Det som först var sanning. |
Saker, de som en gång känts så rätt,
men som plötsligt blivit så oklara.
Ord, de som en gång låtit så melodiska men som sedan omvandlats till falskhet,
likt fiolens ostämda strängar.
Ärlighet, det som en gång var att inte föra med osanning,
och det som sedan försvunnit ut i det tomma ingenstans.
Löften, de som en gång handlade om att alltid finnas där för den andre,
att vara den andre trogen.
Allt det där som de hade, det där som de alltid skulle äga.
Vart tog allt det där vägen?
Kylan spred sig i kroppen. Tårarna som runnit i timtal hade smetat ut mascaran och hennes underläpp darrade fortfarande. Kassettbandet hade just tagit slut, men hon tog inte ur det ur cd-spelaren. I timmar hade hon suttit på en stol vid matbordet i det lilla köket, köket som nu bara tillhörde henne. I timmar hade hon lyssnat igenom kassettbandet om och om igen, som om hon varje gång förväntade sig att innehållet inte skulle vara detsamma. "Det som vi hade förut finns inte längre. Det som vi hade förut har jag nu med någon annan." Hade han sagt. Sakta reste hon sig upp från stolen och gick ut ur köket, in i sovrummet. Hon gick fram till den stora, ovala spegeln som hängde på väggen och mötte sin spegelbild. Personen i spegeln såg inte ut som hon. För tre dagar sen var det hennes 25:e födelsedag, men hon såg ut att vara minst 10 år äldre. Det långa mörka håret som innan var alldeles mjukt och borstat var nu tovigt och tårarna hade nästan klistrat det till ansiktet. Hyn som annars var ljusbrun hade nu bleknat och kinderna såg lite rynkiga ut. Hennes kläder som hon noga valt inför hans och hennes möte i parken hade nu vridit sig, efter attacker av strömmande tårar. "Visst, det är superfegt att göra slut via kassettband, men jag hade inte klarat av att säga detta mellan fyra ögon". Hon hade inte heller klarat av det, men hellre på det sättet än detta. Hon kände sig helt tom. Det var som om någon hade skjutit henne med ett gevär rakt in i själen, hon kände ingenting längre. Hennes liv var borta. Han hade dödat hennes själ.
Han stod vid den stora eken i parken och väntade, men hon kom inte. Var var hon? Hon svarade inte på mobilen och när han ringde till hemtelefonen tutade det upptaget. Vem pratade hon med? Eller hade hon dragit ur telefonjacket? Han hade ju slängt kassettbandet, ångrat sig direkt efter det att han spelat in det. Det var ju henne han älskade, henne han ville dela sin framtid med. Han trodde bara inte det var så då, den natten då han tog ett steg åt vänster. Den natten på hans bästa väns svensexa. Det långa, blonda håret, de ljusbruna, mandelformade ögonen, de fylliga läpparna... Kroppen som inte kunde blir mer perfekt... Han trodde han hade hittat hem, men så var det inte. I tre månader hade han trott det, men det kunde inte bli mer fel. Han drog fingrarna genom det korta, tjocka, blonda håret och blickade sedan mot klockan. Hon var trots allt vara fem minuter försenad.
Hon tog på sig vårjackan, snörade på sig skorna och gick ut. Men inte gick hon mot parken, inte gick hon mot honom. Hon ville aldrig se honom i ögonen igen. Istället följde hon en väg som ledde mot skogen, om man nu kan kalla det för skog. En hop med granar och tallar och en stor sten, det var det enda som fanns där. Hon följde en stig, men böjde sedan av från den och gick fritt mellan träden. En ekorre hoppade mellan grenarna medan fåglarna sjöng de sorgsnaste vårmelodier. Det tyckte hennes öron i alla fall. En regndroppe föll försiktigt på hennes nästipp, och sedan ännu en. Sedan kom det flera, en hel armé med regndroppar. Det var som om himlens alla änglar hade släppt lös sina sorger och låtit tårarna falla på de levande dödliga. Den korta snedluggen lade sig i stripor över hennes panna, hela hon var alldeles dyngsur. Men inte vände hon om för det. Hon fortsatte att gå, mot något som för henne skulle vara helt oväntat.
Det var som om himlens alla portar hade öppnat sig, så mycket regnade det. Han hade väntat i en halvtimme, men hon hade inte kommit till parken för att möta honom. Nu gav han upp. Med tunga steg följde han gågatan mot den lägenhet som enligt honom fortfarande tillhörde dem båda. Han gick uppför trappan, in genom dörren och låste sedan efter sig. Han utropade hennes namn, men fick inget svar. Med alla ytterkläderna på stegade han genom hallen och in i köket, där han kunde se cd-spelaren. Orolig för vad som skulle finnas i den öppnade han kassettluckan och en hundradels sekund efteråt blev hans tankar bekräftade. Han tog upp bandet och såg att allt var igenomlyssnat. En känsla av fruktansvärt dåligt samvete och panik trängde sig inpå honom som en tvångströja. "Jävla idiot!" Skrek han ut i lägenheten, och tog åt sig varenda stavelse. Han hade alltså inte slängt bandet, utan glömt kvar det på bordet. Med spritpenna hade han ju skrivit på det att det var till henne, så självklart hade hon lyssnat igenom hans inspelade stämma. Han förstod att hon måste ha tagit en promenad för att samla sina tankar, och chansade att hon gick den vanliga rundan genom skogen. Med en tjock klump av oro i halsen och fuktiga ytterkläder låste han upp dörren och slängde sig ut i ovädret igen.
