Evighet |
Jag går ensam mot kyrkogården
Jag går ensam för att sörja
Jag går ensam för jag var den ända som han hade kvar
Min älskade ligger där
Under jorden med maskarna
Maskarna som viskar hemligtheter
Jag går fram till min älskades grav
Den är tom
Jag springer däifrån
Jag sprang tills jag halkade då någon tog tag i min arm
Min älskade drog upp mig
Han kysste mig
Han sa att han har saknat mig
Men det är något annolunda med honom
Han är blekare och han har ingen plus
Jag kysste honom återigen
Han log och jag såg hans tänder
Han var slav till det odödliga
Jag brydde mig inte
Jag ville bara vara hans
Han bet mig och drack all mitt blod
Jag dog
Han slängde in i kistan och begravde mig
Nu har jag ingen kvar förutom maskarna i jorden
|
|
|
|
