.
”Jag vet att du vet”, sa rösten. ”Du vet vad han och Dumbledore planerara.” Det är inte sant! ville hon skrika, men förmådde sig inte att forma orden.
”Jag.. jag vet inte.” Det som hon hade velat skulle komma ut med stark röst, var bara en ynklig viskning. Frustrerade fnysningar hördes bakom henne men mörkret var så kompakt att hon inte såg dem.
”Ljug inte, flicka!” skrek han som talade. Han var märkbart irriterad eftersom hon inte sa något om det, men hur skulle hon kunna veta något? Det där tjutande ljudet hade ju kommit då, just då Harry skulle berätta för henne.
”Jag vet inte!” hasplade hon ur sig. ”Larmet hann gå igång innan han hann att säga något!”
”Vilket larm?” befallde han att få veta. Hon snodde runt på stället, fast besluten på att hitta vars han som talade stod.
”Inte vet jag”, svarade hon. ”Vi var tvungna att samlas i hallen eftersom att det var nå..” Hastigt så svalde hon orden, fullt medveten om att hon redan sagt för mycket. Varför var de tvungna att pressa henne så mycket, hon hade inte längre styrkan att stå emot dem.
”Vad?” Rösten, så stark, så befallande. Hon öppnade munnen för att svara igen, men stängde den sedan när någon annan pratade.
”Låt henne vara, mästare, ser du inte att hon lider?” Rösten var sammetslen, och hon kunde inte placera vars hon hört den tidigare. Ett kallt skratt hördes.
”Låta henne vara, när hon kan ge oss information? Jag tror inte det, Vessi”, skrockade han, nästan lättjefullt.
”Men snälla, mästare. Du måste skona henne, tänk så mycket..”
”Tig!” utropade han argt. ”Du ska inte säga åt mig vad att göra! Bara tig, med dig!”
Ginny tittade rakt ut i mörkret som nu blivit lättare när ögonen började vänja sig vid det. Konturerna av en grupp människor började äntligen synas, och hon visste inte om hon skulle bli lättad eller skrämd.
”Men som du vill”, väste han. ”Avada Kedavra!”
En grön stråle flög över himlen.
Kommentera gärna detta verk!
Sätt ett sifferomdöme på verket: (Detta är frivilligt)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)
Mangasagan - 3 sep 08 - 20:55- Betyg:
GAAAAAAAAAAAASH! MADDE! HUR kan du skriva så här förjäkligt BÄST?!? Me looooove xP ^^
<3<3<33 MERA!
Chillaah - 31 aug 08 - 20:08
ÅÅÅHH MADDI ! MERAMERAMERA !<3<3<3<3<3
JennnyJ - 30 aug 08 - 08:58- Betyg:
MADDE DIN LILLA GRUNKEMOJS TILL UNDERBAR SKIVARE :| *dö*
DEN HÄR ÄR JU SÅ OTROLIGT BÄST!! *avundsjuk*
Och du säger att jag skriver bra? *sucka djupt*, jag får skriva LÄNGE om jag vill komma upp på samma nivå som dig, du ligger ju för sjutton högre upp än JK :| :O :D
Älskar hur du skriver, Giv mig din talang!! :D <3333 JvJ, en stolt storasyster ;) (med betoning på stora XD ;P)
DracoLove - 30 aug 08 - 01:27- Betyg:
Den här är ju jättebra (:

Skriven av
Maadelen3
29 aug 08 - 20:59
(Har blivit läst 133 ggr.)
Visa profil
Kommentera detta verk

Anmäl detta verk


Beskrivande ord