I fiendens klor |
En ljummen bris smeker mitt ansikte och leker med mitt hår.
Huvudet bultar envetet men jag skjuter ifrån mig smärtan.
En främmande doft kittlar mitt sinne men jag orkar inte bry
mig om den nu. Ryggen värker och när jag vrider på mig för
att somna om så knakar sängen oroväckande. Jag öppnar
ögonen och blinkar mot det konstiga ljuset. Var var jag?
Hur hamnade jag här? Jag ser mig omkring och känner paniken
smyga sig på inför det främmande.
Vinden ändrar riktning och en välbekant lukt fångar mitt
intresse. Kaffe? Jag vänder blicken mot vinden och ser en
främmande man stå i skuggan av ett berg och koka kaffe.
Jag gnuggar mig i ögonen men när jag öppnar dom så är han
fortfarande kvar. Hjärtslagen dånar i mina öron och svarta
prickar dansar inför min blick. Jag känner hur mitt
medvetande är på väg ifrån mig. Jag sätter mig på sängkanten
med de bara fötterna i den varma sanden och tvingar bort
yrseln. När jag åter igen kastar en blick bort mot främlingen
så tycks han fortfarande inte ha märkt att jag är vaken.
Jag reser mig långsamt och försöker undvika att göra några
stora rörelser som kan dra åt sig uppmärksamhet.
När jag försöker stödja på högra benet så känns det som om
någon har stuckit in en vitglödgad kniv i låret och knäet
viker sig under mig. Jag faller med ett halvkvävt skrik ner
på alla fyra på den sandiga marken. Jag andas så häftigt
att jag knappt hör rösten som pratar med mig på ett
främmande språk. Det konstiga ljuset får mig att kisa när
jag tittar upp. Min blick fästs på den främmande mannen
som kommer gåendes mot mig. Han talar återigen till mig på
sitt främmande språk. På tonfallet låter det som en fråga.
Jag tittar frågande på honom och skakar långsamt på huvudet
för att visa att jag inte förstår… Han suckar och gör
tecken till mig att sätta mig på sängen. Jag krånglar mig
upp på ett ben och tar mig försiktigt fram till sängen
igen. Främlingen pekar på sig själv.
”Mar’ouf” Jag förstår att det är hans namn och nickar. Han
pekar på mig och jag ser frågan i hans blick. Jag öppnar
munnen för att säga mitt eget namn men stänger den
förvirrat igen. Huvudvärken gör sig påmind igen och jag
stönar och tar mig om huvudet. Först då känner jag att jag
har ett bandage lindat om huvudet och förstår att jag måste
ha slagit i huvudet någonstans. Mar’ouf tycks förstå och
ser medlidande på mig. Han lämnar mig där. Medan han är
borta så försöker jag febrilt minnas vad som hänt, var jag
var, hur jag hamnat där och framför allt; vem jag var.
När Mar’ouf kommer tillbaka så minns jag fortfarande inte
mitt namn. Faktum var att jag inte kunde minnas något annat
än känslor och intryck. Mar’ouf håller en mugg med vatten i
handen och gör inget försök att dölja hur han häller något
i vätskan. Jag tittar misstänksamt på honom när han försöker
räcka mig muggen och gör ingen ansats att emot den. Han
suckar och tar en klunk av vattnet och räcker mig sedan
muggen igen. Den här gången tar jag tveksamt emot den men
dricker fortfarande inte utan ser bara på honom med skepsis
i blicken. Han pekar på muggen och tecknar sedan med
händerna att han dricker upp allt, sedan lägger han
händerna med handflatorna ihop på ena sidan av huvudet och
ger ifrån sig en högljudd snarkning, ett tydligt tecken på
att drycken skulle få mig att somna. Jag litade fortfarande
inte på honom för det var någonting hos honom som fick en
varningsklocka att ringa i mitt inre, men jag längtade
efter sömnens mörka djup för att slippa smärtan och oron.
Jag drack upp vattnet och la mig långsamt ner på den mycket
obekväma sängen. Det dröjde inte länge förrän sömnen infann
sig och jag befann mig på en annan plats i drömmarnas värld.
En stjärnhimmel bredde ut sig utanför rutan. Jag vred lite
på spakarna och andra stjärnkonstellationer bredde ut sig
inför mina ögon. En känsla av frihet och oberoende infann
sig. Jag ville stanna i den stilla rymden så länge jag
kunde men jag hade ett uppdrag att utföra. Plötsligt skakar
min farkost till och jag slås ur kurs. Då jag tittar ner på
radarn ser jag att jag inte längre var ensam. Jag svär över
min oförsiktighet och svänger för att besvara elden.
Bilden förändras. Jag är på väg neråt utan någon möjlighet
att bromsa. Till höger ser jag den andra farkosten som även
den är på väg ner mot planeten i en allt högre fart. En
känsla av belåtenhet brer ut sig. Jag skulle inte dö ensam.
Mitt uppdrag var slutfört. Inom mig så vet jag att det här
redan har hänt, men jag känner ändå rädslan för döden som
om jag var tillbaka i rymdskeppet. Jag får en glimt av
fiendepilotens ansikte och ser att även han är rädd. Jag
blir glad över det, jag var inte ensam i min rädsla, även
Mar’ouf var rädd. Förra gången jag störtade hade jag inte
vetat fiendens namn nu visste jag det men jag fann det inte
konstigt. Allt var som det skulle.
Det tycktes som vi störtat mot döden i en evighet men nu såg
jag sanddynerna i öknen under oss breda ut sig. Jag
förberedde mig på smällen och den kom, tidigare än väntat.
Ett öronbedövande brak fyller mina öron och plötsligt
befinner jag mig i ett eldhav. Lättnaden drar igenom mig när
jag inser att jag lever men den varar inte länge. Snart
känner jag inget annat än rädsla när jag kommer på att jag
inte kan komma ut. Än har elden inte nått fram till mig men
det är bara en tidsfråga. Mitt högra lår är fastklämt och
jag kippar efter luft då elden äter upp allt syre. Det blir
allt svårare att andas och det är olidligt hett.
Jag landar med en duns på den kokheta sanden och fortsätter
att sprattla tills jag kommit loss från täcket jag virat in
mig i. Jag kommer snabbt upp på benen men är noga med att
stödja så lite som möjligt på det högra. Solen som står
högt på himlen skvallrar om att jag har sovit längre än jag
önskat. Jag ser mig vilt omkring och snart faller blicken
på honom, Mar’ouf, min fiende, mitt uppdrag. Han ler och i
handen håller han en pistol. När han ser min skräckslagna
min så ler han ännu bredare. När han talar så är det på
ett språk jag förstår.
”Så du minns nu?” Han talar med stark brytning.
”Inte allt” min röst är sammanbiten och min blick är
klistrad på vapnet i hans hand. Nu var ödets timma slagen…
|
|
|
|
