På psyk |
Golvet i korridoren var kallt..
Men hon är för arg för att bry sig.
Nedsjunken mot väggen ger hon hatiska blickar
till alla som går förbi. Hon andas tungt &
snabbt genom näsan med huvudet nedböjt..
Dom går alltid förbi snabbt.. Hon vet att dom är rädda...
Det borde dom vara..
Men hon börjar återfå lugnet & kontrollen.
Hur länge har jag suttit här?..
Hur länge skrek jag där inne?...
Hur många gånger slog jag pannan blodig i väggen?
Men hon är för avtrubbad för att ens försöka komma ihåg.
Illamåendet sköljer över henne igen. Hon vet att hon
har fått en hjärnskakning. Telefonen ringer.
Hon svarar men säger ingenting. Hon vet inte vem det är
och det spelar ingen roll. Det är en röst i telefonen men
hennes hand sjunker ner och läggs i hennes knä..
Det enda hon hör är en somalisk kvinna som pratar
för sig själv och skrattar. Sedan sjunger hon en sång
på somaliska. Flickan blir paralyserad & trollbunden
av den vackra & sorgliga sången.. Hon märker att det står
en rullstol framför sig, i den sitter en liten & mycket
gammal förvirrad liten man. Han har pratat med flickan på
golvet ett tag, men det märkte hon inte innan. Han frågar:
-Vet du vad som kommer att hända idag? Flickan tar ett
djupt andetag och svarar: Jag vet inte vännen.
Behöver du hjälp men något? Mannen svarade bara: Jag vet inte.
Hon fortsätter att lyssna på den somaliska kvinnans vackra sång.
Nu satt hon inte längre där med hat..
Hon kännde någonting melankoliskt vackert över situationen
i all missär.. Hon hör att nån är kvar i telefonen.
Men hon sitter bara där med blödande panna på det kalla golvet.
Hon tittar på den gamla mannen & lyssnar på kvinnans sång..
Med blödande panna & ett leénde på läpparna...
|
|
|
|
