5. Nach Dir Kommt Nichts [ff] |
Förlåt att det har dröjt, men jag skriver på min sida när jag tror att nästa del kommer ut, så ni kan kolla det redan i morgon (dock lovar jag ingenting). Nu måste jag äta, men ursäkta att den här delen blev... en aning oseriös. *kolla uppfostrande på Evve* (allt är hennes fel, bara så ni vet. Åtminstone det i slutet X''D) Mene.... Ja, hoppas ni gillar det. Jag har mycket skolarbete att ta igen nu, jag skriver alldeles för mycket för att det ska vara bra för mina betyg xD dock är det grymt mycket roligare. Måste käka nu, famlijen vill döda mig. Men jag återkommer snart med nästa del. Den här delen läggs förstås också ut på min blogg : www.kallamigjamie.blogg.se men det gör den först senare ikväll. Ha det bra, och glömm inte att kommentera!
*pyyyss*
Kapitel fem
Shame on you
Han såg med tunga ögonlock på den svenska nyhetssändningen som syntes i TV-skärmen, utan ljud. Han kände sig precis som om han var döv. Inte ett ljud nådde innanför de ljudisolerade väggarna som bildade hans hotellrum.
Han hade varit extra noga när han frågade om det i hotellreceptionen, eftersom han ville vara helt ensam med sina tankar och slippa skrikande och fulla ungdomar.
Fulla tjugoåringar var någonting av det värsta han visste, fastslog han innan han bredde ut sig på den bäddade sängens överkast med armarna utsträckta åt varsitt håll.
Han försökte återigen att bara koncentrera sig på att andas och ingenting annat, vilket inte gick sådär överraskande bra, då en av hans tjocka dreadlocks la sig precis över hans nästipp, så att doften av hennes örtmintte spred sig i honom.
Han kunde inte låta bli att se det komiska i det hela. Julia, hans lilla försiktiga Julia, hade utan att ens tveka hällt en hel tekopp över honom. Det var varken realistiskt eller trovärdigt, och ändå hade det hänt. Han visste att hon kanske inte var vid sitt nyktraste tillstånd, och det var därför han inte tog illa upp över hennes plötsliga förändring. Dessutom, visste han att han förtjänade det.
Han suckade tungt och gnuggade sig sömnigt i ögonen.
Med tanke på den påfrestande resa som han genomgått senaste dygnet, med flygresa, galna taxifärder, missade bussar och det ständiga detektivliknande sökandet efter Julias rätta bostad, hade gjort honom ohyggligt sömnig, med all rätt. Men bara tanken på att sova, efter allting som hade hänt den här natten, fick honom att känna sig ännu mer svikare än innan. Nej, han skulle sitta vaken exakt hela natten och bara vänta på att det skulle bli morgon så att han kunde ta mobilen och knappa in hennes nummer. Han ville höra hennes röst igen, helst nu på en gång, men han ville inte heller väcka henne. Och även om hon inte hade varit direkt dyngrak några timmar tidigare, när hon tyckte det var passande att dränka honom i kallt te, så ville han låta henne sova bort den mesta berusningen.
Han reste sig långsamt upp från sängen och tog upp fjärrkontrollen från nattduksbordet innan han med långsamma fingrar tryckte hårt på off-knappen så att TVn surrade till och sen släckte skärmen. Han kände ett starkt behov av att göra ett relativt långt toalettbesök, men visste inte riktigt om det vara någonting han skulle orka med. Av någon anledning kände han sig underligt utmattad, och han ville inte göra någonting annat än ligga på sängen och bara titta upp i det flagnande taket. Men han visste att om han låg på sängen så skulle tankarna ta alldeles för stor plats i hans hjärna och han skulle inte heller ha någon som helst chans att tvinga bort dem, vilket ledde till att han tog beslutet och gick in i det lilla badrum som tillhörde hans hotellrum.
Han kliade sig lite planlöst på högra örat med ena handen medan han med den andra, utan problem drog ner gylfen och sen de stora byxorna så att de halkade ner till hans knäveck. Han fällde upp toalocket, och började nynna på en låt som fyllt hans huvud hela natten. Han kunde bara enstaka stycken av den, men brydde sig inte, eftersom han tyckte om både melodin och texten.
