Adrian och jag (kap 7) |
FÖRLÅT ATT DET DRÖJT! Det var inte meningen att det skulle ta en sådan tid :/ men nu har skolan dragigt igång och annat grejs, men ska försöka hinna skriva så gott det går och har lite ideér nu. Jag var nära på att lägga ner denna, men så kom ju ideérna som sagt (lite tack vara karro, foreversacred) Så ska försöka lägga tid på att hinna skriva ibland, och förlåt igen att det dröjt!
Ni är underbara med era kommentarer och sådant, så att ni vet <3 tack <3
..och lämna gärna en liten kommentar på denna del oxå, pöss och kjam på er =)
Kapitel 7
”Hejdå, ha en trevlig dag.”
Tvillingarna vinkar och själv ropar jag hejdå tillbaka och går nedför trappan till min och Adrians våning. Men väl där inne i våran lägenhet är han inte där, tyst för mig själv undrar jag vart han kan ha gått. Ingen lapp har han inte för den delen heller lämnat.
”Hmm…”
Sneglar lite på klockan, halv ett. Och ingen av oss ska till något jobb eftersom den sköna semestern äntligen gått igång. Efter kanske tjugo minuter då han ännu inte är tillbaka bestämmer jag för mig att gå in till stan lite granna, kanske shoppa lite, det är kul!
Adrian
”Kan du inte bara GE dig, snälla?!”
Luften börjar bli kylig, men misstänker att det inte är vädret som är det. Viftandes vilt med händerna och armarna, hon fattar ju inte! Aldrig gör hon det, aldrig ger hon sig! Om jag hade vetat att jag skulle springa på den mest jobbigaste människa på jorden hade jag stannat kvar hemma, lovar. Men nu gjorde jag inte, nu gick jag ändå ut på stan fram till parken och då var det ju bara tvunget att se henne där och hon var ju bara tvungen att ängsligt springa fram och krama om mig.
Och nu står hon här och tror att allt kan bli som förut, ler sitt fejkade leende som hon själv tror på och fäller en liten tår för att få mig att trösta henne.
Men jag gör inte, istället är jag irriterad.
”Kan du inte bara förstå, jag älskar dig inte längre!”
Och då, när jag sa det, putar hon med underläppen och börjar snyfta. Så förutsägbart… (suck)
”Varför älskar du mig inte längre Adrian, varför?”
För att du inte är den jag trodde, du är en unge som får allt du pekar på och låtas vara pappas lilla ängel, men du är ingen ängel. Men det säger jag inte. Istället tittar jag en aning argt på Jasmine som står framför mig med sitt perfekta jävla hår och sin jävla sexiga ögon. Visst, jag erkänner, hon är sexig och är en killes varje våt dröm. Men hon är inte värd det jag ger Maria, hon är inte värd något och aldrig räcker det. Hon vill bara ha mer och mer, allt, det är vad hon vill ha. Hennes pappa skulle säkert kunna ge henne världen om han bara kunde.
”Hur kan jag älska en som aldrig är nöjd?”
Säger jag till slut, visligen blev det en aning skarpare i tonen än menat, men hon fattar ju aldrig!
”Vad MENAR du med DET?! Jag blir visst nöjd!”
De ögon som kan förtrolla, de djupa gröna ögonen gräver in i mig och jag tappar greppet om samtalet för en sekund men åter får snabbt självkontrollen igen.
”Om du så ägde världen och satt där på tronen med en jävla spira skulle du ändå inte vara nöjd, visst skulle du vilja äga alla stjärnor på himlen om du kunde det? Jag VET att du skulle vilja äga dem om du så kunde!”
”VAD fan har hänt med dig Adrian, jag känner inte igen dig! Du skulle ju för fan själv sitta där bredvid mig om du kunde äga denna jävla planeten och universum! I alla fall förr…”
Hon bokstavligen skjuter blixtrar med ögonen, gissar också på att några tittar på oss där vi står och skriker på varandra, men vi bryr oss inte.
”Okej, jag erkänner, det gör jag. Jag skulle mer än gärna vara kung över allt och äga all guld i världen tillsammans med dig, men jag har insett att det finns viktigare saker att värdesätta, och se.”
Lugnt tittar jag på henne, Jasmine bara stirrar konstigt på mig men jag står lika lugnt och helt avslappnat.
”Vad i helvete snackar du för goja?”
Ett litet leende dyker upp på mina läppar, kan inte hindra det.
”Jag snackar om något du aldrig kommer förstår dig på kära Jasmine, äkta kärlek. En värld där man ser skönhet för den är, där guld inte är viktigt, en plats man lever utan vara som alla andra och är stolt för att vara sig själv.”
”Vem har hjärntvättat dig med sådant?”
Jasmine stirrar fortfarande konstigt, jag kan bara le snett.
”En mycket speciell person.”
Maria
Med min nya röda fleece jacka som jag nyss köpt och händerna djupt nerkörda i fickorna går jag mot parken, där har jag inte varit sen… Jag vill helst inte prata om det, får mig i obalans och mår dåligt, men kan säga att för ett par kvällar sen hände något som bara händer om små flickor man läser om, sådant som man inte tror kommer hända en själv.