Änglarna hade nu stillat sina tårar en aning. Några av himlens portar var nu inte längre öppna. Under ovädret hade fåglarna tystnat och dragit sig tillbaka i sina bon, men nu kunde man ana deras läten igen. Som för att skydda sig mot de piskande regndropparna hade hon slagit sig ner under en gran, men inte hjälpte det. Hon var så blöt som man blir när man hoppar ner i en sjö. Nu stod hon upp igen och hennes fötter vandrade vidare genom skogen. Hon gick runt ett tag tills hon kom till skogens slut och såg en liten järnvägsstation. Det var alldeles tomt, inte en människa syntes till. Ingen vill väl vara ute när det är ett sådant här väder tänkte hon. Hon gick mot stationen och satte sig på en bänk. Någon meter framför henne var vägen kantad och en bit under låg två järnvägsspår. Hon tittade på tågtabellen som fanns bredvid henne och såg att nästa inkommande tåg skulle till Stockholm. Hon satt alldeles stilla på bänken och tankarna snurrade i hennes huvud. Vad skulle hända nu? Skulle hon aldrig få uppleva kärleken igen så som hon har upplevt den nu i fyra år? Skulle hon få leva ensam i sin lägenhet för resten av sitt liv? "Tåget mot Stockholm anländer till spår 2 om 10 minuter." Sa en mansröst i högtalarna. Spår 2. Det var det spåret hon hade framför sig. Hon tänkte och tänkte, tyckte sig se en utväg. En utväg som skulle leda henne bort från alla känslor av värdelöshet och otillräcklighet. Men också en utväg som krävde den största uppoffringen av dem alla. En uppoffring som hon inte skulle kunna ångra om hon utförde den. Hon var helt stel, hennes blick var som klistrad. Långt borta kunde hon höra en hund skälla. En dörr smällde igen någonstans, men hon intresserade sig inte för att ta reda på var. "Tåget mot Stockholm anländer till spår 2 om 5 minuter." Sa mannen igen. Hennes blick var nu halvt beslutsam. Halvt målmedvetet ställde hon sig upp och gick halvt tvekande mot kanten. Skulle hon våga? En sval eftermiddagsvind blåste in på stationen. Det var som om hela världen höll andan. Tystnaden hade omslutit allt levande som ett mjukt täcke. Just nu var hon den enda människan i hela världen. "Tåget mot Stockholm anländer nu till spår2. Alla passagerare som ska dit kan göra sig i ordning." Men det var bara hon där. Och hon var ingen passagerare. Hon kunde nu på håll se strålkastarna från tåget och de kom mot henne. Hon gick närmare kanten.
Fick MVG på den här novellen, av min svenskalärare.
Är sjukt stolt. :*
Skriv gärna vad du tycker om den,
och om det är något jag kan förbättra. ^^,
©
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | viunderregnmoln - 8 feb 09 - 20:50 | *ryser*
fan vad vackert | | AGAYFAGGOT - 5 feb 09 - 20:07 | | Tack så mycket för alla fina kommentaer, det värmer väldigt! :) <3 | EnBallBrud - 6 okt 08 - 10:44- Betyg:  | | Novellen är grym samt ditt sätt att skriva på :D Fortsätt!! ^^ Jag säger som Sussi87, känner man, så är det bra!! :3 <3 | | Sussi87 - 14 sep 08 - 22:13 | Du skriver väldigt bra. Håller andan på slutet.
Noveller är bara bra ifall dom får en att känna nåt. | | BillyIsRetarded - 13 sep 08 - 16:30- Betyg: | Du skriver otroligt bra och du borde fortsätta,
nej vänta du SKA fortsätta skriva noveller.
Jag vill verkligen läsa mer av vad du skriver :D
Det finns inget du borde förbättra enligt mig,
allt är perfekt :) | | GeliDanielsson - 13 sep 08 - 08:16 | | skitbra x) | | AGAYFAGGOT - 10 sep 08 - 15:59 | | Tack så mycket. :'3 | | LittleLove - 23 aug 08 - 20:53 | | Gud vilken fin novell den va verkligen jättefin... Jag förstår att du fick MVG. | | Justmyfault - 23 aug 08 - 18:53- Betyg: | | omg... jättebra!! |
|
|
|