”When it's not alright
When it's not okay
will you try to make me feel better
Will you say alright
Say alright
Will you say okay
Say okay
Will you stick with me through whatever
or run away
Say that it's gonna be alright
That it's gonna be okay
Say okay “
Han nynnade vidare på den följande versen, som han inte kunde mer än något ord här och var, medan han rev loss lite toapapper från rullen, och efter förbrukning spolade ner den i toaletten.
Han var just i färd med att tvätta händerna i det lilla handfatet, fortfarande ivrigt nynnandes på låten, när hans sång blev avbruten av en brusande ringsignal. Hip-hop låten som skränade högt från hans vibrerande mobil i fickan på de pösiga jeansen, skar sig med hans löjliga nynnande, och han svarade utan att se efter vilket nummer det var, bara för att bli av med det som för första gången lät som oljud i hans öron.
”Tom”, svarade han en aning fördröjt medan han noggrant granskade sitt ansikte i spegeln som var upphängd ovanför handfatet. Han höjde och sänkte ögonbrynen så gott han kunde, och vred på ansiktet för att kunna se på det i så många olika vinklar som möjligt utan att egentligen ha någon riktig avsikt med det.
”Hej gubben, det är jag”, hördes en varm kvinnoröst i andra änden av luren, och den välbekanta stämman fick honom att spricka upp i ett stort leende, innan han kunde hindra det.
”Hej mamma, är det du som ringer?” sa han dumt och insåg genast hur korkat det måste ha låtit.
Simone skrattade bara hjärtligt åt sin äldste sons ogenomtänkta hälsningsfras, och hennes kärleksfulla skratt klingade mot hans öra när han snabbt vred om vattenkranen så att vattnet stängdes av och samtidigt bytte telefonhand och pressade mobilen hårdare mot sin vänstra ansiktshalva.
”Ja, det är det”, sa hon, fortfarande med sitt moderliga och älskvärda skratt i rösten. Han log åt att höra henne, och han lämnade badrummet efter att ha tryckt på lampknappen så att rummet inte längre lystes upp av det gulvita skenet från lampan.
”Hur är det med er?” frågade han mest för att ha någonting att fråga, medan han slog sig ner på den stora dubbelsängens kant.
”Jodå, vännen. Det är bra med både mig och Gordon”, sa hon.
”Och Bill?”
”Han mår fint.”
Trots att orden kanske egentligen var väntade, så kände han sig lättad över att få höra dem av någon så pass pålitlig person som hans egen mamma. Han var inte van att vara ifrån sin tio minuter yngre bror någon längre tid, och nu när han själv befann sig ute på vad man kanske skulle kunna kalla för uppdrag, och han visste att Bill inte hade någonting annat för sig än att sitta hemma med Simone och Gordon, så kunde han ändå inte låta bli att oroa sig för honom.
”Bra”, andades Tom ut i telefonen och kunde sen inte låta bli att gäspa stort.
”Hur är det med dig själv då?” frågade Simone vänligt i andra änden, och han var tvungen att tänka efter innan han svarade henne.
”Jag tror att jag mår rätt bra faktiskt. Jag är bara så himla nervös”, sa han fundersamt och tänkte inte ens på om han borde förklara sig för sin mamma som förmodligen inte förstod någonting i det han sa, eftersom hon inte alls hade samma vetskap som han själv.
”Nervös inför vad?” frågade hon och stråket av orolighet som hade letat sig in i rösten var inte det minsta diskret. Han knep ihop ögonen och bet sig hårt i underläppen.
Idiot.
Han hade ju inte behövt göra henne mer orolig än hon redan var. Han visste hur illa hon tyckte om att han och Bill alltid var ute och reste, till och med nu, när de båda var tjugofem år gamla och hade rest runt sen de var femton.
”Ingenting mamma, det är bara lite med Julia…” muttrade han och förbannade sig själv och sin stora tunga. Han undrade snabbt varför han aldrig någonsin hade vett att säga rätt saker för en enda gångs skull.
”Hur går det med allting? Mår Julia bra? Har du pratat med henne?”