Jag trycker jackan ännu tätare om mig då det börjar blåsa, viden börjar bli kylig och blåsten får mitt blonda hår att flyga svagt. Benen för mig närmare parken, en park som för alltid kommer innehålla hemska minnen. Svagt kan jag höra, tror det är det i alla fall, två personer som pratar. Men inte i en lugn ton utan mer skarp, som om de grälar om något. Och självklart med min enorma nyfikenhet måste jag bara ta en närmare titt, se vad de bråkar om.
Ju närmare jag kommer, ju högre blir rösterna och när jag snart är framme har jag uppfattat att det är en kille och tjej som ibland skriker åt varandra och ibland försöker en av dem tysta samtalet. Men den andra verkar inte ge sig. Jag viker av från den lilla jordstigen och smyger mig genom några småbuskar och till slut när jag kommit fram ställer jag mig bakom två stora träd.
När jag ser vilka det är kan jag bara gapa, hakan ligger nog bokstavligen i backen!
”ADRIAN! Och Jasmine?”
Men vad pratar de om? Hade de inte gjort slut? Många tankar snurrar runt i huvudet på mig och precis när jag tänkte kliva fram hoppar tjejen rakt in i famnen på honom och klänger sig fast!
Jag kan inte hjälpa det, men tårarna börjar stiga och hjälplös utan att kunna röra mig sår jag som fastfrusen och stirrar blint på scenen som utspelar sig framför mina ögon.
Jasmine, som jag tror hon hette, klänger sig fast med armarna runt halsen på honom och gråter så att mascaran rinner, försöker sedan kyssa MIN Adrian!
”Jag älskar dig, fatta det, hon slampan förtjänar inte dig.”
Hör jag henne snyfta, själv blir jag kokhet, arg, vem kallar hon slampa?! Spänt skärper jag öronen för att höra vad Adrian kommer svara och stirrar på honom. Stirrar på dem båda.
”Vem är det som är slampa? Maria som bara varit med mig eller du som knullat runt med alla i stan?!”
”Jag knullar för fan inte ALLS runt!”
Jasmine stirrar ilsket tillbaka.
”Inte? Hur kommer det då sig varför nästan alla pratar om hur bra du är, hur du mer än gärna hoppar i säng med vem som helst efter några glas?”
Men Go Adrian! Förut var jag nära på att börja lipa, men nu är jag glad över att ha Adrian som pojkvän. (hehe) Han försvarar mig riktigt bra här ju.
”Vad har hänt med dig!”
Jasmine står nu på avstånd med armarna i kors.
”Du är inte den Adrian som jag kände, och vad har hänt med det vi hade ihop?”
Jag andas knappt när jag väntar med kall svettigryggen efter Adrians svar. Först lägger sig den dära jobbiga tystnaden då man bara vill slå till någon så att det händer något, varken Jasmine säger något, bara väntar på ett värdigt svar och Adrian själv ser ut som att tveka först men öppnar till slut efter en evighet munnen. Jag håller andan. (så spännanden är det)
”Det vi hade är något jag ångrar, det vara bara ett dumt spel jag spelade utan att känna till reglerna, och nu när jag tänker efter har jag nog aldrig älskat dig. Du var bara något jag ville se om jag kunde få och hur länge. Jag har aldrig älskat dig.”
Tårar börjar rinna längs Jasmines kinder och underläppen skakar.
”Men jag älskar dig, det har jag alltid gjort, dem dära andra killarna betyder inget, DU betyder!”
Nu sprutar tårarna, men Adrian skakar bara på huvudet.
”Sluta ljug för dig själv, inte ens du själv kan väl tro på det.”
Då tjuter hon till, ett högt sådant och stampar ilsket som en tjur med klacken i marken och gör något som nog både chockerar mig och Adrian.
HON SLÅR TILL HONOM! Inte en så kallat ”bitchslap” utan en rak höger på näsbenet! En röd färg droppar ner från näsan och tränger förbi händerna som Adrian i ren reflex håller för näsan som skydd mot den onda häxan framför honom. För det är vad hon är, en häxa.
”Vad var det för?!”
Skriker han, men häxan flämtar argt med mascara som nu torkar på kinderna. Och det räcker för mig, inte ska hon få slå min Adrian, i helvete heller! Med det hoppas jag fram från mina två träd och går med raska steg fram till henne som får båda att titta förbluffat på mig. De undrar nog vart jag kom från och hur länge jag stått där, men det bryr jag mig inte piss om. Istället går jag fram till henne;
”Ingen slår min pojkvän, eller kallar mg slampa!”
Ryter jag, sedan smäller det och det mest ynkligaste ljud kommer från häxans käft.
__________________________
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Svenssoon - 28 aug 08 - 15:53- Betyg:  | | bra ! skriv sen ! | | abeer - 27 aug 08 - 11:59- Betyg: | | jätte bra!!! | | tjoh - 27 aug 08 - 09:35 | HAHA ! girlpower där i slutet :D:D
skitbra !:D |
|
|
|