Simones omtänksamma frågor, både rörde honom och gjorde honom illa till mods. Han visste hur mycket hans mamma tyckte om Julia, och han visste också hur förbannad hon hade varit på honom när det uppdagades vad han hade gjort mot henne. Simone hade gått i taket, och hade inte Bill suttit bredvid honom och sänt ut någonslags styrkekraft genom varenda liten por i sin hud, så hade förmodligen mammans ord och utskällningar tagit kol på honom efter fem minuter. Aldrig någonsin hade han sett sin mamma så arg som hon var, då han, med viss hjälp från Bill, förklarade för henne att hans nattliga äventyr med fransyskan Angela, var orsaken till att Julia hade återvänt till Sverige.
”Alltså… Mamma… jag vill helst inte prata om det”, sa han besvärat och kliade sig i nacken.
”Inte? Har det hänt någonting, Tom?”
”Nej då… men… vi kan väl säga att… tja, när jag väl försökte prata med henne så hällde hon te över mig.”
Bitterheten i hans röst överraskade till och med honom själv. Han hade ju inte tagit illa upp av det där med teet, hade han kommit fram till. Julia hade varit full, och inte ett dugg medveten om sina handlingar, så varför drog han då upp det här nu helt plötsligt, när han dessutom snackade med sin egen mamma?
”Hon hade säkert sina anledningar”, sa Simone roat, och tom var säker på att hon i just det ögonblicket log och memorerade att vid senare tillfälle nämna det han nyss hade berättat för henne, för Bill, och han ångrade genast att han hade fört te-incidenten på tal.
”Mm, hon var rätt dragen”, muttrade han som uselt försök att slingra sig ur alltihop. Han hörde hur blek hans påhittade ursäkt var, och det gjorde Simone också.
”Jaså det var hon?” sa hon ironiskt.
”Mm…”
Det blev tyst i luren, och han hade ingen aning om hur han skulle fortsätta. Han ville egentligen inte ens fortsätta på det ämnet, men han kände att det inte på långa vägar var färdigdiskuterat.
Simones andetag i andra änden av luren, distraherade honom från att tänka på annat, och han fokuserade medvetet bara på att räkna hennes lugnande in och utandningar.
”Du vet att du ska föreställa stöttande i en sån här situation va?” sa han tillsist, när tystnaden hade legat alldeles för länge mellan dem, och han bestämde sig för att försöka skämta bort den jobbiga stämningen som plötsligt hade uppstått.
”Tom…” sa Simone tyst och tonen i hennes röst var inte längre lika glad som innan. Den var mer tankfull, och han trodde sig veta vad hon skulle säga. ”Du vet vad jag anser om allt det här. Jag tyckte mycket om Julia, eller jag tycker mycket om henne fortfarande, och det gör mig ont att behöva inse att det var du, min egna son, som sårade henne.”
Tom stannade blicken som långsamt hade glidit över hotellväggens yta, och lät den istället vila på den hiskeliga tavla som hängde mittemot honom där han satt på sängen. Mammans ord nådde honom precis som ett hårt slag i huvudet.
Sorgen över det han just insåg, steg i hela hans kropp och dränkte allting annat. Simone var besviken på honom. Besviken, ledsen, nej inte ledsen, förkrossad, det hördes på hennes röst… och allt var hans fel. Han hade varit den som förstörde alltihop, på ett sätt som inte var schysst. Allt det där visste han redan… men att höra sin egen mamma bekräfta det rakt upp och ner… det gjorde ont i honom.
”Vad… Du… Det var vårt förhållande, inte ditt mamma. Att det tog slut är min och Julias ensak, inte någon annans”, sa han i ett försök att försvara sig själv.
”Men att du är otrogen mot en flicka, Tom, det angår mig i högsta grad. Du är min son, och jag bryr mig så fruktansvärt mycket om dig, men… Det ger dig inte rätten till att svika folk du älskar, förstår du inte det?”
Hennes röst var anklagande, och sorgsen, och han fick tårar i ögonen bara av att höra henne. Han visste att hon hade rätt. Hon hade rätt i vartenda ord, men det tog emot att medge, och han höll ändå inte med henne. Det var mycket mer komplicerat än så. Det var inte bara han som hade gjort fel i det här. Det fanns många, många anledningar till att det blev som det blev, och att han hade begått det största misstaget var inget som han kunde hjälpa. Det hade varit ren otur, och lika gärna kunnat vara Julia som gjorde det.
”Du har ingen aning om mitt och Julias förhållande. Snacka inte om sånt du inte vet någonting om. Visst, jag gjorde fel. Jag svek henne mer än någonsin, men jag ångrar det. Och det är därför jag är där jag är, eller hur? Jag skulle aldrig ha åkt till Sverige om det inte vore för hennes skull. Jag offrar mig för henne nu, precis som hon gjorde för mig när hon flyttade till Tyskland. Jag ska prata med henen idag, och få henne att förstå allting. Jag ska övertala henne att ge oss en chans till, och inom någon dag kommer vi båda att vara tillbaka i Tyskland, okej mamma? Jag vill inte att du pratar med om vad jag gjorde, för det tillhör det förflutna nu, okej? Låt det vara och ge luren till Bill istället. Jag vill prata med honom.”
Det tog emot att säga orden med sån ilska och aggressivitet till hans älskade mamma, men han visste att hon behövde höra dem. Annars skulle hon bara bli ännu värre, och han ville inte att hon skulle lägga sig i. Han ville ha hennes stöd, men ingenting annat när det gällde Julia. Han skulle klara det här, och det sista han behövde var en mamma som tvivlade på honom.
Hon mumlade någonting som svar på hans långa förklaring och halvdana utskällning, men först efter något ögonblicks tystnad verkade hon uppfatta Toms två sista meningar.
”Bill? Vad ska du prata med honom om?” frågade hon förbryllat, och nedstämdheten som tidigare funnits i hennes röst, var som bortblåst.
Han kunde inte låta bli att sucka över hennes ständiga frågor. Det var inte det minsta ovanligt att han ville prata med Bill när han ringde, och ändå verkade hon tro att det handlade om liv eller död den här gången.
”Det är en killgrej, mamma. Jag kan inte prata med dig om det”, sa han irriterat.
”Vad för killgrej?” fortsatte hon envist som om hon inte alls hade hört hans senaste ord.
”Du skulle inte förstå vad det handlade om ens en gång, mamma. Kan du inte bara ge telefonen till Bill?” sa han, och började frukta att hans mamma faktiskt inte tänkte överlåta telefonluren till hans bror, om han inte avslöjade vad det gällde, för henne först. Och att berätta för Simone, om det han tänkte fråga Bill om råd, var någonting han helst slapp undan.
”Vad tror du jag inte skulle förstå, Tom? Har du glömt att jag faktiskt har uppfostrat er två alldeles själv? Jag vet en hel del om manliga problem och instinkter som du inte har en aning om och…”
”Mamma, ge telefonen till Bill. Även om du skulle förstå vad det handlar om så vill du inte veta, okej?”
Irritationen blossade upp inom honom, tillsammans med oron och skammen. Han ville inte för något pris i världen berätta för sin mamma om det han tänkte prata med Bill om. Det skulle vara alldeles för pinsamt och han skulle skämmas ihjäl på fläcken.
”Du vet att du kan prata med mig om allting…”, sa Simone allvarligt och han visste att hon inte anade någonting i den pinsamhetsgrad som hans hemlighet faktiskt var.
Han hade haft problem med det ända sen den där natten i Frankrike, då när han hade förstört alltihop. Så inte nog med att han hade sabbat sitt och Julias förhållande, på köpet hade han fått avsevärt mycket intimare problem, och nu ville hans mamma få reda på vad det gällde. Det var inte klokt.
”Inte det här”, muttrade han bittert mellan sammanbitna tänder.
”Tom, säg det bara”, uppmuntrade hon honom.
”Nej, låt mig prata med Bill.”
”Kom igen, vännen. Så farligt kan det inte vara. Jag är din mamma…”
”Det är just det som är problemet?!” fräste han samtidigt som han anade att hans tålamod var på god väg att ta slut.
”Gud vad du fånar dig”, sa hon och skrattade till.
”Jag fånar mig inte, tro mig. Sluta trotsa mig så mycket nu! Var bara den snälla mamman som du brukar vara och låt mig prata med min bror?!”
”Varför kan du inte berätta för mig?”
Uppenbarligen, så förstod hon inte hur allvarligt och pinsamt detta var för honom, eftersom det fanns väldigt odiskreta spår av skratt i hennes retfulla röst. Han slöt ögonen och gjorde sig beredd, om hon sa emot honom en gång till nu så skulle han inte kunna hålla sig längre, det visste han. Då skulle berget av de upprörda känslorna inom honom, explodera och allting skulle skjutas ur honom likt ett gigantiskt vulkanutbrott. Han visste att det skulle ske, frågan var bara när.
”Berätta nu för mig vad det är som är så himla pinsamt och som bara Bill får veta om”, sa hon, och det var svaret på hans outtalade fråga.
”DET KLIAR PÅ MIN FÖRBANNADE JÄVLA SNOPP!” vrålade han i luren, och förvånades av den pinsamma tystnaden som följde därefter. Det rasslade till i luren, och han förstod att hans mamma utan ett ord hade räckt över luren till Bill, som verkade förvirrad när han sa sitt ”hallå” i luren. Men vid det laget var Tom alldeles för generad för att kunna svara honom, så han fällde ihop mobilen och la den bredvid sig på sängen, samtidigt som han önskade att han hade mycket bättre koll på sina nerver.
---
Låttext: Say OK - Vanessa Hudgens
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 26 jul 10 - 13:48- Betyg:  | | Hahahahhahaahahahahhahahahhahahaahahhaha så sketet underbar | | Ciissii - 17 dec 08 - 15:39 | | haha xD asg ^^ fyfan va bra du skriver! | | sandruskapuska - 3 dec 08 - 19:21- Betyg: | ahaahhahahahaa, AASSGARV, högt oxå xD Kan inte sluta le xD
Såååå kuul<3<3<3<3 | | RowsahKanin - 14 nov 08 - 22:17- Betyg: | | HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA X'''D Fy fan vad KUL det VAR x'''D Kan inte sluta garva x'''D Men men, mycket mycket bra skrivet, du kan verkligen, verkligen hantera en penna - tvivla aldrig påd et - och du har verkligen, verkligen talang. Mycket mycket bra skrivet, säger det åter igen bara för att du ska förstå att jag avgudar dig. D U S K R I V E R F A N T A S T I S K T B R A ! <3333 Pussar <3 | | LoveMusic - 27 aug 08 - 19:27- Betyg: | HAHAHAHAHAHAH! GUUUUUUD vad jag skrattar! När man läste att Simone inte ville lämna över telefonen till Bill, tänkte man hela tiden att "nu kommer det något välddigt roligt". Men sen kom det inte, och sen inte igen, men seeeeen kom det, och jag ba: *gapskratt i evighet* humor är som bäst när den är rolig (åhh, vad duktig jag var som kom på det *stolt*)
Men, som jag har kommenterat innan, så skiver du väldigt superbra, och jag kan inte vänta tills nästa del (men det måste jag göra ändå :()
Du MÅSTE skynda dig, bara så att du vet ;)
Din humor äger :D | | prickigthallon - 26 aug 08 - 20:51- Betyg: | | AHAHHAHAHAHAHA <33 FYFAN vad charmigt! <3 | | JennnyJ - 26 aug 08 - 20:11- Betyg: | Hahaha, okej jag har inte riiiktigt följt den, men det behövdes inte för man förstod så bra så! :D *glad*
Den var mkt rolig x) och jag förvånas hela tiden om hur mycket om tvillingarna som lixom kommer ut på nätet :| (tänker då på att Bill e 10min yngre... men asså, det är ju sånna saker som det blir intervjuade om ... men jag tänkte faktist på det ÄNDÅ!) XD
Men du skriver bra Jamiegull :) ... vi får höras någon dag, när skolan inte försöker döda oss XD (VOLDY :| XD)
<33333JvJ | | xzandra - 26 aug 08 - 19:54- Betyg: | hahahaha! och sen tog samtalet slut:P
skitbra del;) | | Mp3 - 26 aug 08 - 19:03 | Haha oj öhm :D Alltså riktigt riktigt bra du:D <3<3
nej men seriöst, jag gillar den här ska du veta och det är mycket ! :) <3 |
|
|
|
